Motboken blev en klasstämpel

Många har sett konstnären och författaren Albert Engströms affisch som, inför folkomröstningen om förbud mot försäljning av alkoholdrycker 1922, propagerade mot alla inskränkningar i drickandet. ”Kräftor kräva dessa drycker”, deklarerade Engström enkelt och slagkraftigt.

Samtidigt målade motståndarsidan upp mörka bilder av det elände som följde i alkoholens spår: fattigdom, kvinnomisshandel, kriminalitet och utsatta barn.

Nej-sidan segrade till slut med knapp marginal. Ett viktigt skäl till att förbudsivrarna till slut förlorade var motboken, som sedan 1917 reglerade försäljningen av alkohol.

Ville stävja dryckenskapen

Alkoholkonsumtionen i Sverige var kring sekelskiftet 1900 högre än den skulle bli under den kommande motbokseran. Dryckenskapen ansågs djupt problematisk, inte minst eftersom den riskerade att göra människor beroende av fattigvården, som bekostades av det offentliga.

Forskare som studerat den äldre statistiken menar dock att den måste tas med en nypa salt, eftersom den ofta togs fram av dem som strävade efter nykterhet. Oavsett detta var känslan av att det dracks ohemula mängder utbredd under den här tiden.

Ivan Bratt och motboken

Som ett vapen mot denna utveckling introducerade alkoholläkaren Ivan Bratt idén om motboken, ett instrument för alkoholransonering som innehöll rekvisitionsblanketter för rusdrycker och blad där alla inköp stämplades in. Den kom att bli kvar till 1955.

Komplicerat köpa alkohol

Men vad betydde det då att vara medborgare i motbokens Sverige? Under motbokssystemet var besöket på Systembolaget något av en ceremoni. Såhär kunde det gå till på ett bolag i Norrköping:

Först fick kunden fylla i en rekvisitionsblankett om vad han eller hon önskade köpa ut och underteckna densamma. Därefter kontrollerades underskriften och jämfördes med den i motboken, samtidigt som den önskade litern (för det handlade för det allra mesta om sprit eller brännvin – vin var fortfarande en dryck för en liten del av överklassen) noterades i den privata motboken.

Flera kontrollstationer

Därefter granskade Kontrollstyrelsens lokala representant motböckerna, vilket skedde på den så kallade kontrollplatsen.

Väl granskad fick kunden förflytta sig till station två, där rekvisitionsblanketten togs emot av en kassörska som återigen inspekterade att uppgifterna stämde, och sedan tog betalt och registrerade blanketten.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Ännu hade kunden dock inte fått någon sprit i handen. Det fick han eller hon först vid nästa station, där ett butiksbiträde överlämnade alkoholen samt behöll rekvisitionsblanketten.

När dagen var slut samlades alla rekvisitionsblanketter in och sorterades i respektive kunds mapp så att statistiken över inköpen blev tillgänglig vid nästa inköp – varje motbok reglerade ju varje persons köp individuellt.

Motboken uppfattades kränkande

I slutet av 1940-talet var 1 200 personer involverade i nykterhetsbyråkratin. Hanteringen beräknades kosta 14 miljoner kronor, av det stod motbokskontrollen för hälften. Byråkratin var tänkt som ett stöd för att hjälpa människor att dricka mindre utan att för den skull hindra alla från att dricka.

Men den blev också ett system som av många kom att uppfattas som kränkande. Det började talas om förmynderi – motboken gavs ju inte till vem som helst, och alltid på skiftande, personliga grunder.

För Ivan Bratt var den individuella granskningen viktig just för att man inte skulle behöva förbjuda all alkohol. För nykterister var argumenten mot detta individuellt reglerade system flera. Framförallt oroade man sig för att kontrollen skulle bli klassbaserad, vilket rimmade illa med nykteristernas sociala engagemang.

Vänsterkritik mot motboken

Många organiserade nykterister befann sig till vänster på den politiska skalan och arbetade, vid sidan av kampen för nykterhet, ofta för utökad rösträtt och ett mer jämlikt samhälle. I Bratts system riskerade olika personer att få olika tilldelning beroende på sin ekonomiska ställning.

Förstärkte klasskillnader

Så blev det också: inkomster och personliga förhållanden kom att ligga till grund för hur mycket man ansåg att en person borde dricka.

Bratt själv tyckte att det var viktigt att medge extra tilldelning om uttaget gällde så kallad representation eller andra festligheter – tilldragelser som de allra flesta människor aldrig involverades i, men som var desto vanligare bland samhällets burgna.

Föga förvånande var det många som beklagade sig över att just deras festligheter inte betraktades som representation och därmed inte gav extra tilldelning av alkohol. Motboken befäste det klassamhälle som den skapades i.

För fin sprit – förlorade motboken

Ett exempel är den arbetare med en taxerad inkomst om 1 470 kronor som inte bara köpte två hela buteljer Hennessey utan därtill en liter Martell. Myndigheterna vägrade tro att en vanlig arbetare drack så fina konjakssorter, utan tog för givet att spriten skulle säljas på svarta marknaden. Mannens motbok drogs in.

Brattsystemet byggde således sitt regelverk på föreställningar (och fördomar) om hur ”folk” var och vilka behov de hade. Den bakomliggande idén var att de svaga i samhället måste skyddas. Till exempel riskerade kvinnor, även om de inte drack själva, att bli byten för missbrukande (och misshandlande) män.

Av den anledningen var många också kritiska till att kvinnor överhuvudtaget skulle ha motbok – deras ranson skulle bara gå till maken eller någon annan manlig person i hushållet, menade man. Att en kvinna av egen fri vilja skulle dricka alkohol ansågs inte så troligt.

Hustrun fick ansvar för motboken

Kvinnor kom också att byggas in i systemet som kontrollanter av sina makars drickande. Motboken kunde i vissa fall skrivas på hustrun – i synnerhet om hemmet var snyggt och hustrun ”präktig” och om hon mer eller mindre öppet rapporterade till bolaget om hur maken skötte sig.

I systemet fanns en motsättning inbyggd som vittnade om att ett äldre och ett nyare samhälle här kolliderade. Motbokens idé innebar ju att medborgaren som individ utsattes för kontroll, samtidigt som den, mer generellt, byggde på föreställningar om hushållet som samhällets minsta enhet.

Enligt dessa senare idéer behövde varken hustrur (i normalfallet) eller hembiträden motbok – de utgjorde ju en del av hushållet. Men så såg samhället knappast ut i praktiken 1927 och definitivt inte 1955 när motboken avskaffades. Ändå påverkade dessa åldriga föreställningar motbokssystemet.

Allt mer kontroll

I samma stund som ”boken” infördes kom också lagöverträdelserna. Det handlade om överlåtna motböcker och vidaresåld legal spritlangning. Därtill kom handeln med motböcker.

Följden blev att inte bara dryckenskapen och drinkarna skulle övervakas, utan också själva systemet. Den lokala nykterhetsnämnden, det lokala systembolaget och Kontrollstyrelsen, den myndighet som bestämde motboksransonerna och kontrollerade att bestämmelserna efterföljdes, fick snart en mängd nya uppgifter.

Under 1920-talet var överlåtelser av motböcker ett särskilt problem. I Stockholm skrev tidningarna mycket om den förman som tog livet av sig efter anklagelser om en sådan transferering. Engagemanget blev stort och många hävdade att Brattsystemet var en form av modern inkvisition.

Redaktören och politikern Arthur Engberg skrev i tidningen Social-Demokraten att ett stycke svensk medborgarrätt gått till spillo i alkoholkontrollens namn.

Stockholms systembolag lovade att i fortsättningen inte beakta anonyma angivelser, vilket förekommit i fallet med den döde förmannen. Men kontrollerna fortsatte.

"Den sociala profylaxen"

Och det var inte bara Kontrollstyrelsen och olika lokala nämnder som övervakade folks dryckesvanor och spritinköp. Även grannar och bekanta var behjälpliga – social kontroll och till och med skvaller blev en del av systemet och understöddes av myndigheterna.

Långt in på 1940-talet förekom direkta uppmaningar om att anmäla misskötsamma grannar till nykterhetsnämnden – för deras egen skull. Detta ansågs till och med som ett medborgerligt ansvar, en del av den så kallade ”sociala profylaxen”.

Vissa forskare har talat om en speciell blick, eller ett synsätt, som utvecklades av nykterhetsnämnder, läkare, socialarbetare och andra som arbetade med vård och omsorg under den här tiden. Dessa myndighetspersoner skulle genom lokalkännedom, insyn och just inblick övervaka befolkningen och snabbt kunna rycka in om något höll på att gå fel.

Nykterhetsnämnden illa sedd

Men istället för att förknippas med vård, omsorg och hjälp verkar det som om allmänheten ofta såg nykterhetsnämndens medlemmar som hantlangare för tvångsinsatser. Eller som spioner. På vissa håll gick kritiken över i rena handgripligheter. Nämndens ledamöter kunde helt enkelt åka på stryk om de inte aktade sig.

En del av kritiken mot nämnderna hängde samman med att deras arbete reglerades av alkoholistlagen, som uppfattades som en klasslag. Det var inte så konstigt eftersom definitionen av ett problematiskt drickande enligt denna lag hängde samman med en persons disponibla inkomst – precis som motbokens tilldelning var beroende av ens förtjänst.

Fortfarande under 1950-talet hade nykterhetsnämnderna rätt att övervaka och bedöma om den del av den privata inkomsten som gick till alkoholkonsumtion var ”rimlig”. Ju lägre inkomst du hade, desto större var risken att du snabbt utblottades av ett alkoholmissbruk. Vid bedömningar av vårdbehov och säga alkoholism skulle de således ta hänsyn till både sociala och ekonomiska skador.

Motboken slopades 1955

Motbokens dagar var dock räknade. I kulisserna hade nykterhetsmän under hela 1930-talet försökt få bort systemet genom kritik och invändningar. Vid andra världskrigets slut tillsattes en rad olika statliga utredningar för att se hur man kunde förbättra och göra om det.

Tanken var inte att släppa alkoholen fri – tvärtom – men man ville se ett rättvisare system, och ett system som faktiskt inte ledde till att vanliga medborgare blev kriminella genom överlåtelser, langning och svartabörshandel.

Statligt systembolag infördes

1955 slopades Brattsystemet och en ny typ av alkoholpolitik infördes, med ett monopolistiskt statligt Systembolag, legitimationskontroll och satsningar på att svenskarna skulle dricka mer vin än sprit. Omedelbart efter förändringen steg konsumtionen med en tredjedel. Framförallt var det grupper som tidigare tilldelats små eller inga ransoner som började dricka mer.

I dag är vi uppe i högre siffror än före motbokens tid – 9,17 liter ren sprit per person år 2015 jämfört med 8,5 liter runt förra sekelskiftet.

Publicerad i Släkthistoria 8/2017