Gänget ur revyn ”Gula Hund”: Birgitta Andersson, Hasse Alfredson, Monica Zetterlund, Lissi Alandh Söderqvist, Tage Danielsson och Sonya Hedenbratt.

© Aftonbladet/IBL

Sonya Hedenbratt: Med hjärtat i Götet

Hasse & Tage gjorde henne känd och med "Jubel i busken" blev hon folkkär. Men det var jazzen hon älskade. Sonya Hedenbratt kom från enkla förhållanden och växte upp i en musikalisk familj.

4 januari 2020 av Mats Karlsson

Mer än något annat förknippades Sonya Hedenbratt med programmen ”Jubel i busken” och ”Låt hjärtat va me’”, båda tillsammans med revyräven Sten-Åke Cederhök. De drog vitsar och sjöng kupletter, spelade upp små Göteborgsscener som förkroppsligade Kålle och Ada. Hon blev Sonya med Y med hela folket.

Föddes som Sonja Johansson

Sonja Elisabet stod det i dopboken den 4 mars 1931 i Masthugget. Senare har någon strukit J och lagt till Y. Det var efter att hon blivit känd som jazzsångerska och stavade om sitt namn. Johansson kunde man ju inte heller heta i jazzvärlden, dit hon leddes in av äldre brodern Östen som tagit namnet Hedenbratt. Det gjorde hon också.

Musikaliska var de allihop, hela familjen sjöng och spexade i hemmet på Fjällgatan.

– De sjöng och lekte och gjorde rollspel, det måste ha varit en väldigt udda familj. Det var mest mamma och Östen som höll på. Han tecknade och vitsade, hittade på en massa galenskaper, han var nåt slags geni. Han var duktig på att spela, på gehör utan noter, och blev pianist, berättar Sonya Hedenbratts dotter Lena Hedenbratt Bolin.

Yngst av fyra syskon

Sonya var det yngsta barnet i en skara på fyra, fem år yngre än Östen så det föll sig naturligt att de höll ihop mest. Hon hade också en äldre syster, Irma, och brodern Valter, som var 13 år äldre och utflugen när Sonya närmade sig tonåren. Även han var musikalisk och konstnärlig, blev pianostämmare och tecknare.

Östen gled tidigt in på jazzen och ett förhållningssätt till livet som präglade den världen. Improvisation, lek och en humor som inte alltid var så förutsägbar.

Sonya Hedenbratt uppträder i Göteborg 1976.

© Krep/IBL

Debuterade som sjuttonåring

Ur samma mylla spirade underhållare som Lasse O’Månsson och Bertil Pettersson, kända för sketcher som ”Korven” med halsbrytande och svårförståeliga vändningar.

Östen Hedenbratt som gillade ordlekar och practical jokes skapade den så kallade ”lallen”. Det var ett svårbegripligt nonsensprat, som senare snappades upp och förädlades av Kalle Sändare, som blev känd för telefonspex där han kollrade bort sina offer grundligt.

När Sonya var 15 år började Östen ta med henne till jazzställen och två år senare gjorde hon sin debut som sångerska. 

Dotter till månadskarl

Sonyas mamma och pappa skilde sig ganska tidigt och hon lärde aldrig känna sin far riktigt. De träffades bara till födelsedagar, jul och andra högtider. I och med det hade hon inte heller mycket kontakt med pappas släkt. Men Släkthistoria kan här presentera Sonya Hedenbratts anor i åtminstone ett antal led.

I församlingsböckerna anges pappan, Erik Johansson, först som månadskarl, det vill säga diversearbetare, och ”f.d. korpral”, men han fick jobb på åkeri och avancerade till ”sped.förman”. Han körde inte själv utan var arbetsledare, enligt Lena Hedenbratt Bolin.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Erik Johansson var också född i Masthugget, och son till diversearbetaren Bengt Johansson från Sjuntorp, en bra bit upp längs Göta älv mot Trollhättan. I byns socken Fors och grannsocknen Åsbräcka hittar vi förfäderna längs den grenen.

Sonyas farmor Justina Charlotta härstammade däremot från Stora Askerö mellan Tjörn och Orust. En gren leder till Långelanda på Orust. Det tycks dock uteslutande vara bondesläkt, inga fiskare, sjömän, lotsar eller annat sjöfolk har noterats.

Mamma växte upp i Masthugget

Sonyas mamma Tora var en mycket färgstark person, som med sin humor och lekfullhet präglade barnaskaran starkt. Även hon växte upp i Masthugget men var ”sommarbarn” på Orust, dit fattiga stadsbarn fick komma på ferierna.

Med tiden blev hon sömmerska och fick jobb inom textilindustrin. Men när barnen kom var hon tvungen att hitta någon betald sysselsättning i hemmet eftersom kassan var skral. Hon blev strykerska, tog hem folks kläder och strök dem. Sedan hon skilt sig från Erik då Sonya var fem år blev hushållet till stor del beroende av detta.

Göteborgs hamninlopp 1936.

© Statens maritima museer

Tidig vegetarian

Tora var en udda person på flera sätt. Hon påstods vara synsk – och hon var vegetarian! Det var mycket ovanligt på den tiden och de vegetariska alternativen var få. Tog man bort köttet fanns inte mycket att ersätta det med. Det fick till följd att Sonya blev överviktig redan som barn.

– Mamma fick dåliga matvanor för att mormor hade blivit vegetarian, redan i slutet av tjugotalet. Mamma sade: ”Vi blev uppfödda på mjölk, bröd och ost”, berättar Lena Hedenbratt Bolin.

Toras pappa, Sonyas morfar, var skomakare och hette Julius Magnusson Svanberg. Men någon vidare snurr på verksamheten kan han inte haft, eftersom dottern fick fara på sommarkollo, vilket på den tiden var förbehållet fattigbarn.

Skomakaren kom själv från ytterst knappa förhållanden. Hans far Magnus Svensson framstår som den verklige trashanken bland Sonyas förfäder. Redan som 12-åring noteras han vid husförhör som ”sjuklig”. Det är en etikett som kommer att följa honom genom livet.

Växte upp som fattighjon

Hans mamma var bonddotter, men om fadern är inte mycket känt. Han dog när Magnus var 3 år, och syskonen växte upp som fattighjon med sin mor. Han tog i alla fall över torpet, men flyttade sedan runt, nästan varje år bar det av till ett nytt torp. Troligen var han alltså statare.

Men på grund av sin ohälsa tvingades han sluta arbeta ganska tidigt och noterades som sjuklig och ”försvarslös”, det vill säga rättslös eftersom han inte kunde ordna sin försörjning. Sent i livet anges han vara blind, men trots alla umbäranden levde han ändå tills han blev 84 år.

Var nu än fröet till sången och spexandet i Masthugget såddes så var det nog inte där.

"Göteborgs Doris Day"

Sonya Hedenbratts stora förebild som jazzsångerska var, från första början, Sarah Vaughan. Den märgfulla sångerskan inspirerade henne till att skapa sin egen sångstil med artikulation där varje ord mejslades ut. Rösten var lite hes, och hon hade ofta ett leende på lur. Med åren utvecklade hon en rak och avspänd publikkontakt.

20 år gammal utsågs hon till ”Göteborgs Doris Day”, vilket enligt henne själv var ganska missvisande. Men det gav henne uppmärksamhet och hon började sjunga med Malte Johnsons orkester. Hon spelade in skivor med dem, liksom med Simon Brehm och Kenneth Fagerlund.

Sonya Hedenbratt.

© Jarl Ekenryd/IBL

Det gjordes försök att locka henne till Stockholm, och förstås Topsy Lindbloms Nalen. Hon gjorde några halvhjärtade försök, liksom kort i Tyskland och England, men förblev i stort sett Göteborg trogen hela sitt liv.

Revyer med Hasse & Tage

Hon sjöng med stor inlevelse och värme ballader som The Nearness of You. Den skrevs av Hoagy Carmichael, som hon framträdde med i Sverige på 1960-talet. Hon gjorde även en skiva med pianisten Jan Johansson. Liksom Monica Zetterlund sjöng hon gärna jazz på svenska, redan i mitten av 50-talet. 

Kanske var det därför hon 1962 kallades in av Hasse & Tage i deras första revy, Gröna hund, som ersättare för just Monica Z. Det blev hennes genombrott för en bred publik och hon kom att medverka i fler revyer med duon – hennes bästa tid som revyartist, tyckte hon själv.

Men annars låg hon ganska lågt under 60-talet sedan dottern Lena fötts 1958. Pappan var pianisten Ingemar ”Bidde” Bolin, som Sonya gift sig med året innan. Förutom några revyer medverkade hon i ett antal tv-produktioner och gjorde några filmroller.

Folkkär med Jubel i busken

Med tv-serien Jubel i busken med den gamle revyräven Sten-Åke Cederhök blev Sonya Hedenbratt folkkär. Han skrev åt henne numret Soffi Propp, som hon till och med kom in på Svensktoppen med. Större än då var hon nog aldrig, Sonya. Men ändå. Det var inte riktigt hennes grej, förklarar Lena Hedenbratt Bolin. Att spela buskis var inte hennes dröm.

Sonya Hedenbratt älskade jazzen, och hon älskade Göteborg. Där tog hon 1999 farväl av publiken i en sista föreställning på Lorensbergsteatern med ett stort uppbåd av artister och vänner. Två år senare dog hon.

– Mamma kunde ha blivit mer känd, men hon var nog även lite bekväm av sig. Att turnera och åka mycket utomlands innebär rätt mycket uppoffringar, säger Lena Hedenbratt Bolin.

– Hon var hemkär, och väldigt engagerad i mig. Det fanns alltid en varm öppen famn för mig, och senare barnbarnen. Hon sökte mycket trygghet och kände sig bara trygg i Göteborg och bland sina nära. Där fanns nog i botten en saknad efter pappan som hon aldrig fick chansen att lära känna ordentligt.

Publicerad i Släkthistoria 8/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...