I September 1885 var den då 42-åriga operastjärnan Christina Nilsson i Stockholm på ett av sina få turnéstopp i hemlandet. De tre konserterna på Musikaliska Akademien var utsålda, men ryktet om den världsberömda sångerskan väckte intresse hos långt fler än de som hade råd att köpa biljetter.

Detta visste Christina Nilsson, och under sitt besök i Göteborg några dagar tidigare hade hon gett en kort gratiskonsert från sin hotellbalkong inför en publik på närmare tiotusen personer. När hon anlände till Grand hotell i Stockholm hade därför en folkmassa redan samlats utanför byggnaden.

Då gick Christina Nilsson ut på sin balkong och förklarade att hon var för trött av resan för att sjunga denna kväll, men att hon lovade att sjunga på kvällen efter den sista Stockholmskonserten den 23 september.

Tjugo personer dog när Christina Nilsson uppträdde från hotellbalkongen i Stockholm 1885. Samtida tidningsillustration.

© Erik af Edholm: Mot seklets slut

Ryktet spred sig snabbt och medan den sista konserten pågick strömmade fler och fler människor till området kring hotellet. Till slut fyllde folkmassan Strömkajen, Karl XII:s torg och nedre halvan av Kungsträdgården. Uppemot femtiotusen stockholmare beräknades vara på plats. Efter konserten på Musikaliska Akademien fick polisen lotsa Christina Nilsson till en bakdörr på hotellet för att hon skulle kunna ta sig in.

Panik i publiken fick tragiska följder

Från balkongen sjöng hon sedan några folkvisor och avslutade med ”Ack, Värmeland du sköna” innan hon tackade sin publik, bad dem vara rädda om varandra och gå hem lugnt och stilla. Men så blev det inte. Det är oklart vad som utlöste paniken, men att många människor trängdes alldeles intill kajkanten kan ha bidragit. Ett tjugotal personer trampades ihjäl innan folkmassan lyckades skingra sig.

Christina Nilsson blev bestört över den tragiska händelsen och arrangerade flera konserter till stöd för dödsoffrens anhöriga, innan hon fortsatte sin turné. Hon hade alltid älskat att uppträda inför publik, men aldrig hade hon kunnat föreställa sig att människors längtan att höra henne sjunga skulle få så tragiska följder.

Drygt trettio år tidigare hade hon också dragit publik med sin sång. Redan som barn uppträdde hon i vägkorsningar, på marknader och på gästgivargården i Vederslöv utanför Växjö. Hon sjöng och spelade fiol för både lyssnande och dansande åhörare och blev känd som ”Spelflickan” eller ”Stina i Backen”.

Christina Nilsson med sin syster Anna Katarina Johansson. En del av sin förmögenhet använde hon för att stötta släkten.

© Kulturparken Småland/Smålands museum

Christina Nilsson föddes år 1843 som den yngsta av lantbrukarparet Jonas Nilssons och Stina-Cajsa Månsdotters sju barn. De första åren bodde familjen på gården Sjöabol, även kallad Snugge. Men när fadern kom på obestånd tvingades de flytta till en stuga på godset Lövhult i närheten.

Upptäcktes som 14-åring

Den blivande operaprimadonnan växte upp under knappa omständigheter, men hon visade tidigt vilket födgeni hon var. Från början drog hon in pengar till familjen genom att agera grindvakt vid landsvägen intill godset, men snart övergick hon till att sjunga in pengar. I flera år tog hon alla chanser att tjäna slantar genom att uppsöka folksamlingar av olika slag och uppträda med sång och fiolspel.

Hon var 14 år gammal när hon under ett uppträdande i Ljungby upptäcktes av vice häradshövdingen Fredrik Tornérhjelm. Han erbjöd sig på stående fot att ordna så att hon fick flytta till Halmstad för att få utbildning hos sångerskan Adelaïde Valerius. Trots att det oväntade erbjudandet gjorde Christina omtumlad, bestämde hon sig direkt för att tacka ja.

Lärde av Adelaïde Valerius och Bedrich Smetana

Hon fick sin nya bostad i ett hus utanför Halmstad där hon fick sånglektioner av Valerius. Christinas tillvaro finansierades av Tornérhjelm och två av hans vänner, men bidragen från dem kompletterades av intäkter från konserter i Halland där Christina framträdde.

En dag kom hennes pappa Jonas på besök för att se om hans dotter hade fått det bra i sin nya miljö. Han hade vandrat hela vägen från Växjö och blev mycket nöjd när han såg hur Christina hade det.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

År 1858 gifte sig Adelaïde Valerius och flyttade till Göteborg. Christina fick följa med till sin sånglärarinnas nya hemstad och där fick hon också pianolektioner av den världsberömde tjeckiske kompositören Bedrich Smetana, som vid den här tiden bodde i staden.

Många av Christina Nilssons anfäder har bott i Vederslöv i Småland. Foto från 1964.

© SELLING Sam/Kulturparken Småland/Smålands museum

Nästa steg i Christinas utbildning blev en flytt till Stockholm där musikern och kompositören Franz Berwald tog emot henne. Han undervisade henne i sång, violin och musikteori.

Berwald tog också med sin elev på hennes första operaföreställningar i huvudstaden och ordnade senare även konserter där Christina framträdde. Efter en av dem fick Berwald kritik i en tidning där recensenten menade att han valt ett alltför svårt material till sin unga elev.

Flyttade till Paris

Det är ovisst om den recensionen var avgörande, men på våren 1860 lät Christinas välgörare Tornérhjelm avbryta hennes utbildning hos Berwald. Istället ordnades så att hon fick flytta till en mer meriterad sånglärare i Paris.

Även i Paris bytte hon lärare efter en tid, men sedan blev hon kvar hos sångpedagogen Pierre Francois Wartel i tre år. 1864 ansågs hon mogen att debutera som operasångerska i Giuseppe Verdis opera La Traviata på Théâtre Lyrique i Paris.

Hon gjorde succé, fick stormande applåder och fin kritik i tidningarna. Recensenterna berömde inte bara hennes röst, utan hennes ovanliga skönhet med blont hår och blå ögon. Många jämförde henne genast med en annan svensk sångerska – Jenny Lind, som hade haft sin storhetstid på 1840- och 1850-talen.

Fick roll i Mozarts Trollflöjten

Nästa stora succé kom 1865 när Christina Nilsson fick den svåra rollen som Nattens drottning i Mozarts opera Trollflöjten. Direktören på Théâtre Lyrique hade tänkt sig att hans egen hustru, operasångerskan Caroline Miolan-Carvalho, skulle göra rollen. Men hon vägrade. Hon var svartsjuk på Christina Nilssons succédebut, och föreslog att rollen istället skulle gå till svenskan.

Baktanken var nog att Christina skulle misslyckas med den svåra koloraturarian. Men istället sjöng hon den perfekt två gånger vid premiären i februari 1865. Nu började hon kallas ”Den oemotståndliga”, och ryktet om hennes sångröst och utstrålning på scenen spred sig över världen.

Födelsehemmet Snugge finns kvar än idag och har öppet för besökare under sommarmånaderna. Det sköts av en släktförening.

© Växjö kommun

Framgångarna gav Christina Nilsson allt större intäkter och vid ett privat återbesök i Sverige 1865 kunde hon ge både sina föräldrar och syskon ekonomiska bidrag. Något år senare kunde hon till och med hjälpa sin far att köpa tillbaka gården Snugge som de hade tvingats lämna när Christina var barn.

Jenny Lind skrev brev

I juni 1867 debuterade hon i London. Även här hyllades den svenska sångerskan av både recensenter och publik och jämförelser med Jenny Lind, som sedan länge var bosatt i just England, blev allt vanligare.

Den äldre svenska stjärnan var dock inte så road av detta och i ett brev till en av sina vänner i Sverige skrev hon bland annat: ”Mamsell Nilsson är en svensk bondflicka … men geni vet hon ej till namnet. Djuphet finnes ej, obetydlig i uppfattningen av allt vad hon gör. Och jag beklagar henne, stackars flicka, om hon tar all denna succé för kontant eller förtjänt, ty hon har ej medel att uppehålla ett namn.”

I den förutsägelsen skulle Jenny Lind få fel. Under de följande åren blev Christina Nilsson en allt mer eftertraktad stjärna på de största operascenerna. Utöver Paris och London uppträdde hon även i Ryssland, Tyskland och USA.

Succé i USA

I det sistnämnda landet blev succén enorm, inte minst bland de många svenskamerikanska emigranterna. Men det var en motvillig Christina Nilsson som reste dit 1870, strax efter att striderna mellan Tyskland och hennes andra hemland Frankrike, precis hade brutit ut. I uniform på den franska sidan i kriget fanns då hennes fästman, bankmannen Auguste Rouzaud.

Efter flitigt turnerande i både storstäder och de amerikanska svenskbygderna återvände Christina Nilsson 1872 till sin europeiska bas Frankrike. Kriget mot Tyskland var förlorat men fästmannen hade överlevt och nu var det dags för bröllop. Eftersom hon brukade uppträda i London under somrarna hölls vigseln i Westminster Abbey. Brudparet fick poliseskort från kyrkan på grund av de folkmassor som hade samlats för att få en glimt av sångerskan.

Hon var känd som en diva, men hon var också mycket omskriven för sin välgörenhet.

Giftermålet förändrade dock inte Christina Nilssons karriär mer än att maken reste med på turnéerna och i praktiken fungerade som manager. Med berömmelsen följde inte bara att hon kunde kräva höga gager utan också att hon kunde begränsa sin repertoar till de sånger och roller som hon tyckte att hennes röst passade för.

Gjorde konserter för välgörenhet

Liksom många av sina kollegor blev hon känd som en diva, men hon var också mycket omskriven för sin välgörenhet. Hon sjöng många konserter till förmån för insamlingar till fattiga och olycksdrabbade, inte minst under hungeråren i Sverige på 1860-talet. Fler turnéer följde under 1870-talet.

Christina Nilsson uppträdde i bland annat USA, Ryssland och de skandinaviska länderna, omväxlande med längre engagemang i London. Hela tiden hade hon dock sin bas i Paris, och många förväntade sig att hon skulle bli det stora dragplåstret när den nybyggda L’Opéra Garnier öppnade 1875.

Skulle uppträda på L’Opéra Garnier

Hon hade också skrivit kontrakt för att framträda på invigningen, men när hon upptäckte att publik bjudits in till general-repetitionen vägrade hon att sjunga, eftersom hon inte fick betalt för den som för en föreställning. Det hela slutade med att hon istället åkte på en konsertturné.

Senare skulle författaren Gaston Leroux till stor del basera den kvinnliga huvudrollen i sin roman Fantomen på Operan på Christina Nilssons livsöde, trots att hon alltså aldrig sjöng i just det operahuset där romanen utspelar sig.

Christina Nilsson väckte uppmärksamhet när hon reste runt i sin hembygd. Här är hon fångad av fotografen vid Åseda station i Småland. Observera att tåget är utrustat med så kallad sommarvagn. Oklart årtal.

© Nordiska Museet

I februari 1882 avled Christina Nilssons make efter en tids sjukdom. Senare samma år reste hon på en ny Amerikaturné där hon togs emot av president Chester Arthur i Vita huset. Under den turnén gjorde hon också sin sista operaföreställning med Richard Wagners Lohengrin. Hösten 1884 var hon tillbaka i Europa och året därpå kom Sverigeturnén som slutade med den tragiska olyckan i Stockholm.

Avskedskonsert i Royal Albert Hall i London

I mitten av 1880-talet blev antalet konserter allt färre och 1888 höll hon avskedskonsert i Royal Albert Hall i London. Då var hon sedan ett år tillbaka omgift med den spanske greven Casa de Miranda, vars dotter Rosita under flera år efter första makens död hade varit Christina Nilssons sällskap under turnéerna. Paret bodde omväxlande i Paris och Madrid och dessutom hade de hus i både Normandie och på Rivieran.

1895 besökte hon Sverige igen för första gången efter olyckan tio år tidigare. Besöken skulle bli tätare de kommande åren och när hennes andra make gick bort 1906 befann hon sig i hemlandet. Fyra år senare köpte hon Villa Vik utanför Växjö och de sista åren av sitt liv tillbringade hon till stor del där. I samband med 70-årsdagen arrangerade hon en spelmanstävling i Växjö. Det var också där, på stadshotellet, som hon avled åtta år senare

Publicerad i Släkthistoria 8/2021