Skillingtrycken speglar sin samtid

Begreppet ”skillingtryck” får väl de flesta av oss att tänka på en särskild slags visa, en med många verser om någon jämmerlig händelse, som en flicka som blir uppäten av lejon (”I skimrande bruddräkt”) eller en ung kvinna som dör av sorg när fästmannen inte kommer hem från sjön (”Kors på Idas grav”).

Men egentligen är ”skillingtryck” benämningen på de häften dessa visor trycktes i, och som en gång i tiden kostade just en skilling att köpa. En eller två skillingar var ett vanligt pris på vishäftena i början av 1800--talet och det var under det seklet produktionen var som allra störst. Skillingtrycken var enormt populära. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns fler än 20 000 häften bevarade.

Det äldsta är tryckt 1583 och innehåller ”En visa om Lucretia”. På titelbladet står att läsa: ”Een ny Wijse om een ädel och dygdesam Quinna i Rom widh nampn Lucretia hwilcken i sins Mans frånwaru bleff woldt taghen aff Konungens Son ther samma städes widh nampn Sertus Tarquinius och therföre drap sigh sielff til at undwijke sådan skam; Och siunges med the Nother Jagh säger idher wänner kiäre.”

Kom på 1500-talet

Skillingtrycken bestod ofta av åtta sidor, skapade av ett enda vikt ark, med tre eller fyra visor. De gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av 1500-talet och var sedan populära i mer än tre sekler, ända fram till 1920-talet då schlagerhäftena tog över.

Gränsen mellan de olika sorternas vishäften är flytande, men man brukar skilja på dem så här: skillingtrycken är tryckta på ett enda stort ark som vikts, och förstasidan – titelbladet – är tryckt på samma ark; schlagerhäften eller andra moderna vishäften däremot består av flera enskilda sidor som häftats eller limmats ihop och de har ett omslag som ofta är i en annan papperskvalitet och har färgtryck. Men båda innehåller sin samtids populära sånger.

Skillingtrycken producerades av företagsamma förläggare och såldes i handelsbodar, på marknader och ute i byarna av kringvandrande musikanter. Det var ofta av de senare man fick lära sig melodierna, för det fanns nästan aldrig några noter till visorna.

Lärdes in på gehör

Att lära sig texterna var inget problem eftersom så många i Sverige var läskunniga redan i slutet av 1600-talet, men noter kunde man inte läsa. Melodierna lärdes alltså in på gehör och de varierade och utvecklades. Ibland kunde det stå en hänvisning till något känt stycke: ”sjunges såsom...” Men man kunde lika gärna ta en annan melodi om man tyckte att den passade bättre. Eller hitta på en helt ny.

Varför var skillingtrycken så populära? Jo, före radions och grammofonens tid fick man sjunga själv om man ville ha någon musik, och sjöng, det gjorde man, hela tiden, i olika sammanhang: när man spann, när man gick på åkern, på kvällen vid spisen, i kyrkan, på bröllopsfester och begravningar – det fanns sånger för alla sammanhang.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Barnen sjöng i lekarna och föreningsmedlemmarna sjöng på sina möten. För vissa lagarbeten var det till och med nödvändigt att sjunga särskilda arbetsvisor för att hålla samma rytm, till exempel vid pålning eller vid rallarnas borrningsarbeten.

Och, dessutom: precis som i våra dagar fanns ett sug efter nyheter och ny musik. Skillingtrycken var på sätt och vis dåtidens motsvarighet till både skvallerpress och Spotify.

Från andliga till värdsliga

Visorna i skillingtrycken var från början mest av andlig karaktär, eller psalmer, men snart blev de världsliga varianterna mest populära. Det kunde vara medeltida ballader, folkvisor, vaggvisor eller tonsatta dikter av olika slag.

Ett exempel från ett titelblad 1738: ”Twenne nya och wackra wisor. Then Första: Om en Konungs-Dotter, huruledes hon af sin Stiuf-Moder, med Trulldoms-konst blef förwandlat til en Nächtergal och hurulunda hon omsider af en Riddare ther ifrå blef befriad.”

Många visor skapades direkt för skillingtrycken och vissa författare försörjde sig delvis på att skriva sådana, även om förläggarna oftast tryckte upp texterna utan att betala ett öre och utan att ange författarens namn. Alster av Bellman, Anna Maria Lenngren, August Blanche och Esaias Tegnér, för att nämna några, gavs ut som skillingtryck och spreds i stora upplagor.

Dikter kunde också återanvändas och skrivas om lite. Till exempel var det H C Andersen som skrev den ursprungliga texten till den välkända emigrantvisan ”Bröder vi ha långt att gå”.

Nyhetsvisor om olyckor och mord

Under 1700-talet kom den stora grupp av sånger som kallas nyhetsvisor, en genre som blev mycket populär, speciellt under 1800-talet. De handlade om saker som hänt i världen, både stora händelser som krig och naturkatastrofer men även olyckor och mord.

Ett förskräckligt exempel är visan ”Den grufvelige knifven”. Den handlar om lönnmördaren Mathias Johansson-Knif, ”Kniven” kallad, från Delsbo i Hälsingland. Under åren 1889–90 utförde han och hans kumpaner tre brutala mord och ett mordförsök på uppdrag, samt gjorde sig skyldiga till stölder, misshandel och lönnbränning.

Vid rättegången 1891 stod 23 personer åtalade för inblandning i morden som medbrottslingar och anstiftare. ”Kniven” dömdes först till döden men detta ändrades till livstids fängelse, ett straff som han satt av på Centralfängelset i Malmö och senare på Långholmen i Stockholm. Efter 25 år benådades han.

Nitton verser om mordet

Visan berättar i 19 verser om morden och om rättegången och det anges att visan ska sjungas på melodin

”Alpens ros”.

”I Hälsingland, allt uti Delsbo socken
förövades alltjämt så svåra dåd
Men se, han bär på själva stupestocken
Den värste boven dödas utan nåd”

Så inleds visan som uppenbarligen skrevs innan Mathias Johansson-Knifs dödsstraff omvandlats till fängelse. ”Knivens” första mord sker då han blir lejd av en bondhustru och hennes älskare att mörda hennes man.
”Och Kniven tövade ej alls med brottet
ty bonden snart i sängen dödad fanns
Han riktigt simmade i röda blodet
men hustrun gladde sig förutan sans”

Elvira Madigan

Samma år som ”Kniven” härjade i Delsbo, 1889, inträffade den händelse som skulle bli stoff till det kanske mest kända skillingtrycket av alla, ”Elvira Madigan”. Visan handlar om cirkusdansösen som rymde med den gifte löjtnanten Sixten Sparre, en kärlekshistoria som slutade i ond, bråd död.

I visan är affären omgiven av ett mycket romantiskt skimmer, men verkligheten visar sig ha varit en helt annan när man läser Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhes bok Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig (2014). I denna får man läsa om romansen ur Sparres hustru Luitgards (”Lyckas”) perspektiv.

Användes för propaganda

Skillingtrycken var ett effektivt politiskt propagandaverktyg, det insåg man tidigt. Den kända ”Sinclair-visan” av Anders Odel skrevs år 1739 för att elda upp folket inför kriget mot Ryssland 1741. (Den handlar om greven och diplomaten Malcolm Sinclair som mördats av ryssar och i de dödas rike får träffa Karl XII.)

Längre fram i tiden var skillingtryck en viktig inspirationskälla till arbetarrörelsens kampsånger, som ”Arbetets söner” och ”Proletärer i alla länder, förenen eder”.

1800-talets stora samhällsomvälvningar speglades i skillingtrycken. Från den här tiden har vi emigrantvisor, rallarvisor och arbetarsånger, liksom en mängd visor som handlar om den utbredda dryckenskapen som nykterhetsrörelsen försökte bekämpa.

Den mest kända visan på det senare temat är kanske ”Ester och Axel”, som börjar: ”Så bister kall sveper nordanvinden...”

Den handlar om de moderlösa barnen Ester och Axel som svälter hela dagen medan pappa sitter på krogen och super. Storasyster Ester blir till slut desperat och ger sig ut i snöstormen för att hämta fadern, men fryser ihjäl i en snödriva. Och pappan får ångra sig i resten av sitt liv:

”Den grymme fadern från krogen
kommer fick se sin älskling ren kall och död Då i hans själ väcktes verklig ånger
Till Jesus flydde han i sin nöd
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandringsstav
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav...”

Sjukdom, självmord och brustna hjärtan

Men de visor som vi allra mest förknippar med skillingtryck är väl ändå de sentimentala sångerna om sjukdom, självmord, kärlek och brustna hjärtan, som har överlevt in i vår tid. I artikelns början nämndes ”Kors på Idas grav” och ”I skimrande bruddräkt”, som även kallas ”Lejonbruden”.

Andra självklara visor på listan är ”Hjalmar och Hulda” (den som börjar ”På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad...”), ”I en sal på lasarettet”, ”Alpens ros”, ”Björkens visa” och pigan Linas sång från filmen om Emil i Lönneberga:

”Amanda gångar sig ner till stranden
och tager avsked med vita handen
adjö farväl min otrogna vän
vi träffas åter i himmelen”

Film och radio

Omkring sekelskiftet 1900 började skillingtrycken så smått ändra karaktär och till slut förlora sin ställning. Varietélokaler öppnades på löpande band och varietévisor och kupletter blev populära föregångare till schlagers. Samtidigt kom grammofonen och artister som Ernst Rolf.

Med radions och filmens intåg spreds musik på ett nytt sätt och 1910–20 började man sälja en sorts vishäften, ofta med de senaste schlager- eller filmmelodierna. Med dem var skillingtryckens tid förbi.

Publicerad i Släkthistoria 3/2016