Monica Zetterlunds släkthistoria

När Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphsons Trubbel kan vemodet inte bli vackrare. Med sin innerlighet, tajming och frasering göt hon liv i sångerna. Det hon sjöng gick rätt in. Det var på riktigt. Annars kunde det kvitta.

Så var hon, Zäta.

– Jag gör så gott jag kan och sämst är jag på att ljuga. I texter som jag ska tolka och i livet, sade hon.

Hon hade det i sig från början. Det raka, rättframma. Monica Nilsson, som hon innan första giftermålet hette, var ett barn som tog för sig och var en naturlig ledarfigur. Men det fick inte gå ut över andra, tvärtom tog hon alltid de svagas parti.

Ja, så där har det låtit när Monica beskrivits genom åren. Men mediebilden av henne har också präglats av trassel med hälsan, alkoholen och karlarna. Själv var hon hjärtligt less på allt som skrevs om hennes värkande rygg och om alkoholen.

Monica Zetterlunds barndom

Därför skrev hon 1992, ihop med Tom Alandh, boken Hågkomster ur ett dåligt minne för att nyansera de mediala skriverierna.

Barndomen i värmländska Hagfors beskriver hon som äventyrlig. Monica var en Pippi Långstrump, en pojkflicka som inte kunde sitta still utan ständigt var i farten.

Lillasyster Margareta, tre år yngre, var däremot en ängel som aldrig ställde till med besvär. Därför brukade Monica ge henne en snyting då och då, sedan hon själv fått smisk av pappa efter någon bravad. Pappa gjorde det mest för att han var tvungen. I ett brukssamhälle, där han som alla andra jobbade på bruket, gick det inte an att bete sig hur som helst.

Skadade ryggen i trapets

En gång när Monica skulle uppträda i trapets för områdets barn brast repet och hon landade illa på ryggen. Men i Hagfors biter man ihop, så Monica grät inte trots att hon såg stjärnor, hon teg och gick hem. Först fyra år senare kom hon till läkare som satte den krokiga ryggen i gipsvagga. Men det hjälpte inte, värken fick hon dras med livet ut.

Ändå var hon bäst i skolan på idrott. Hon hoppade långt, sprang fort, slog volter, spelade handboll och åkte skridsko. Det var inte många flickor som hängde med i svängarna.

”Därför hade jag lätt att få kontakt med pojkar, lite för lätt tyckte väl dom flesta när jag blev med barn när jag var sexton”, skrev hon i hågkomsterna. Men pappa Bengt och mamma Greta bannade henne inte, utan ställde upp och hjälpte till att ta hand om dottern, Eva-Lena. Arton år gammal fick hon gifta sig med flickans far, jämnårige Torbjörn Zetterlund.

Arbetarsläkt

Monica Nilsson föddes 1937 i Uddeholm, intill Hagfors. Familjen flyttade senare in till det nya bostadsområdet Björnängen. Hon var av redig arbetarsläkt. Farfar Nils Jonasson var körare vid Gustavsfors hytta nordost om Hagfors, där även hans far Jonas Nilsson arbetade.

Morfar Adrian Norén kom från Hällefors, fem mil åt sydost, och arbetade på stålverket där. Hans svärfar Erik Johan Bivall jobbade också där, på hylsverket. Dennes pappa Karl Johan var torpare vid gruvan Långban på värmländska sidan. Hans far Anders Andersson, som av oklar anledning blev den första Bivall, var gruvdräng.

Det är också oklart varifrån namnet Lank, som bars av Monica Zetterlunds morfars morfar, kommer. Men torparen Johan Lanks mamma var i alla fall av smedsläkten Holm, vid Karlsdals hytta i Hällefors.

I släkten på Monicas mors sida hittar vi också dagkarlen Petter Lagg, som föddes i Säfsnäs i södra Dalarna och tillhörde en släkt med kopplingar till järnhanteringen. Petters hustru var av smedsläkten Räv.

Torpare, pigor och drängar

I övrigt vimlar släktträdet av torpare, pigor och drängar i socknar kring Hagfors och Hällefors, plus en gren från Äppelbo, rakt norrut i södra Dalarna. Och så skräddaren Johan Ersson i Hällefors och knekten Bystedt i Ekshärad.

En pikant sak kan noteras på Monicas fars sida. Hennes farfars farmor, Maria Månsdotter från Ekshärad, var syster till farfars mormor, Ingeborg Månsdotter. Farfars farfar Nils Svensson var dessutom bror till farmors mor Anna Lena Svensdotter.

Kontentan blir att Monicas farfar Nils Jonassons föräldrar var kusiner och han själv gifte sig med en annan kusin till sin pappa.

Hagfors församlingsböcker börjar med prästgården, därefter bruket med tjänstemännen först och sedan alla arbetarna i bokstavsordning, sida upp och sida ned.

Musiken från pappa

Monicas pappa jobbade på valsverket, men var också musiker som sina fyra bröder och andra släktingar. Mamma var den fasta punkten, berättade Monica, medan pappa stod för ”fantasin och tokerierna”.

Som liten sjöng Monica i söndagsskolan och på frälsningsarmén, men sedan introducerade pappa henne för jazzen. När hon fick höra Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan kunde hon äntligen sitta stilla – i timtal – berättade hon i hågkomsterna: ”Jag lyssnade på Ella Fitzgerald och det var som om taket ramlat ner. Aldrig hade jag hört nåt så bra.”

Hon lyssnade, lärde och började sjunga i pappas orkester som 14-åring. Sedan dottern kommit till världen fick hon jobb som telefonist på televerket, medan hennes man började plugga i Stockholm. Det var där hon fick se att nöjespalatset Nalen hade sångtävling, övertalades av mannen att ställa upp och kom tvåa!

Ib Glindemanns storband

Hon kallades nu ”Nalenfynd” och fick bra betalt på turnéer kring Värmland med olika band. Ryktet spred sig, 1957 kom danska Ib Glindemanns storband på besök och tog med sig henne. Det blev tre månader i Köpenhamn och första skivinspelningen, medan mamma och pappa tog hand om dottern.

Svenska jazzmusiker började dyka upp i publiken och en av dem var klarinettisten och bandledaren Arne Domnérus. Han hade fått Nalenchefen Topsy Lindbloms uppdrag att ”hämta hit den där jädra Värmlandsjäntan”.

Utvandrarna och Söderkåkar

Som om hon aldrig gjort annat klev hon upp på Nalens scen och tog publiken med storm, även om hon inuti darrade som ett asplöv. Det blev startskottet för en enastående karriär som Sveriges främsta jazzsångerska. Sextiotalet tillhörde Monica Zetterlund.

Men det var ett hårt liv, inte minst när hon även blev skådespelerska med roller som byhoran Ulrika i Utvandrarna och hembiträde i Söderkåkar: ”Ja se karlar, det är mitt liv dä!”. Filminspelning eller revy på dagarna, sånguppträdande på kvällarna och sedan nattsudd på det. Och karlar, det blev några genom åren. Flörtar, romanser och tre äktenskap. Monica Z tog för sig av livet.

Textförfattare som Beppe Wolgers, Tage Danielsson och senare Povel Ramel stod på kö för att skriva för just henne. Och hon gestaltade sångerna som ingen annan, där varje ord gick rätt in. För det var det hon ville, sjunga jazz på svenska, på sitt sätt. Inte apa efter amerikanska stjärnor.

Sakta vi gå genom stan

Beppes text till Walking my baby through town – Sakta vi gå genom stan – blev något av hennes signaturmelodi. Povel utmanade henne med sin över nio minuter långa Håll musiken igång. Och hon lyckades, tillsammans med Povel, hålla publiken rätt igenom. Hon bad honom att få sjunga Underbart är kort. Och så blev även hennes liv, alldeles för kort.

Hon slutade aldrig turnera, även om hon de sista åren sjöng sittande i stol på grund av den onda ryggen.

Det var även den som gjorde att hon inte kom ur sängen den där kvällen i maj 2005 när en eldsvåda bröt ut sedan hon tappat en cigarett. Hon ringde 112 men hjälpen hann inte komma i tid. Monica Zetterlund blev 67 år.

Hon sörjdes som en av våra mest folkkära sångerskor genom tiderna. Eller som Povel sa:

– Hon spelade väldigt mycket på känslor, hon hade en riksväg in i hjärtat.

Publicerad i Släkthistoria 4/2018