Elsa Beskow – sagorna speglade hennes uppväxt

Välartade barn i idylliska miljöer, blommor och blad på sköna sommarängar, sedelärande berättelser. Det förknippar många med Elsa Beskow (1874–1953) och hennes bilderböcker. Men Elsa var ingen rar sagotant, utan radikal för sin tid – hon utmanade både kyrkan och skolväsendet. Hon till och med ifrågasatte kärnfamiljen.

Elsa Beskow skrev och tecknade ur barns perspektiv och lät de vuxna framträda som deras jämlikar i leken och fantasin, men även som förebilder. Därför missade många – eller valde att bortse ifrån – att hon alltid tog barnens parti och att den stränge Farbror Blå inte var någon hjälte utan en företrädare för den gamla auktoritära ordning som hon ville bort ifrån.

Farbror Blå var morbror Eugen

De kulörta tanterna var i verkliga livet Elsa Beskows mor Augusta och hennes systrar Amalia och Berta. Farbror Blå, som försökte få ordning på tanterna, var hennes morbror Eugen, litterärt skolad och vän med August Strindberg.

Tillsammans med dessa nära släktingar växte Elsa upp i ett lätt anarkistiskt kollektiv och fick tidigt se kvinnor som klarade sig fint – eller i alla fall hankade sig fram – utan män.

Elsa uppfostrades inte, hon ”uppmostrades”, med Ellen Keys berömda ord. Det var en fri och fantasifull värld, där pengarna tröt men där det alltid fanns plats för historier och musik. Men riktigt så var det nu inte från början.

Modern född utom äktenskapet

Elsas föräldrar var Bernt Maartman (1841–89), en grosshandlare av norsk köpmannasläkt från Bergen, och Augusta Fahlstedt (1850–1915), dotter till en viktualiehandlare från Åtvidabergstrakten och hans hushållerska. En ”oäkting”, liksom hennes fem syskon, och ett tvillingpar som dog vid födseln.

Att en förmögen man hade en relation med sin hushållerska var inte ovanligt i Stockholm i mitten av 1800-talet. Det rådde ett stort kvinnoöverskott, var kamp om anställningarna och lönerna var låga. Unga kvinnor utnyttjades.

Men att Anders Gustaf Fahlstedt fick hela åtta barn med sin hushållerska mellan 1843 och 1857 innan de till sist gifte sig är något ovanligt.

Johanna fick ta över lägenheter

I takt med att hans affärer gick allt bättre bytte han upp sig till finare och finare bostad, och då fick hushållerskan, Johanna Vilhelmina Bergström, varje gång överta den gamla. Så någon nöd led hon inte, dotter till en utfattig skomakaränka som hon var. Men verklig trygghet fick hon ändå inte förrän de gifte sig 1859.

Bara tio år senare dog dock Anders Gustaf Fahlstedt, inte mer än 60 år gammal. Där stod Johanna ensam med fyra barn, plus två utflugna, och ett stort flott hus vid dagens Mariatorget i Stockholm. Några år drev hon makens affärer vidare, men så kom tuffare tider och hon tvingades i konkurs. Allt förändrades över en natt.

De båda äldsta sönerna drabbades ekonomiskt och den yngste, Eugen,
tvingades avbryta sina studier i Uppsala. Men han kunde ändå försörja sig som litteratör och översättare.

Han var god vän med August Strindberg, som senare kom att stötta Eugens syster Amalia – alltså en av Elsa Beskows berömda mostrar – när hon gav sig på författarbanan efter att ha drivit privatskola där Elsa och hennes syskon gick.

Elsa föddes vid Mariatorget

Den näst äldsta brodern, John Fahlstedt, valde efter konkursen att driva affärer ihop med sin nyblivne svåger, grosshandlaren Bernt Maartman. Denne bodde med hustrun Augusta i det stora huset vid Mariatorget där även Augustas systrar, båda ogifta lärarinnor, bodde kvar. Där föddes också Elsa 1874 som deras första flicka, ett år efter äldsten Hans.

Familjen Maartman flyttade senare till ett eget hem i Gamla stan och sedan till Ladugårdslandet, eller Östermalm som det heter i dag. Där kom den tragiska historien från Augustas uppväxt att upprepas.

Elsas mor Augusta beskrivs som en kärv men godhjärtad kvinna, medan Bernt Maartman var en glad och okomplicerad figur som gärna sjöng och berättade rövarhistorier som aldrig tog slut, de kunde pågå kväll efter kväll efter kväll, fantasifulla och kryddade med ändlösa detaljer.

Det var pappan och mormor Johanna, också en historieberättare av rang, som starkast kom att påverka Elsas yrkesval.

Elsa blev teckningslärarinna

Men mormodern dog 1887 och bara två år senare även Elsas pappa, som drabbats av reumatisk feber efter en jakttur och fått lunginflammation. Elsa var då 15 år.

Augusta fortsatte att driva makens affärer vidare men sonen Hans var tvungen att avbryta sina studier. Döttrarna sattes i yrkesskola istället för att gå på läroverket.

Elsa och systern Malin blev båda teckningslärarinnor, medan Benedikte – ”Dikte” – blev fotograf. Hans flyttade till sin morbror Gustaf, fabrikör i Eskilstuna, och stöttade sin mamma och sina systrar ekonomiskt på distans.

1893 bad en konstnär den 19-åriga Elsa Maartman att sitta modell för honom. Elsa bodde då i en våning vid Östermalmstorg tillsammans med mamman, hennes två systrar och en bror, plus sina egna systrar.

Ett kvinnodominerat hem där lätt anarki rådde. Alla var med och fattade beslut, ingen hade pengar och alla lånade av den som för tillfället råkade få några.

Ingen hade något större privatliv och vem som helst öppnade de brev som kom. Även det friarbrev som Elsa fick från konstnären hon just lärt känna...

Gifte sig med Natanael Beskow

Konstnären hette Natanael Beskow (1865–1953) och var, liksom Elsa, en radikal och starkt engagerad person. Dessutom var han teolog och predikant, men skeptisk till Svenska kyrkan och därför inte prästvigd. Hans brev – som Elsa tvingades rycka ur sina systrars händer – blev början till en mycket lång uppvaktning och brevväxling innan de till sist gifte sig 1897.

Trosfrågor och konstnärskapets villkor är två centrala diskussioner i deras korrespondens. Elsa, som inte ens var konfirmerad, uppskattades inte av den unge Beskows mamma, som in i det längsta försökte förmå sonen att välja ett lämpligare parti.

Men Natan, som Elsa kallar honom, var sin fars son. Fadern Fritz var kyrkoherde i småländska Hallingeberg, men frisinnad och ofta på kollisionskurs med kyrkans dogmer. Det var Natanael Beskow också, och hans samvete hindrade honom från att avlägga prästeden.

Elsa var än mer radikal och kunde inte acceptera treenigheten med Fadern, Sonen och Den helige ande. För henne var Gud en och odelbar.

I opposition till Ellen Key

Parets radikala hållning i både tros- och utbildningsfrågor kom att ställa dem i opposition mot Ellen Key, den framstående reformpedagogen som varit Elsas lärarinna på Whitlockska skolan. Där blev även Elsa sedan teckningslärarinna medan hon började få sina alster publicerade.

Debuten skedde i albumet Jultomten 1894, en årlig barntidning som Lärarförbundet gav ut. Den nådde nästan alla hushåll och att bli publicerad där gav ofta skjuts åt karriären. Det gällde i högsta grad Elsa Maartman, som hon fortfarande hette.

Puttes äventyr i blåbärsskogen

Men 1897 gifte hon sig med Natan och som Elsa Beskow gav hon ut sin första barnbok samma år, Sagan om den lilla, lilla gumman. Fyra år senare kom det stora genombrottet med Puttes äventyr i blåbärsskogen.

Putte, det är sonen Stig, som föddes 1898 som den första i en rad av sex söner. En ironi, när Elsa växt upp med en lång rad mostrar och systrar, mamma och mormor. Nu blev hon i stället ensam kvinna i ett stort hushåll. Och då vet man hur det går med karriären.

Men nej, Elsa Beskow slutade inte att berätta och måla och teckna. Tvärtom! Hon fann snart en rytm med ett barn vartannat år och en bok vartannat. Sönerna fick stå modell för figurerna, vare sig de var pojk- eller flickkaraktärer. Utom för tantböckernas huvudpersoner Petter och Lotta, för dessa är alter egon för Elsa själv och hennes älskade bror Hans.

Att stå modell var inte alltid det roligaste, har sönerna vittnat om. Så ibland tecknade Elsa även av bekantskapskretsens döttrar och söner, i smyg.

Tog över Viktor Rydbergs Ekeliden

År 1900 erbjöds paret Beskow att få överta skalden Viktor Rydbergs hem Ekeliden i Djursholm, där hans änka levt i fem år.

Natanael Beskow hade fått tjänsten som predikant i det nybyggda Djursholms kapell, där han blev mycket populär med sina frisinnade predikningar och den familjära stämning han förmedlade. Men i grund och botten var han tungsint och allvarsam.

Natanael Beskow hade en väldig respekt med sig och han var socialt engagerad. Han deltog i en konferens i London mot prostitution och vit slavhandel. Efter engelsk modell tog han sedan initiativ till så kallade hemgårdar, där präster och jurister hjälpte utslagna att få fotfäste. Efter andra världskriget ägnade han sig åt bland annat internationellt fredsarbete.

Målade i salongen

Att pappa var en viktig man förstod sönerna. Det framgick om inte annat av den skylt han hängde upp på den stängda dörren till arbetsrummet: ”Arbetar – får ej störas.” Men mamma kunde störas lite hur som helst, och det gjorde sönerna.

Uppväxt i ett kollektiv som hon var hade Elsa inte samma behov av avskildhet som sin man. Där satt hon i stället i salongen och målade, med sönerna omkring sig. Att förena mamma- och konstnärsrollerna verkar ha fungerat. Kanske inte alltid utmärkt, men det gick.

Så småningom anlitade hon en husmor och flera hjälpredor, men ändå. Karriären tog inte slut, den pekade uppåt. Tomtebobarnen, 1910, blev hennes stora succé innan serien om ”tanterna” påbörjades 1918.

”Jag tyckte att alla de där vanliga bilderna i rött, gult och blått var så grälla och känslolösa i färgerna att jag kom att tänka på att man kanske skulle rita en bok i brunt och grönt och gredelint”, berättade Elsa Beskow själv.

Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Tant Grön var barsk och kärv men humoristisk, Tant Brun en solig och rund modersgestalt och Tant Gredelin ordentlig och förnäm. Alla representerade de den nya tidens kvinnor. De redde sig själva, precis som Elsas mostrar. Kärnfamiljen är i böckerna inte viktig, tanterna tillsammans med Farbror Blå och Petter och Lotta är exempel på att man kan finna trygghet och kärlek på annat sätt.

Och kanske var det tur att hon aldrig fick studera på Konstakademien, för Elsa Beskow behöll hela livet barnet inom sig i sitt skapande. Det estetiska fick aldrig ta överhand, som det kanske hade gjort om hon slipats hårt i Akademien. Hon förlorade aldrig blicken för fantasins värld. Eller som hon själv sade: ”Sagomotiven finns överallt.”

Publicerad i Släkthistoria 1/2016