Farfars farfar far var bygdens mest hatade

Svarten var ett namn som man endast gav till svarta hästar och ondsinta män. Men jag undrar, om min farfars farfars far Bondpers Anders, var alltigenom ond eller är det bara hans eftermäle som påstår det? Hur som helst slutade hans liv tvärt, då han blev sönderslagen av en ilsken mobb.

Bondpers Anders Olsson föddes i Utanmyra på Sollerön i Siljan 29 maj 1799. Han beskrivs som en man med stora gåvor, men med ett häftigt lynne. Som kronofjärdingsman på Sollerön i Siljan hade han i uppgift att driva in skatter.

När en familj inte kunde betala sin skatt kunde han ta kreatur från gården och sälja på auktion. Den skattskyldige skulle naturligtvis få tid på sig att samla ihop pengar för att själv kunna köpa tillbaka djuret innan auktionen hölls. Men det ryktades att Bondpers Anders kunde smyga in på gårdarna nattetid och stjäla kreaturen för att sedan sälja dem innan gryning.

Svarten hatad på Sollerön

Han blev sinnebilden för den samvetslöse fjärdingsmannen som missbrukade sin ställning i eget vinstintresse och av hämndbegär mot sina fiender. Dessutom drack han mycket alkohol och framhävde därmed sina sämre egenskaper. Under brännvinsdrickandet ”uppwäcktes ofta ett öfwerdådigt, trätgirigt och wåldsamt sinnelag” skulle man senare skriva i Sollerö likbok. Detta bidrog till att han blev avskydd och hatad på Sollerön. Under sina sista år uppträdde han ofta berusad.

Öknamnet Svarten fick Bondpers Anders Olsson därför att han så gott som alltid gick iklädd en svart fårskinnspäls med ullen vänd utåt. Den ofta rusiga svarta skepnaden var centralfigur vid brutala och samvetslösa förrättningar på ön. I boken Svarten av Pelle Sollerman (som var min farfars bror) från 1986 beskrivs han såhär:

”Han var den förste på Sollerön som bar svart päls. Den svarta pälsen i förening med hans mörka hy, svarta hårfärg, svarta ögonbryn och svarta mustasch fick till följd att alla Soldbyggare började kalla honom Svarten.”

Misstankar fanns också om att han behöll indrivna pengar i egen ficka. Plötsligt kunde Bondpers Anders anlägga grunden för ett skrytbygge i två våningar på sin tomt. Men det sägs att hans timmermän hämnades genom att fylla sina fickor med småsten som de sedan la in i draget mellan stockarna, för att de inte skulle sjunka ihop och bli täta. De önskade att Svarten skulle frysa.

Tvist med sonen efter misshandel

Det finns en dokumenterad tvist mellan Bondpers Anders och hans son Bondpers Olof. Vittnena Jöns Jönsson och Håll Olof Andersson skrev senare i anmälan hur de kom till gården klockan fyra på morgonen den 6 juni 1846, och där stöter på en berusad Bondpers Anders. Sonen ligger i ladan och sover på en hemlig säng.

”Då han fann sin son, Olof, liggande i en av honom sjelf gjord säng, började han utfara mot sonen i svordomar och förbannelser, derföre att sonen utan hans vetskap tagit bräder till sängen, samt överföll honom med skuffningar.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Då sonen inkom i stugan och fadern efter honom, fortsatte i bådas vår närvaro fadrens förbannelser emot sonen under våldsamma sparkningar, örfilande och hårdragningar. Häröfver blef fadren nu så uppretad, att han under yttrande ’jag skall slå ihjäl dig, din tusan djävel!’ tillgrep ett träbetsman i smaländan och med klumpen deraf syftande ett våldsamt slag mot sonens hufvud, hvilket sonen dock genom en böjning på kroppen så undvek att han blott träffades i sidan.

Men när detta skett slog han med knytnäven sonen ett så häftigt slag öfver näsan, att blodet forsade derur.”

Kyrkorådet ordnade tjänst åt Olof

Efter denna händelse ansåg sig kyrkoherden skyldig att instämma Bondpers Anders Olsson och hans son, inför kyrkorådet. När fadern anlände till kyrkorådet hade han förberett en Förteckning på min Son Olof Andersson för dess olydnad.

”1846 den 6 juli. Skulle jag väcka honom på morgonen klockan halv sex, men som han ej upkom förnyade jag min till honom föreställde väckelse klockan väl sex och sade att han skulle gå upp. Då han sprang upp ur sängen, sägandes: ”Sådant förbannat kält! Laga dig ut! Det är mitt stall”, och i detsamma rusade han på mig så att jag for baklänges ut genom dörren, varvid jag slog huvudet i Balken mitt emot dörren.”

För att förhindra fler våldsamheter mellan de två hade ledamöterna av kyrkorådet skaffat sonen en drängplats i Östnoret i Mora. Inget tyder på att Bondpers Anders någonsin träffade sin son igen.

Anklagades för rivalens död

Det berättas att det fanns en karl på ön som inte var rädd för Bondpers Anders. Det var Flint Daniel Olsson i Utanmyra. Osämja mellan Svarten och honom var känd på ön eftersom Flint Daniel var den enda som tordes sätta sig upp mot kronofjärdingsmannen. De var ständigt i luven på varandra och deras sammanträffanden slutade ofta i handgripligheter.

Den 20 februari 1848 omkom Flint Daniel när ett sädeslass stjälpte över honom på hemresan från fäbodarna. Han blev endast 36 år och det berättas att det var Bondpers Anders som gick hem till Flint Daniels hustru med dödsbudet.

Det finns flera historier om omständigheterna kring olyckan, men allmänt talades det om att det var Svarten själv som låg bakom dödsfallet. Han ansågs därför av många vara en mördare. Det är sannolikt att detta påverkade de händelser som en månad senare resulterade i dråpet på bröllopet.

Svarten skulle "panta bruden"

Den 19 mars 1848 var det bröllopsfest i grannbyn Bengtsarvet. Vid denna tid ägde bönderna rätt att bränna sitt brännvin själva och vid bröllop och fester fanns mycket av den varan. Bondpers Anders var inte bjuden till bröllopet men hade försett sig med alkohol på annat håll. Sedan begav han sig till bröllopet för att ”panta bruden” – kräva pant av gästerna.

Sin vana trogen började den berusade Bondpers Anders reta och förolämpa gästerna. Han beskyllde den 25-åriga bonden Krång Matts Mattsson för att ha stulit en plånbok med 100 riksdaler från honom. Grälet mellan de båda urartade i slagsmål.

Slogs ihjäl utanför

De uppretade och irriterade bröllopsgästerna enades om att kasta ut Bondpers Anders. Ute på gårdsplanen fortsatte tumultet. Bondpers Anders slogs omkull och överöstes med slag och sparkar. Krång Matts drog den förhatliga svarta pälsen över huvudet på honom och släpade honom uppåt vägen. Under tiden sprang karlarna bredvid och sparkade mot hans kropp.

Karlarna turades om att slå honom med en stör, som träffade både huvudet och kroppen. När Krång Matts slutligen gick fram till den livlösa kroppen insåg han att misshandeln hade gått för långt och att offret inte skulle klara livhanken. För att förkorta hans lidande lindade han Bondpers Anders halsduk runt halsen på honom – och drog åt.

Omkring klockan sex på söndagsmorgonen den 20 mars 1848 anträffades den döde efter bygatan av fem herrar på väg hem från bröllopsfesten. Bondpers Anders var i hög grad vanställd efter misshandeln och hans kropp var närmast massakrerad. Bland annat hade skallbenet krossats på flera ställen. Trots det kunde de identifiera Svarten, men inte på anletsdragen – utan på den svarta pälsen.

Några dagar senare greps åtta män för inblandning i mordet. Men det var inte många på Sollerön som kom att sörja Bondpers Anders. Tvärtom gladdes man i tysthet över att han blivit mördad. Ett sätt att urskulda männen som utfört mordet, blev att svärta ner Svartens rykte ytterligare. Det som först var ett öknamn, blev till slut hans namn i både tal och skrift. I samtliga berättelser om Bondpers Anders Olsson efter detta, omnämns han envist Svarten.

Svarten hatad in på 1900-talet

När dokumentärfotografen Karl Lärka 1917 gjorde stenografiska uppteckningar av berättelser från trakten minns flera Solleröbor Svarten.

”Han var inte nån karl, han dugde inte till att göra annat än till att räkna och skriva och stjäla.”

Författaren Karl Erik Forslund skriver i Siljansdelen 1919: ”Folket hade skäl att hata honom och ansåg sig själv endast skipa självklar rättvisa. Gummorna blir ännu gråtfärdiga, då de tala härom.”

Bondpers Anders gift två gånger

Här kunde historien ha tagit slut, men det gör den inte. Istället levde Bondpers Anders dåliga rykte vidare i generationer. Vi vet att han gifte sig två gånger, och fick en son med vardera hustru. Första frun var Böl Ingeborg Jonsdotter, som födde sonen Bondpers Olof Andersson 1825. Hon dog 1845 i vattusot.

Bondpers Anders andra fru Sven Marita Matsdotter var piga på Bondpersgården. Bröllopet ägde rum två månader efter att hon framfött sonen Anders Andersson. Han hade ett milt sinnelag och var omtyckt av alla och blev aldrig förknippad med sin far.

Men hans halvbror Bondpers Olof fick ärva skulden av sin fars orätt. Han fick själv öknamnet Svartull, Svartens son på Soldmål. Och även om faderns mördare dömdes, låg folkets sympatier snarare hos dem än hos den mördade. Det fanns dock en kvinna som såg något älskvärt i Bondpers Olof. Bond Anna Olsdotter blev hans hustru den första april, 1850.

År 1860 blev det förbjudet att husbehovsbränna brännvin. Även Bondpers Olof ägde en brännvinspanna som han behövde, påstod han, för att Anna skulle få mäsk till brödbaket. Den 21 december 1860 kom länsman Norgren med ett par fjärdingsmän till Sollerön i uppgift att söka och beslagta alla olagliga brännvinspannor.

Militär slog till mot hembränningen

Tumult uppstod i Utanmyra och Bondpers Olof blev vittne till hur länsmannen blev attackerad. Flera bönder häktades och anklagades för ”kronobetjäningens överfallande och smädande under tjänsteutövning”.

Natten till den 19 januari 1861 tågade fyrtio soldater ur Mora kompani mot Sollerön och Utanmyra. Länsmannen hade tagit hjälp av upprorslagen som godkände militär hjälp vid besvärliga situationer. I vinterkylan kunde de enkelt räkna ut var brännvinspannorna var igång, utifrån röken som steg rakt upp från ladugårdarna. Utanmyra sattes i undantagstillstånd, alla hembränningspannor som hittades blev bortforslade eller förstörda. Men Bondpers Olofs panna hade de inte rört.

Bondpers Olof vittnade mot byborna

När rättegången mot de häktade för upproriska våldsamheter i Utanmyra inleddes i Mora tingshus, kallades Bondpers Olof som vittne. Under ed vittnade han om det han sett sina grannar göra sig skyldiga till.

Upprorsmakarna dömdes till fleråriga fängelsestraff, straffarbete och böter. De som saknade tillgångar fick avtjäna fängelse på vatten och bröd. Till Bondpers Olof utdömdes vittnesersättning á 9 riksdaler och 52 öre.

I boken Svartull av Pelle Sollerman beskrivs hur en kvinna, Carin Persdotter, väste mot Bondpers Olof.

– Judas förrådde för trettio silverpenningar, men du, Svartull, nöjde dig med nio.

Hösten år 1861 for Bondpers Olof till marknaden i Mora. Förutom det som stod på hans handlingslista så lockade Mora strands handelsbodar. Dessa bodar fungerade som lönnkrogar där det även förekom kortspel om pengar. Bondpers Olof lär ha supit och spelat bort sina pengar, varefter han blev oregerlig och utkastad på gatan. Där stod en uniformsklädd vakt, som han kännde igen från brännvinsupproret. Händelsen beskrivs i Svartull.

”Svartulls sinne fylldes av vrede. Ruset gjorde honom omtöcknad, men ursinnet gjorde honom stark. Han gick polisbetjänten in på livet, grep honom i veka livet och kastade honom till marken.”

Mora häradsrätt dömde Bondpers Olof för fylleri, svordomar och oljud på marknad samt för kronobetjänts överfallande i tjänsteutövning att böta 15 riksdaler samt att undergå tre månaders straffarbete.

Bondpers Olof blev Böhl Olof

Men domen ledde till en förändring. Efter att ha överfallit en man som representerade Kronan, förändrades omdömet om Bondpers Olof till det bättre bland folket på Sollerön.

I hopp om att kasta av sig sitt öknamn bytte han namn till sin mors gårdsnamn, Böhl Olof. Men bakom hans rygg kallades han alltjämt Svartull.

Böhl Olof och hans hustru Bond Anna fick sju barn. De hoppades nog att folkets hat mot Svarten, inte skulle föras vidare till barnen. Olof försökte göra gott genom att bland annat vara hjälpsam mot sina grannar genom att snickra och mura där det behövdes. Det har skrivits om hans spismurar i Solleröns årsbok, att de var vackra som konstverk.

”Han levde ärligt och stillsamt och han var hjälpsam. Han försökte göra gott och rätta till vad hans far genom sin hårdhet gjort ont.”

Dock krävdes det ytterst lite för att folkets misstänksamhet mot honom skulle väckas och tyvärr missbrukade han också alkohol.

Böhl Olofs son blev präst

Böhl Olofs barn upplevde det sociala trycket under hela sin uppväxt. Flickorna for till Amerika som unga medan sonen Olof blev frälst och for till Stockholm. Han lämnade Sollerön för att gå på Betelseminariet i Stockholm och bli Baptistpredikant.

Enligt författaren Pelle Sollerman skrev sonen en uppsats om dryckenskapens fördärv.

”Jag har fått skåda följderna av att dricka. När jag hörde min faders svordomar och förbannelser, såg min moders tårar, såg syskonen resa från hemmet och själv kände hungerns bittra kval, då fick jag ingivelsen att aldrig smaka rusgivande drycker.”

Böhl Olof önskade in i det sista att någon av barnen skulle ta över gården efter honom. Istället fick han sörja alla de sju barnen – fyra hade Gud tagit ifrån dem. Två hade farit till Amerika, och den sjunde hade Gud tagit för att göra till predikant.

Gården gick till kusinen

Böhl Olof gjorde några tafatta försök att förmå sonen Olof att överta gården. Till slut nådde han istället en överenskommelse med kusin Bus Nils som var husbonde på gården på andra sidan vägen. De inhyste det åldrande paret och lovade att skänka dem en kristlig begravning, mot att de fick all arvsrätt.

Den 5 juni 1907 avled Bond Anna Olsdotter i en ålder av 77 år. Den 12 mars 1911 dog Böhl Olof i en ålder av 86 år. I kyrkans likbok angavs dödsorsaken vara ”åldersskröplighet”.

Även om Böhl Olofs hantverksskicklighet aldrig gick i arv, så fanns det dem på Sollerön som kunde uppskatta det han gjort under sin livstid. Hans välformade träsniderier och annat hantverk kan fortfarande ses runtomkring på Sollerön.

I Sollerö Hembygdsförenings årsbok Sool-Öen från 1979 och kapitlet En fäbod i omvandling skriver Solleröbon Lilly Sterner-Johansson såhär.

”Jag har sett spisar som Svartull murat. En man som murar så vackra spisar kan inte vara en ond människa”.

Publicerad i Släkthistoria 6/2016