Carl Milles – skulptören valde bort förfädernas krigskonst
Morfars far fann sin kärlek som krigsfånge. Farfars far umgicks med männen bakom statskuppen 1809. Även fadern var militär, men den banan lockade aldrig den unge Carl Milles. Han satsade på konsten.
Det är en fantastisk plats, berget vid Herserud intill Lidingöbron, med vid utsikt in mot Stockholm. Här valde skulptören Carl Milles och hans maka Olga att bygga sitt hem och sin ateljé under 1900-talets första decennium, när han ännu var i början av sin karriär. I takt med att hans stjärna steg på konsthimlen byggdes villan ut med trädgård och stor piazza för skulpturer som på höga kolonner strävade mot himlen.
Steg för steg tog Millesgården form, ett konstnärshem helt annorlunda än målarna Anders Zorns och Carl Larssons allmogegårdar i nordisk stil. Carl Milles blev redan tidigt internationellt inriktad, inspirerad av fransk skulpturkonst och sirliga fontäner i Rom. Här kom han att skapa de verk som har gjort honom till Sveriges störste monumentalskulptör.
Den blivande skulptören föddes 1875 utanför Uppsala som Carl Emil Andersson, äldste son till major Emil ”Mille” Andersson. Av faderns smeknamn bildade Carl och hans syskon sitt nya efternamn. De var ju Milles barn.
Förfäderna hade gjort militär karriär
Fadern hade stridit i bland annat fransk-tyska kriget, stationerad i byn Vionville utanför staden Metz. Där tilldelades han franska Hederslegionen för tapperhet i fält, och önskade att barnen skulle ta efternamnet Vionville. Sönerna Tage och Evert fick det i alla fall som mellannamn. I faderns ögon var Carl en odugling som valde bort den militära bana som familjen hade följt i generationer. Det var militär disciplin som gällde i uppfostran för Carl och hans bröder, medan döttrarna fick friare tyglar.
Emil Anderssons farfar Anders var en hårding som hade gjort militär karriär i en tid när missnöjet med kung Gustav IV Adolf var stort. Det politiska enväldet och förlusten av Finland retade många. En grupp konspiratörer beslöt vintern 1808–09 att avsätta kungen. Lojala officerare skickades ut för att sprida ordet och skaffa stöd. En av dem var Anders Andersson. Hans militära karriär hade även fram till dess varit av det ovanliga slaget. Lång och kraftig var han – ”en gigant med ett temperament som skrämde många”, enligt biografin Medan dagens brinner av Carl Milles brorson Svante.
Som underbefäl i Fricorpsen, ett hårdfört regemente i Dalarna, skickades han 1788 till Finland för att kriga mot ryssen. Han kämpade väl, befordrades och utnämndes till riddare av Svärdsorden. Hemkommen gifte han sig med Fredrika Theresia Löf – dotter till Dramatens allra första primadonna, Fredrika Löf.
Samtidigt steg Andersson i graderna till major och ryttmästare i Adelsfanan, landets äldsta kavalleriförband med nästan enbart adliga ryttare. Han var ett av mycket få undantag, men för den skull hade han ingen anspråkslös bakgrund. Hans pappa var bergsman i Nora, det vill säga delägare i en gruva, och hans mamma vallonättad. På mormors sida fanns två systrar av släkten Höijer, eller Hoyer, från tyska Schleswig-Holstein, med slottsherrar, godsägare och en ståthållare bland anorna.
Farfars mor Fredrika Löf rörde sig i kungliga kretsar
Anders Andersson var också god vän med Hans Järta, en av revolutionärerna 1809, som var med och skrev den nya författningen efter statskuppen.
– Vilken var Anders Anderssons roll i politiken? Var han aktiv som en av 1809 års män och nära lierad med Järta? frågar sig Christer Arvas, släktforskare och barnbarnsbarn till Carl Milles halvbror Tage. Något definitivt svar på frågan har han dock inte lyckats hitta.
Även kring Anders Anderssons hustru Fredrika Theresia finns det frågetecken, fast av annat slag. Hennes mamma, primadonnan Löf, var mycket omsvärmad. Hon ansågs väldigt vacker, levde ett utsvävande liv och hade tre barn med olika män trots att hon aldrig hade varit gift. Fredrika Löf var väl förankrad i societeten och kungliga kretsar, som äldsta dotter till löparen Johan Gottfrid Löf och hans maka Katarina Stålhand, av ätten Stålhammar.
Löpare betydde på den tiden kock, i detta fall vid hovet, där Johan Gottfrid Löf kom att avancera till taffeltäckare – med ansvar för dukningen vid kungliga banketter. Fredrika hade sju systrar, alla betraktade som stora skönheter. Systern Eufrosyne var också aktris – och mätress till hertig Fredrik Adolf, bror till Gustav III och känd för sitt vidlyftiga kärleksliv.
Det spekulerades mycket kring vilka fäderna till Fredrika Löfs barn var. Hertigen är tänkbar, och en annan kandidat är konstnären Tobias Sergel. De hade en relation, men den inleddes efter det att Fredrika Theresia föddes. En mer trolig kandidat är löjtnanten Fredrik Jakobsson Tersmeden, anser Christer Arvas.
– Majoren Andersson och Fredrika Theresias barn Axel och Adolf har alla ”Fredrika Theresia Tersmeden” antecknad som moder i kyrkboken för födda och döpta. En rimlig förklaring är att Fredrika Theresia trodde – eller visste – att en Tersmeden var hennes far, säger han.
Uppväxten kantades av hård disciplin
Carl Milles födelsegård Örby i Lagga socken ligger nära Linnés Hammarby och Mora stenar, där medeltidens kungar kröntes. Carl och hans bröder matades fulla med historia och faderns fantastiska berättelser om äventyr i fransk krigstjänst, bland annat i Nordafrika. De kryddades med franska soldatsånger, inte lämpliga att översätta för barn. Han berättade även om indianerna i det nya landet i väst, vilket gjorde starkt intryck på Carl.
Men stenhård disciplin och aga gav dock hans uppväxt en bitter bismak, och han blev en känslig natur som tog åt sig hårt av kritik livet igenom. Carl blev en drömmare som vantrivdes i skolan, med hård disciplin och ämnen som inte inspirerade honom. Han skolkade och hoppade till sist av. Istället fick han gå i snickarlära hos Örby gårds arbetsledare Carl August Thärnström.
Ett stipendie blev räddningen för den unga konstnären
Som byggmästare och finsnickare lärde han Carl grunderna i både skulptur och modellering. Det byggde han sedan vidare på i Konstfacks föregångare Tekniska skolans kvällskurser. Hans äldre syster Ruth studerade däremot där på fulltid, tog examen och blev utbildad konstnär.
När pappa Emil till sin vrede insåg att sonen helt saknade intresse för militäryrket beslöt han att skicka honom till andra sidan jorden! En vän var sjukgymnast i Chile, och hos honom kunde Carl få gå i lära. Men Carl räddades av ett stipendium på tvåhundra kronor från Svenska slöjdföreningen för en resa till konstens huvudstad Paris.
Dessutom fick han stöd av sin morfar, apotekaren Gustaf Tisell. Han var av fin släkt och det var genom honom som gården Örby hade kommit i Emil Anderssons ägo. När Carls mamma Valborg dog – då Carl bara var fyra år – och Emil gifte om sig tog Tisell tillbaka sin insats i gården eftersom han ansåg att Emil Andersson var en ekonomisk slarver.
Det slutade i konkurs, varför apotekaren gav barnbarnen var sin tusenlapp för att rädda deras morsarv. Den räckte till konststudier för både Carl och Ruth, som också blev skulptör.
De fattiga åren i Paris
Hösten 1897 for Carl till Paris, följd av systern året efter. Det blev tuffa år med ständig pengabrist, men genom att snida träfigurer lyckades han skrapa ihop till en utbildning på konstskola och hos ansedda skulptörer som Auguste Rodin. Han ställde ut på flera salonger och fick stipendier som höll honom flytande.
I Paris träffade han också den österrikiska konstnären Olga Granner, som skulle komma att bli hans hustru. Hemkommen till Sverige vann hann 1902 Uppsala studentkårs tävling om ett monument över Sten Sture den äldre. Det djärvt expressionistiska utförandet väckte stor uppmärksamhet och kontrovers, något som kom att bli snarare regel än undantag när det gällde Milles monumentala arbeten.
Under de fattiga åren i Paris drog han på sig en lungsjukdom som kom att plåga honom länge, och han vistades periodvis i Österrike och Italien för konvalescens. Mellan resorna byggde han och Olga upp sitt hem på Lidingö.
Mamma Valborg Tisells sida av släkten bjuder också på ett stycke fransk militärhistoria, men av äldre datum än pappa Milles äventyr. Valborgs farfar Carl Johan Tisell var löjtnant vid Livgrenadjärerna och deltog i Napoleonkrigen – men till skillnad från Mille Andersson i svensk tjänst, mot fransmännen. Löjtnant Tisell togs till fånga och fördes till staden Longwy i norra Frankrike. Men han slapp försmäkta i någon gudsförgäten fängelsehåla, utan hade ganska stor rörelsefrihet. Som officer var han välkommen i balsalongerna – och där träffade han Catherine Marie Soldéz, som blev hans hustru och följde med till Sverige efter krigsslutet.
Även Carl Johans far var löjtnant, medan både dennes far Carl Tisell och svärfar Nils Bergenstråhle var brukspatroner i Östergötland, på Höttorps respektive Carlströms bruk. Mamma till Valborg Tisell var kronofogdedottern Gustava Hasselström, vars farfar Carl Erik Hasselström var inspektor på Svartå bruk i Degerfors och bergsfogde. Dennes svärfar Johan Lagerman var landssekreterare och häradshövding i Kalmar.
Milles mest kända monument
Carl Milles tuffa år i Paris skulle komma att betala sig, medan systern Ruth förde en mer undanskymd tillvaro trots att hon var tekniskt mycket skicklig. Efter Sten Sture-monumentet blev Milles ett namn på allas läppar i kulturkretsar. Vid den stora Baltiska utställningen i Malmö 1914 visade han för första gången flera verk med dansmotiv. Lätta figurer på höga pelare, nästan på väg att lyfta, återkom i skulpturgrupper och fontäner genom åren.
Han utsågs till professor vid Konsthögskolan. Från mitten av 1920-talet utförde han sina mest kända monument med mytiska figurer, som ”Europa och tjuren” i Halmstad, ”Folkungabrunnen” i Linköping, ”Poseidon” i Göteborg och ”Orfeusfontänen” i Stockholm.
Men med framgångarna följde också kritik, och den känslige Milles tog åt sig hårt. Särskilt sved mottagandet av ”Folkungabrunnen” med sagohjälten Folke Filbyter. Där många hade förväntat sig en ståtlig ryttare kom istället en grym figur med förvriden kropp och plågade anletsdrag på en lika förvriden kuse.
Uttryckte sympatier för det tyska naziststyret
Kritiken bidrog till att Carl Milles 1931 beslöt att lämna Sverige och bosätta sig i USA. Där nådde han nya framgångar och fick bland annat skulptera ett fredsmonument med en stor indian i Minnesota, och inte minst fontänen ”Flodernas möte” i S:t Louis.
Även om Carl Milles konstnärligt var orienterad mot Medelhavet hade han starka känslor för Tyskland. I brev hem till Sverige under hela 1930-talet uttryckte han även sympatier för det tyska naziststyret, utan att senare göra avbön. Kanske spelade hans uppväxt med en hård och auktoritär far in i denna beundran, något som väckte genklang när det kom från annat håll.
År 1951 återvände i alla fall Carl och Olga Milles till Sverige och Millesgården, men paret tillbringade vintrarna i Rom, där den eviga stadens fontäner gav honom ny inspiration. I och med det fick han en renässans. Kritikernas hårda ord var glömda och när Carl Milles gick ur tiden 1955, 80 år gammal, hade han accepterats som stor konstnär både i kulturvärlden och av folket.
Publicerad i Släkthistoria 06/2023
Fakta om Carl Milles
Född: 23 juni 1875, Knivsta, Sverige.
Död: 19 september 1955, Lidingö, Sverige.
Maka: Olga Milles (1905–1955).
Syskon: Ruth Milles, Evert Milles.
Föräldrar: Walborg Tisell, Emil "Mille" Andersson.