Tiggare och krymplingar trängs framför en kyrklig välgörenhets­inrättning där bröd delas ut. Målning från 1600-talet.

© David Vinckboons/Nationalmuseum

Enorma klasskillnader i 1600-talets Sverige

Aldrig har skillnaden mellan fattiga och rika varit större i vårt land än under stormaktstiden. Adeln klädde sig i siden och smörjde kråsen, medan allmogen kämpade för brödfödan på magra åkerlappar. Och ute på slagfälten stred tusentals soldater tappert för sitt fosterland.

2 november 2019 av Gudrun Wessnert

När Karl X Gustav gifte sig med Hedvig Eleonora 1654 bar han en brudgumsdräkt av vit sidenatlas besatt med silverspetsar värderad till fyrahundra daler silvermynt. En gruvarbetare tjänade tre mark kopparmynt för ett dagsverke – vilket inte ens motsvarade en halv daler silvermynt.

Skillnaden mellan allmoge och överhet var enorm i stormaktstidens Sverige. Och det var först och främst de fattiga som fick uppoffra sig för militärstaten, de som lemlästades, förvandlades till änkor, blev föräldralösa och tiggare. Ensamma mödrar fick dra ett tungt lass och de som i första hand förföljdes och avrättades i häxhysterins namn var fattiga och sjuka kvinnor. Pesten härjade i flera omgångar och barnadödligheten var hög. Inte konstigt att benrangel, dödskallar och änglar förekom så flitigt i den tidens bildvärld.

Från predikstolarna i landets kyrkor förmedlades nyheter. Prästerna fungerade som kungamaktens förlängda arm. Om någon somnade under den långa predikan stötte vaktmästaren med kyrkstöten.

Brännvinet flödade

Brännvinet, som under sen medeltid använts som medicin och som ingrediens vid kruttillverkning, blev under 1600-talet en populär dryck. Med brännvin motades köld och fattigdom, hårt arbete, sjukdom och dysterhet. 

Den franske diplomaten Charles Ogier, på genomresa i Sverige, skriver om ett besök på en prästgård där brännvinet aldrig tycktes sina: ”Det dracks för ambassadören och det dracks för drottningarna. De båda herrarna tömde gång på gång sina glas och trugade mig att göra detsamma. Jag ursäktade mig, men prästen bjöd, och läkaren förklarade bestämt, att det var det bästa medlet att hålla sig varm i den råkalla luften och komma i en glad och behaglig sinnesstämning.”

Magnus Gabriel De la Gardie (1622–86) och hustrun Maria Eufrosyne av Pfalz-Zweibrücken (1625–87).

© Nationalmuseum

Krigen gjorde livet sämre

Försämringar i levnadsförhållandena för flertalet människor hörde inte medeltiden till, som man kan tro, utan just 1600- och 1700-talen. Stormakten kostade många liv. Tiotusentals svenska och finska soldater, oftast unga män, dödades i det trettioåriga kriget. Många dog av sjukdomar.

Krigspropagandan hade varit stark. Gå ut i krig så ”att vi få trygga bliva uti vårt land och i säkerhet leva för fiendens hand”, lyder ett exempel. De sårade och invalidiserade soldaterna som återvände fick inte mycket hjälp; en del slutade sina liv som tiggare och landstrykare.

Bakelser till de rikaste

Kung Karl X Gustavs mage växte. Brudgumsbyxornas midjemått år 1654 stannade på omkring 124 centimeter. I kungliga klädkammarens räkenskaper för år 1658 finns en dräkt upptagen tillhörande kungen med ett byxmidjemått på 136 centimeter.

En stor kroppshydda vittnade om kraft och välstånd och kalasrätterna för de välbärgade får tala för sig själva: stekt anka med äppelsås, plommonkaka, stekt kalkon, tjäder och orre, russinpudding, körsbärsmos, sillsallat, lax med kräftor, gäddkorv, färsk lax med russin och mandel, smultronkaka, sockertårta och inte minst bakelser, som började ätas i Sverige på 1600-talet. 

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Annat vankades barnen på Barnhuset i Stockholm. Ärter och fläsk, strömming, gröt och ölsupa stod på deras matsedel. På söndagar drogs frukosten in. Den ensidiga kosten räddade ändå livet på åtskilliga barn.

Häxbränningar tog fart

Värst var det för dem som sades ha varit på kalas hos Djävulen, som till exempel Rumpare-Malin, en av de Stockholmskvinnor som brändes på bål under 1600-talets häxförföljelser. Det var oftast inte de kloka gummorna som förföljdes och avrättades utan fattiga, sjuka och sinnesförvirrade kvinnor – och en handfull män. 

För oss ter sig många av anklagelserna absurda och smått löjliga. Bekännelser som inte kom självmant tvingades fram genom tortyr.

Tiggare var sällan i fokus på dåtidens tavlor. Detalj av en målning från 1623.

Stockholm växte

Medan folket i det nyförvärvade Skåne försökte förstå den nya ordningen sökte sig människor till städerna och den växande huvudstaden.

Stockholm utvecklades till en internationell metropol och hade på 1670-talet en befolkning på drygt 55 000 invånare. Livet kring vattnet – vid hamnar, bryggor, broar, kvarnar, badstugor, hemlighus och fiskarhus – präglade stadsbilden. Rent var det inte, lukten av latrin, hästskit och fisk blandades med svett, puder och parfymångor. De som hade råd lät sig bäras i bärstol. Riddarfjärden kallades för Lortfjärden. För att få bort tiggare och föräldralösa barn från gatorna inrättades barn- och tukthus. Stockholm fick sitt första år 1624 – hundra år efter att reformationen stängt dörren för kyrkors och klosters välgörenhet. 

Krigsmanshuset i Vadstena

I Vadstena öppnade Krigsmanshuset, där de intagna, kvinnor såväl som män och barn, förtjänade sitt uppehälle genom att knyppla spetsar – ett måste för de välbärgade och modemedvetna. Munnar mättades samtidigt som man erhöll billig arbetskraft.

Ordning, dygd och lydnad var viktiga begrepp. Trots krigshetsen, brännvinsångorna och Hin Håles verksamhet fanns en lust och berusning inför naturens obändiga kraft som kom till uttryck i psalmer, dikter och ornamentik. Det var i slutet av 1600-talet som Israel Kolmodin skrev psalmen Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror… ord som fortfarande talar till oss om ljusets återkomst; att liv och död är förenade i evig växling.

Publicerad i Släkthistoria 12/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...