Julotta i Äppelbo, Dalarna. Målning från 1858.

© Bertil Wretling/Nordiska museet

Julen på landet för 150 år sedan

Efter några svåra svältår kunde man äntligen fira jul igen. Vi har tittat närmare på jultraditioner och vidskepelser – och berättar hur julen i en liten bondstuga kunde se ut på 1870-talet.

20 december 2019 av Cecilia Sandbring

För 150 år sedan kände man varken till julgranspynt, adventsljusstakar eller jultomten på den svenska landsbygden. Man kämpade för brödfödan och var glad om det fanns mat på bordet. Men även i de enklaste torpen var julen ändå en stor högtid som firades ordentligt.

Förr i tiden betydde det katastrof om skörden slog fel. I slutet av 1860-talet var det en period av svår missväxt då folk och fä svalt. Det var också därför många bröt upp och sökte lyckan i Amerika. De som blev kvar slet hårt. Den snälla jultomten i röd luva kände man inte till – men att det fanns en liten sträng gårdstomte, det visste man.

Gårdstomten skulle hållas nöjd

På hösten var arbetsdagarna särskilt långa och tunga. Potatis och betor skulle upp, ved huggas, djuren gödas extra och marken plöjas. Tröskningen tog man till sist, och det var viktigt att allt blev färdigt innan jul. Den 21 december gick nämligen gårdstomtens kontrakt ut och sen ville han inte vakta säden längre. Julen var förknippad med mycket magi och vidskepelse – därför var det viktigt att allt sköttes på rätt sätt.

De sista veckorna innan jul var det full fart i hushållet. Slakten var en viktig del i julförberedelserna. Man tog till vara nästan allt och gjorde korv, pressylta, lungmos, blodkorv, paltbröd och mycket annat. Av talgen från slakten stöptes det ljus, och hinnorna spändes som ”glas” i lyktorna. Om något från grisen blev över grävdes det ned under en sten så att gårdstomten skulle hållas nöjd.

Till jul skulle man vara extra snäll mot djuren – annars blev gårdstomten arg.

Julöl bryggdes och lutfisk lades i blöt

Julöl bryggdes av vört och humle. Och för att ölet inte skulle bli förtrollat var det viktigt att alla hurrade och ropade ”hej lustig” så högt man kunde när jästen lades i. På Anna-dagen den 9 december skulle lutfisken läggas i blöt och ölet vara färdigt att provsmakas. Det skulle firas med en riktig fest – ” Anna med kanna” som man sa. Givmildhet har alltid hört samman med julen, och husmor gick gärna med en korg med mat och dricka till de fattigaste i socknen.

Julbaket kunde vara i flera dagar

Veckan före jul gick åt till det stora matbrödsbaket. Att elda upp bakugnen tog flera timmar och det var ett tungt arbete att slå och knåda de stora degarna i trätrågen. Degarna fick sedan jäsa vid spisvärmen innan de bakades ut till limpor eller platta kakor. Det stora julbaket kunde vara i flera dagar och var ansträngande för husets kvinnor. Det var inte ovanligt att över hundra kilo mjöl användes, och av det gjordes jästa råglimpor som kunde väga sex kilo styck. 

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Beroende på var i Sverige man bodde bakades det till exempel både vardagsbröd, vörtlimpor, surlimpor, hårda brödkakor, festbröd och tunnbröd. Och för att få limporna extra goda penslades de med enbärssirap. Kringlor, vetebröd, lussekatter, mandelmusslor och pepparkakor var en lyx som de som hade det lite bättre ställt kunde unna sig. 

Det var inte bara i bagarstugan och visthusboden det arbetades för fullt, även i stallet och bykhuset rådde febril aktivitet för att allt skulle bli klart till jul.

Julhalm är utspritt på golvet i en stuga 1903.

© Gustaf Ewald/Vänersborgs museum

Storstädning den 23 december

För att komma in i en bondstuga fick man böja på nacken i den låga dörröppningen och lyfta på fötterna över de höga trösklarna. Därinne var det mörkt eftersom fönstren var små, och väggarna var svarta av sot – endast härden lyste upp. Dagen före julafton skulle hela gården städas. Eftersom man eldade i öppen härd, hade djur inomhus och inte städade så ofta satt smutsen hårt och doften var påträngande. 

Tenntallrikar, ljusstakar, kopparkittlar och annat fint som fanns skulle putsas och lyftas fram. Målade bonader med religiösa motiv hängdes upp väggarna.

Julträd med äpple istället för julgran

Seden med julgran inomhus hade inte nått ut till alla på landsbygden än. Istället hade man julträd på bordet – en stor träljusstake med pinnar för äpplen. Utanför stugan satte man en granruska som betydde att julefrid skulle råda. Man strödde också ut granbarr runt husen. Det skulle skydda mot gengångare och andra onda makter – man trodde att de var barfota och att stickiga granbarr skulle stoppa dem. En sista rest av det här är att man i dag lägger granris att torka fötterna på utanför ytterdörrarna till jul.

Julbad och halm på golvet

Till jul var det tradition att alla på gården skulle bada inomhus i en balja. Därefter värmde man sig framför den öppna spisen innan man tog på sina finaste kläder. Männen skulle klippas och rakas innan de var redo att fira jul. En julkärve av havre skulle sättas upp till fåglarna före klockan tolv på julafton. 

I de enklare hemmen var det fortfarande vanligt att även sprida ut julhalm på golven inomhus. Det var en särskild ceremoni med gårdens män som bar in kärvar med halm. Husfar gick i täten, han hälsade och frågade om hans följe fick stanna över julen. Mor i huset svarade att det går bra, och bjöd dem på brännvin och smörgås.

Innan jultomten tog över julklappsutdelningen var det olika jullekar och upptåg med utklädda bockar och annat som gällde.

Julbocken kom med klapparna

Både barn och vuxna lekte i halmen, och övernattande gäster kunde sova bekvämt på golvet. Man passade också på att fläta kransar, bockar, stjärnor, takkronor och annat fint. I halmen trivdes även höns, griskultingar och andra småkreatur som fick vara inne i stugvärmen på vintern. På julaftons kväll samlades alla till årets högtidligaste måltid. Man dukade även för vänner och släktingar som dött under året.

När det bankade hårt på dörren visste alla att det var julbocken som ville in. Han var klädd i päls och delade ut julklappar till de som varit snälla under året. Han hade stora horn, yvigt skägg och käpp – inte undra på att barnen var rädda!

Färsk mat på julbordet

Julmaten var lika efterlängtad antingen man bodde i slott eller koja. När julmaten dukades fram var bröd och fläsk det allra viktigaste. Men vid kusterna förekom även rökt ål, smörstekt abborre eller kokt gädda på julbordet. Grishuvud, skinka, kroppkakor, grönkål, lutfisk, leverpastej, fläskkorv, sylta, palt, gröt, ost och sill var andra vanliga delikatesser. Det ovanliga var att det var färsk mat som omväxling till den insaltade, rökta eller torkade maten som åts till vardags.

Både familjemedlemmar och tjänstefolk fick en ”julhög” bestående av bröd, och ibland också ost, smör, pepparkaka och äpple som skulle räcka hela julen. Den goda julmaten svaldes ner med öl och brännvin. 

Det var också viktigt att dela med sig. De som hade möjlighet gav av tradition kött, soppa, bröd och ljus till de behövande i socknen. Även gårdens djur fick lite extra mat och omtanke. Julbordet avslutades med att man åt gröt från ett stort gemensamt fat. Ingen fick smaka förrän den hittat på ett rim, och skeden vandrade runt.

Sköt in julen för att skrämma bort troll

Efter gröten samlades alla till en julandakt där julevangeliet lästes upp. Man satt sedan kvar länge och spelade kort, pratade och berättade spökhistorier. När skymningen föll var det dags att ”skjuta in julen”. Då gick männen från gård till gård och avlossade skott utanför stugorna. De blev då indragna och trugades i brännvin innan de vandrade vidare. Seden var till för att skrämma bort troll och andra onda väsen.

Det gick inte för sig att komma i säng för sent – på juldagens morgon var det ju dags för julotta. Varje gård hade lämnat hemstöpta ljus till kyrkan som var fullt upplyst klockan sex på morgonen. Man färdades med slädar som drogs av frustande hästar i den kalla vintermorgonen. Snön knarrade, julblossen lyste, bjällerkransarna pinglade och drängarna på kuskbockarna hojtade. Färden omgavs dessutom av magiska riter för att hålla trollen borta. Det var säkerligen en spännande upplevelse för både vuxna och barn.

Kringlor och brännvin på vägen

En del hade mycket längre väg än andra och som färdkost medtogs ibland kringlor och brännvin. Den uppvärmda kyrkan strålade av ljus och var fylld till sista plats. I husen längs vägen från kyrkan var ljusen tända i alla fönster. 

Efter julottan serverades det middag hemma och sedan rådde julefrid utan något arbete. Man fick inte ens skotta snö eller mocka i ladugården – det skulle bringa olycka. Månntro att många passade på att sträcka ut sig i halmen på golvet för att fläta julbockar och leka med barnen!

Publicerad i Släkthistoria 12/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...