Nybyggarna i Norrland

En sommardag 1834 kom en man vandrande genom Tarre­jokks dalgång ovanför Kvikk­jokk. Han hette Olof Isaksson Holmbom, var från Nelkerim vid Lilla Luleälv och kateket. Det betydde att han vandrade omkring, stannade en kort tid i varje by och där lärde barnen läsning och elementär kristendom.

På sin vandring genom dalen kunde Holmbom se att där fanns gott om vilt, och Tarraure såg ut att vara en utmärkt fiskesjö. På sluttningen nedanför Njunjes (Näsberget) stannade han till. Ett öppet område med frodig och vacker gräsväxt bredde ut sig framför honom. Holmbom bestämde sig för att slå sig ner där med sin familj. Han blev en av de tusentals nybyggarna
i Lappland under 1800-talet.

Jägare och fiskare först

De första människorna hade kommit till de nordligaste delarna av Sverige redan då inlandsisen drog sig tillbaka för omkring 10 000 år sedan. De levde på jakt och fiske, och flyttade efter årstidernas växling och tillgången på byte. Det var ur denna jägar- och fiskarkultur som samekulturen uppstod.

De första fastboende – bönder och handelsmän – slog sig under medeltiden ner längs kusterna, där odlingsbetingelserna var bättre än högre upp och längre in i landet. Och där transporterna enklare kunde klaras till sjöss än i det väglösa inlandet.

Trots att här redan fanns en befolkning, samerna, såg makthavarna i Stockholm Norrlands inland som en ödemark att kolonisera. ”I Norrland hafva vi ett nytt Indien”, yttrade Axel Oxenstierna redan i mitten av 1600-talet. All mark i Lappland betraktades som statens egendom.

Gratis mark, jakträtt och skattefrihet

Under andra halvan av 1700-talet började myndigheterna stimulera människor att slå sig ner som nybyggare i inlandet. Det sågs som ett sätt att manifestera det stora landet i norr som svenskt territorium. Sverige skulle också bli rikare om ödemarken i norr odlades upp.

Statens lockbete var gratis mark, fri rätt till jakt och fiske, skattefrihet i 15–30 år och befrielse från utskrivning till krigstjänst. Men det som satte fart på koloniseringen av Norrlands inland var den växande fattigdomen och jordhungern, som följde med befolkningsökningen på 1800-talet.

Olof Holmbom var som person inte representativ för de tidiga nybyggarna. Han kom från en prästsläkt och var läs- och skrivkunnig, medan de flesta andra kolonisatörer var fattiga och analfabeter. Men hans och hans familjs nybyggarliv blev som de flesta andras, och tack vare hans ättlingar har vi fått ingående kunskaper om det tidiga nybyggarlivet.

Nybygget vid Njunjes ärvdes av Olof Holmboms son Isak, född 1817. Han levde ända till 1898. Under den senare delen av sitt liv följdes han i arbetet av sonsonen Erik, född 1871, och berättade också för denne om det tidigare livet på nybygget.

Erik Holmbom blev en viktig traditionsbärare. Han vidarebefordrade på 1940-talet sin farfars berättelser, och sina egna erfarenheter av nybyggarlivet, till etnologen, professor Åke Campbell. På 1950-talet fortsatte Eriks son Johan som uppgiftslämnare.

Levde med årstiderna

Nybyggarnas liv och arbete med jakt, fiske och småskaligt lantbruk var tätt knutet till årstidernas växlingar. Det gällde att ta tillvara alla möjligheter att skaffa mat till hushållet, och något som kunde säljas eller bytas mot nödvändighetsvaror, som de själva inte kunde producera.

Nybyggarna hörde till dem som drabbades hårdast av 1800-talets återkommande hungerår.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Vårfisket började medan isen ännu låg på sjön, men tunnats ut mot stränderna så att det gick att hacka upp vakar och pilka röding. Den första färska fisken var efterlängtad efter den långa vinterns överlevnad på nedsaltat kött och fisk.

När isen smält kring mitten av maj sattes näten ut. Vårfisket pågick tills försommarens allt starkare ljus gjorde att fisken såg näten och undvek dem. Först när höstmörkret kom kunde det bli bra fiske igen.

Jakt på tjäder

Jakten på ”gråfågel”, främst tjäder, började när marken i barrskogen låg snöfri. Då spelade tjädern, eller spatserade omkring, pickade från marken och kunde snärjas med snaror. Medan männen sysslade med vårfisket och gråfågel­sjakten gjorde kvinnorna det tunga arbetet hemma på vistet. Gödseln, som körts ut från fähuset på vinterns skarsnö, spreds över ängarna och de små åkerlapparna.

Korna mjölkades i spiltorna vid åttatiden på morgonen och släpptes sedan ut till bete i skogen och på myrar. På kvällen hämtades de hem för ny mjölkning och fick stå inne till morgonen.
Fåren och getterna fick gå ute dygnet runt. Fanns björn och varg i närheten tändes rökeldar för att hålla dem borta från tamdjuren.

Någon vecka in i juni sattes potatisen. På nybygget vid Njunjes hade man försökt också med korn men gett upp. Den hann inte mogna innan frosten kom.

Björklöv blev vinterfoder

När den friska grönskan vuxit ut på björk, sälg och rönn var det dags för lövtäkten. Grenarna bands till kärvar och stackades, eller torkades i lador. Det blev foder åt kor, får och getter på vintern.

Slåttern i slutet av juli var ett av de få tillfällen då männen och kvinnorna arbetade sida vid sida. Männen slog medan kvinnorna räfsade, och tillsammans stackade eller hässjade de höet.

Potatisupptagningen i mitten av september fick kvinnorna klara ensamma, eller med hjälp av barnen. Då var männen upptagna med höstfisket. Kvinnorna och barnen måste också hinna med bärplockningen – först blåbär och hjortron, sedan lingon – innan frosten kom och tog bären.

Hö till vinterskorna

I september skulle också skohöet beredas. Det gick åt en hel del för att hålla fötterna varma och torra i de av hudar hemsydda skorna och stövlarna.

När snön börjat falla och viltet kunde spåras var det dags för räv- och ekorrjakten. Rävarna fångades som regel i saxar och ekorrarna med snaror. Ekorrskinnen blåstes upp som ballonger för att torka inför beredningen.

Efter att samerna hade fört sina renhjordar från sommarbetet på fjällen ned mot vinterbetet i skogsbygderna sattes vargsaxar ut längs flyttningsvägarna, som vargarna gärna följde i hopp om lättfångat byte bland strörenar.

Björn- och ripjakt

Även björnjakten skedde i början av vintern. Nybyggarna slog sig samman i jaktlag på tre fyra man. När björnen lagt sig till ro för vintern samlades laget utanför idet och väsnades tills den vaknade och ilsken for ut. Först besköts den med de primitiva gevär nybyggarna hade – det var mynningsladdare – och angreps sedan med björnspjut.

Då snön låg djup tog ripjakten vid. Snarorna placerades mellan täta busksnår, där fåglarna passerade i sitt sökande efter föda. Frö eller frusna bär ströddes ut på marken för att locka dem i fällan.

Fick smälta snö till vatten

Kvinnorna hade fullt upp inomhus. Skor och kläder skulle ses över och lagas, ull kardas och spinnas, nya kläder, skor och stövlar sys, tröjor, vantar och sockor stickas. Samtidigt hade kvinnorna som vanligt allt arbete med djuren i fä­husen. Vattnet till kreaturen och hushållet var ett stort problem på vintern när sjöar och vattendrag låg igenfrusna. Några djupgrävda brunnar fanns sällan på nybyggena. Snö fick smältas över eldstaden.

Vintern var också tiden för marknaderna där nybyggarna kunde sälja sådant som inte förbrukats i självhushållet: Skinn och fågel från årets jakt, torkad eller saltad fisk, kanske någon ost och messmör. Och köpa – eller oftare byta till sig – det nödvändiga som de inte själva kunde framställa: salt, socker eller sirap, mjöl, krut och bly till bösskulor. För nybyggarna vid Njunjes var det marknaden i Jokkmokk som gällde.

När så den långa vintern var över, och tidens hjul hade snurrat ett varv, var det dags att börja på nytt med årets alla sysslor.

Ökad konkurrens om skogen

Så långt skildringen av nybyggarlivet, byggd på dokumentationen från släkten Holmbom. Under 1800-talets lopp ökades konkurrensen om skogen och därmed också om marken i Norrland. Alltfler bolag etablerade sågverk längs kusten. Järnbruken med sitt stora behov av träkol blev fler. Snart tillkom också massa- och pappersindustrin. 

En noggrannare reglering av ägarförhållandena ansågs nödvändig, och den så kallade avvittringen tog fart. Den innebar att jord- och skogsbruk som drevs av redan etablerade bönder, och mark som bolagen kunnat lägga under sig, avskildes från statens skogar. Återstoden förblev statligt och kallades kronoparker.

Kronotorp för småjordbruk

De som kom i kläm i denna process var fattigfolket, den växande skara av människor som inte redan hade egen jord. Det var inte längre tillåtet att slå sig ned på statens mark och bli nybyggare. De som försökte blev avhysta och åter hem- och egendomslösa. Såvida inte de myndigheternas ansvariga i trakten var barmhärtiga och tittade åt annat håll.

Mot slutet av 1800-talet blev läget explosivt och de styrande insåg att något måste göras. Regering och riksdag beslutade då att jordlotter på kronoparkerna i de sex nordligaste länen skulle upplåtas till småjordbruk. Det blev de så kallade kronotorpen. Därmed inleddes den sista fasen i den agrara koloniseringen av Norrland.

Livet i Idvattnet

Lisa Johansson, född 1894 i Idvattnet i nuvarande Vilhelmina kommun i Västerbotten, har vittnat om de svåra förhållandena för fattigfolket i Norrland. De berättelser hon lämnat till Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala omfattar över tusen handskrivna sidor.

Det torp där Lisa Johansson hade sina tidiga barnaår tillsammans med sin mor, styvfar och två småsystrar hamnade vid avvittringen på statens mark. Det betydde att de inte fick röja mark för odling eller jaga och fiska. Under de långa vintrarna då styvfadern var borta på långväga skogsarbete grinade nöden ofta emot dem.

Lisa Johansson berättar:

"Den våren tiggde vi ofta mor om mat. Ibland visste hon sig ingen annan råd än att gå och syna potatisen i utsädeslådan för att se efter om det inte fanns någon potatisstackare i den, som inte grodde i ändan. Fann hon då några "obräste päre", som vi sade, så skar mor av galländarna, lade dem i salt vatten och kokade dem”.

Nallandet av sättpotatisen innebar samtidigt att potatisskörden blev mindre nästa år och nöden kunde bli ännu större.

Familjen fick ett kronotorp

Några år in på 1900-talet hotades familjen av avhysning från kronans mark. Lisa Johansson berättar vidare: "Inför avhysningshotet började styvfar tänka på att resa till Amerika. Någon resa blev emellertid inte av. Ty det blev mycket snart aktuellt med att upplåta mark på kronoparkerna till småjordbruk […] Ett jubelgny gick som ett sus genom bygden. Kronotorpen började blomstra och många jordlösa och hemlösa fick en egen härd. Amerika med all dess guld hägrade inte längre”.

Jublet tystnade snart.

Ett av de styrandes motiv för kronotorpen var skogsindustrins behov av arbetskraft. Därför gjordes de jordlotter som uppläts små. Familjerna skulle överleva på en kombination av småjordbruk och timmerhuggning, -körning och -flottning för skogsbolagen. Den samtida propagandan för myrodling, och önskan att reservera den bästa marken för skogsbruket, gjorde också att kronotorparna oftast hänvisades till att röja och dika ut myrar och kärr. Det innebar ett närmast omänskligt slit.

Kronotorpen drabbades hårt

Trots allt slit och alla svårigheter som väntade dem drev jordhungern, och önskan att skapa sig egna hem, många att nappa på erbjudandet att bli kronotorpare. På så sätt skapades från 1900-talets början till och med 1940-talet omkring tretusen småjordbruk i Norrlands­länen. Få, om ens någon annan grupp, drabbades så hårt av efterkrigstidens strukturomvandling som kronotorpens folk. Under loppet av en mansålder försvann förutsättningarna för deras utkomst och livsstil.

Skogsbruket mekaniserades, först med motorsågen, sedan med de stora avverkningsmaskinerna. Körningarna med häst och flottningen på åar och älvar ersattes av timmer­bilar, som lastades med gripklor. Arbetskraftsbehovet i skogen reducerades till en obetydlighet jämfört med tidigare. Och de jordlotter som slitits fram med blod, svett och tårar var hopplöst otillräckliga.

Torpen sågs nu av myndigheterna och bolagen som hinder för ett rationellt skogsbruk och skulle helst bort. Många familjer tvingades flytta. Gårdar och hela byar revs eller fick förfalla. I de fall familjerna – ofta under motstånd från statliga Domänverket – fått friköpa marken blev torpen som regel fritidshus.

Publicerad i Släkthistoria 1/2020