När sjöar och mossar blev odlingsmark
Under 1800-talet mer än fördubblades Sveriges befolkning. För att föda alla krävdes mer jordbruksmark. Tusentals svenska sjöar sänktes eller torrlades i jakten på jord. På så sätt frilades en yta större än landskapen Gotland och Närke för jordbruk.
Fram till mitten av förra seklet dikades myr- och skogsmark ofta för hand med hacka, spade och skyffel. Fotoplats och år är inte känt.
Under 1800-talets lopp mer än fördubblades Sveriges befolkning från 2,3 till drygt 5,1 miljoner. Detta trots att över en miljon under samma period utvandrade till Amerika.
Befolkningsökningen ledde till gårdssplittring. Det blev vanligt att jorden vid arvsskiften delades upp på flera syskon, med följden att odlingslotterna ibland blev för små för att ge försörjning åt en familj. Samtidigt uppstod ett stort landsbygdsproletariat av backstugesittare, statare och daglönare som längtade efter egen jord.
Nyodlingen på sjö- och mossmarker blev främst ett intresse för de högsta och de lägsta i jordbrukssamhället: godsägare och storbönder å ena sidan, småbrukare, torpare och egendomslösa å den andra. De förstnämnda för att öka sina arealer och vinster, de senare för att överleva. Flertalet i mellanskiktet av bönder var mindre intresserade.
Mot mitten av 1800-talet tillkom också en grupp av köpmän och industriidkare, som spekulerade i vinster på nyodlingsprojekt. Det största och mest kända blev försöket att odla upp Martebos och Elinghems myrar på Gotland. Huvudfinansiär var Lars Johan Hierta, industriman och ägare av tidningen Aftonbladet. Men projektet misslyckades eftersom få välbeställda bönder var intresserade av att köpa den tidigare myrmarken. De fattiga och jordlösa som skulle behöva den hade inte råd.
Hjälmaren sänktes under tio år
Bland de 2 500 sjöar som sänktes eller tömdes på sitt vatten för att öka jordbruksarealen fanns den fjärde största, Hjälmaren, och den kända fågelsjön Hornborgasjön. De många tömningarna av mindre sjöar gjordes främst för att öka höskörden.
MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
Sänkningen av Hjälmaren och den vidhängande Kvismaren – ett av världens största företag i sitt slag vid den tiden – inleddes 1878 och tog tio år. Mellan 500 och 700 man arbetade elva timmar om dygnet med grävningarna. De naturliga utloppen vidgades och kanaler grävdes för att sänka vattennivån.
Mudderverket Enhörningen användes när sjön Hjälmaren i Närke sänktes 1878–87.
När arbetena var klara 1897 hade de kostat fyra miljoner kronor, vilket var dubbelt så mycket som beräknats. Resultatet ansågs relativt lyckat eftersom 19 000 hektar hade frilagts för jordbruksändamål.
Hornborgasjön utsattes för inte mindre än fem sänkningsprojekt. Det första igångsattes på tidigt 1800-tal och det sista i början av 1930-talet.
Före den första sänkningen var djupet i den grunda sjön som mest tre meter och ytan 28 kvadratkilometer. Efter den sista sänkningen hade ytan reducerats till under fyra kvadratkilo-meter och sjön var sommartid i det närmaste torrlagd.
Vårfloden stoppade odling
Resultatet blev en besvikelse. Vårfloderna med åtföljande översvämningar omöjliggjorde åkerbruk på den tidigare sjöbottnen. Den förvandlades istället till ett stort träsk med bladvass och buskvegetation. Det enda som vanns var lite slåtter- och betesmark längs delar av de tidigare stränderna.
De projekt som engagerade flest småbrukare och torpare var tömningarna av mindre sjöar för att öka höskörden. Även det fick ske med omfattande grävningar för att öka utloppet av vatten. Något som ofta ledde till konflikter med mjölnare och sågverksägare, som behövde fördämningar och fall till vattenhjulen.
Sänkningen av Hornborgasjön blev ett misslyckande. Istället för åkermark skapades ett träsk.
Arbetet med höet på de tidigare sjöbottnarna var hårdare än på slåtterängar och vallar. Både slåtterkarlarna och kvinnorna som räfsade kunde få vada i en sugande gyttja och dy. Höet där var också av sämre kvalitet än på vallarna. Men det behövdes ändå för att hålla djuren vid liv under vintern.
Arealen från sjösänkningar och utdikningar var som störst 1940, och uppgick då till 427 000 hektar, eller 4 270 kvadratkilometer, mer än hela Gotlands yta (3 140 kvadratkilometer) eller Närkes (4 126 kvadratkilometer).
Onödiga sjösänkningar
Då hade det redan börjat visa sig att den jordbruksmark som utvunnits från mossar, kärr och sjöar inte längre behövdes. Jordbrukets rationalisering med maskiner, effektivare odlingsmetoder och bättre grödor ledde till att matbristen ersattes av överskott.
På 1970–80-talen började det nyodlingsarbete, som tidigare hade hyllats, kallas för miljöförstöring. Restaureringen av våtmarker inleddes för växt- och djurlivets skull. Idag vet man att de också binder koldioxid och förbättrar klimatet.
Publicerad i Släkthistoria 1/2020
