Vilka varor som skulle ransoneras och ransonernas storlek, bestämdes av det nyinrättade Folkhushållningsdepartementet. För att motverka hamstring togs ransoneringsbesluten efter butikernas stängning på kvällarna, tillkännagavs genom radions nyhetssändningar och annonserades i pressen dagen därpå. Beslutet om ransonering av kläder och textilier kom – för att ta ett exempel – oväntat på nyårskvällen 1941. Samtidigt förbjöds all handel med sådana varor till och med trettondagen.
Under krigsåren blev Sverige ett genomreglerat samhälle. På kort tid inrättades statliga myndigheter inom en rad områden: Livsmedelskommissionen, Handelskommissionen, Bränslekommissionen, Trafikkommissionen.
Myndighetsutövningen sträckte sig långt in i privatlivet. Tilldelningen av kläder, tyg och garn skedde, till exempel, enligt ett poängsystem. Detta för att skapa större valfrihet än vad kuponger knutna till ett visst plagg kunde ge. Men ransonen räckte sällan, särskilt inte för familjer med barn som växte och ständigt behövde nya storlekar.
Symaskinerna surrade
Kläderna fick sys om och ändras. De fottrampade eller handvevade symaskinerna surrade i vart och vartannat hem. Nina, uppvuxen i stadsdelen Majorna i Göteborg, blev tonåring under kriget och berättar:
Av en några år äldre släkting fick jag överta två klänningar. De hade varit finklänningar så de passade egentligen inte i skolan.
Men jag var tvungen att, som mamma sa, ”bita huvudet av skammen". Hellre det än att gå med kjolar så korta att man nästan såg underbyxorna. En gammal kjol fixade jag till själv. Det var en grön yllekjol. Jag klippte av den ungefär 10 centimeter från nederfållen, sydde på en remsa med cirka 10 centimeter brunt tyg, sydde sedan på den avklippta gröna biten i underkanten. Det blev riktigt bra.
Ransoneringskupongerna distribuerades till allmänheten via kommunernas kristidsnämnder – statens förlängda arm i lokalsamhället. För att få tillgång till sådana var man tvungen att ha ett personkort, som visade vad man var berättigad till.
Tvingades träda fram
Omkring tvåhundratusen personer som inte tidigare fanns i mantalslängderna var nu tvungna att träda fram, och kom på så sätt att inlemmas i systemet.
Från butiker och andra försäljningsställen returnerades kupongerna till kristidsnämnden, nu uppklistrade på pappskivor. Detta klippande, sorterande och klistrande var ett stort merarbete för många butiksägare och deras anställda.