Beredskapstidens Sverige innebar andra dofter, andra synintryck och andra ljud än dagens. Städerna hade en lukt av skog. Den kom från vedtravar som tornade upp sig på torg, kajer och bakgårdar.

Doften av trä och kåda blandades med den fräna lukten från bilarnas och bussarnas gengasaggregat. I parkerna och mellan alléernas träd växte potatis i prydligt kupade rader. Framför husens källarfönster låg sandsäckar.

Karbidlampor

Lika stickande som lukten av gengas var i städerna, var oset från karbid inomhus och i ladugårdar på landsbygden. En del avlägset liggande gårdar var ännu inte elektrifierade och fotogenlampornas mjuka gula ljus hade ersatts av karbidlampornas bleka vita sken.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det var först när de ryska bomberna föll över Helsingfors som krigshotet kom riktigt nära.

På slättlandet, där många gårdar vid den här tiden låg inom synhåll från varandra, var det kolsvart molniga kvällar och nätter. Mörkläggning var påbjuden både i städerna och på landet, fönstren förklistrade med svart papp.

Någon gång kunde man på håll se ljus, svaga som lysmaskar, röra sig. Bilarnas lyktor var avskärmade så att bara en strimma lyste upp vägen några meter rakt framåt. I städernas butiker, kiosker, spårvagnar och bussar hade lamporna ett sparsamt blått sken som var svårare att upptäcka från luften än det vita.

Gatlyktorna var släckta. De enda starka ljusen kom från luftbevakningens strategiskt utplacerade strålkastare som svepte över natthimlen. Då och då ljöd larmsignalen ”Hesa Fredrik” från högtalare på taken, oftast för att tekniken prövades, ibland för att civilförsvaret hade övning.

Förvirrade sig in i svenskt luftrum

Någon gång var det också allvar – främmande flyg hade förirrat sig in i svenskt luftrum. Då försvann medborgarna ner i skyddsrum och källare.

För många svenskar kändes kriget avlägset när Hitlertyskland den 1 september 1939 anföll Polen. Ja, även två dagar senare, när den brittiske premiärministern Neville Chamberlain förklarade att Storbritannien befann sig i krig med Tyskland, tycktes det långt borta.

Det var först när de ryska bomberna i början av december samma år föll över Helsingfors – och i än högre grad i april året därpå, när Tyskland ocku-perade Danmark och Norge – som krigshotet kom riktigt nära.

Flygspaning i Värmland

Flygspaning i Värmland. Ett par miljoner svenskar inkallades för att vakta gränser och på andra sätt stärka landets beredskap. Det slet hårt på för-sörjning och familjeliv. Men skapade också minnen för livet.

© Hammar, Ingvar/Armémuseum

De som var med i krigets början minns ofta vad som hände och vad de kände just den 9 april 1940. Ett exempel är Anna-Lisa Andersson, som då var i nedre tonåren och bodde i Röjdåfors i Värmland – bara tre och en halv kilometer från gränsen till Norge. Hennes mamma skötte byns lilla postkontor:

Tidigt på morgonen den 9 april hörde vi muller från väster. Då hade kriget kommit till Norge. Även flygplan kunde vi höra och under dagen fick vi genom radion veta vad som hänt. Landsvägen till Oslo är bara femton mil bort. Redan andra dagen kom höga militärer till mor och begärde hjälp med bespisningen till ett kompani soldater, som skulle gå de fyra milen från Torsby [...]

Tyskar på väg mot svenska gränsen

Vid pingsthelgen blev det extra oroligt. Signalister på det höga Muldusberget kunde se tyskar på väg mot svenska gränsen. Fick vi en särskild telefonsignal skulle vi springa till skogs och mor skulle ta med sig postkassan. Detta och de följande citaten är hämtade från Vardagsliv under andra världskriget (bok utgiven 2012 av Institutet för språk och folkminnen).

Ett stort vedupplag väntar på att användas som bränsle utanför Centraltvätten 1942.

En inte ovanlig scen från andra världskrigets Stockholm. Ett stort vedupplag väntar på att användas som bränsle utanför Centraltvätten 1942.

© TT Nyhetsbyrån

Vid krigets början arbetade ungefär en femtedel av Sveriges befolkning inom jordbruket. De flesta gårdar var små familjejordbruk med högst något tiotal hektar odlad jord och fem till tio kor. Försörjningsläget var tämligen gott.

Vädrets påverkan

Väderförhållandena hade varit bra och skördarna goda åren närmast före kriget. Men det skulle snart bli sämre – mycket sämre – med långa och kalla vintrar, torra vårar och blöta skördemånader.

År 1940 skördades 700 000 ton spannmål mot normalt en miljon och bönderna fick slakta över 100 000 av landets 1,9 miljoner kor för att fodret skulle räcka. Året därpå blev 1900-talets dittills sämsta, medan skördarna 1942 och 1943 blev bättre än de två föregående åren (men fortfarande sämre än genomsnittet på 1930-talet). Först 1944 blev ett gott år för jordbruket.

Aftonbladet den 30 november 1939.

Aftonbladet den 30 november 1939.

Hotbild styrde inkallelser

Beredskapen varade formellt mellan den 3 september 1939 och den 30 juni 1945. Vanligen var man inkallad tre månader i taget, men en och samma person kunde få upprepade inkallelser under krigsåren. Omfattningen av inkallelserna varierade beroende på hur hotfull man bedömde att situationen var runt vårt lands gränser.
Som mest var 350 000 man inkallade samtidigt, medan antalet sällan underskred 60 000. Flest inkallade fanns det under vinterkriget 1939–40, direkt efter det tyska anfallet på Danmark och Norge i april 1940, i februari 1942 (när man fruktade ett omedelbart tyskt anfall) och i augusti 1943 (när avtal med Tyskland om trupptransporter på svenska järnvägar sades upp).

Under de här svåra åren kallades många lantbrukare in till militärtjänstgöring. Det satte förstås stor press på hustru och barn, och utmaningen blev inte mindre av att även de starkaste och bästa arbetshästarna hamnade i krigstjänst. Få militärförband var motoriserade vid beredskapens början och hästarna behövdes för att dra kanoner och transportvagnar.

Ransoneringssystemet misslyckades

Medlemmarna i den svenska samlingsregeringen hade samtliga varit med länge nog för att minnas missväxten och importsvårigheterna under första världskriget. Då hade ransoneringssystemet misslyckats (eller snarare misskötts), svartabörshandeln frodats, priserna skjutit i höjden, maten tagit slut och hungerkravaller utbrutit runtom i landet. Man var överens om att detta inte fick upprepas.

Redan i februari 1940 hade myndigheterna, genom upprop hos landets lantbrukare, lyckats skapa ett administrativt system av nära 75 000 så kallade arbetsblock. I varje block ingick ett antal gårdar, som skulle samarbeta om resurser som hästar och traktorer, men även om arbetskraft. När det gäller det senare förlitade man sig i hög grad på frivilliga. På detta sätt skulle det livsviktiga jordbruket stöttas även när inkallelserna var som flest.

Fartyget Dahlia

Dahlia var ett av många fartyg som gick i den så kallade lejdbåtstrafiken. Namnet, en svensk flagga och »Sverige» målades stort på sidan.

© Fredh, Terje/Bohuslans museum

De första ransoneringarna infördes i mars 1940 och gällde importvarorna kaffe, te och kakao. Sjöfarten, och därmed importen, fungerade då fortfarande i stort sett normalt och ransoneringarnas syfte var att säkra landets tillgång på utländsk valuta.

Dagen efter anfallet mot Danmark och Norge upprättade tyskarna den så kallade Skagerrakspärren – minfält lades ut och krigsfartyg patrullerade mellan Jylland och Sydnorge. Sverige skars av från sjöfart västerut, och därmed från import av varor som kaffe, te, kakao, kött, spannmål och hudar till läder, konstgödsel, kol, koks, olja och gummi.

För att skapa en alternativ sjöväg tecknade Sverige ett avtal med Finland, som innebar att den lilla hamnen Petsamo långt upp i norr, vid Barents hav, uppläts för svensk sjöfart. Dit dirigerades fartyg med viktiga laster som olja och gummi. Godset transporterades sedan med lastbil de fyrtio milen till Rovaniemi, och därifrån med järnväg söderut. Petsamotrafiken var viktig under en tid, men samtidigt osäker och otillräcklig.

Upptog förhandlingen

Avstånden var för långa både till sjöss och på land. Därför upptogs förhandlingar med Storbritannien och Tyskland för att försöka öppna en lucka i Skagerrakspärren. De resulterade i den så kallade lejdbåtstrafiken som inleddes på nyåret 1941. På sommaren samma år, när Tyskland och Finland anföll Sovjetunionen, upphörde Petsamotrafiken.

Lejdbåtstrafiken var kringgärdad av strikta bestämmelser. Fartygets namn, en svensk flagga och ordet Sverige skulle målas i jätteformat på fartygens sidor. Dessa skulle gå fullt upplysta om natten och följa särskilda, av Tyskland och Storbritannien bestämda, kurser. Exakt lika många båtar skulle gå i vardera riktningen.

Lejdbåtarnas laster kunde bara ersätta en mindre del av den förkrigstida importen, och det blev försvarets behov som prioriterades. Den civila försörjningen fick klaras med hjälp av inhemsk produktion och ransonering.

Per Albin Hansson

Per Albin Hansson (S) ledde en samlings-regering under kriget och fick fatta många svåra beslut.

På hösten 1940 påbjöds ransonering av tvål, smör, bröd, fläsk och socker, och några månader senare, i början av 1941, följde så nötkött, ägg och ost. Brödransoneringen kompletterades med mjöl och gryn, och smöret sammanfördes med margarin och tunn grädde till en samlad matfettsransonering.

Tjock grädde förbjöds helt. För att hindra att bristerna ledde till stora prisökningar – ett gissel under första världskriget och åren strax efter – infördes statlig prisreglering och stopp för de flesta löneökningar.

Under krigsåren blev Sverige ett genomreglerat samhälle.

Vilka varor som skulle ransoneras och ransonernas storlek, bestämdes av det nyinrättade Folkhushållningsdepartementet. För att motverka hamstring togs ransoneringsbesluten efter butikernas stängning på kvällarna, tillkännagavs genom radions nyhetssändningar och annonserades i pressen dagen därpå. Beslutet om ransonering av kläder och textilier kom – för att ta ett exempel – oväntat på nyårskvällen 1941. Samtidigt förbjöds all handel med sådana varor till och med trettondagen.

Under krigsåren blev Sverige ett genomreglerat samhälle. På kort tid inrättades statliga myndigheter inom en rad områden: Livsmedelskommissionen, Handelskommissionen, Bränslekommissionen, Trafikkommissionen.

Myndighetsutövningen sträckte sig långt in i privatlivet. Tilldelningen av kläder, tyg och garn skedde, till exempel, enligt ett poängsystem. Detta för att skapa större valfrihet än vad kuponger knutna till ett visst plagg kunde ge. Men ransonen räckte sällan, särskilt inte för familjer med barn som växte och ständigt behövde nya storlekar.

Symaskinerna surrade

Kläderna fick sys om och ändras. De fottrampade eller handvevade symaskinerna surrade i vart och vartannat hem. Nina, uppvuxen i stadsdelen Majorna i Göteborg, blev tonåring under kriget och berättar:

Av en några år äldre släkting fick jag överta två klänningar. De hade varit finklänningar så de passade egentligen inte i skolan.

Men jag var tvungen att, som mamma sa, ”bita huvudet av skammen". Hellre det än att gå med kjolar så korta att man nästan såg underbyxorna. En gammal kjol fixade jag till själv. Det var en grön yllekjol. Jag klippte av den ungefär 10 centimeter från nederfållen, sydde på en remsa med cirka 10 centimeter brunt tyg, sydde sedan på den avklippta gröna biten i underkanten. Det blev riktigt bra.

Ransoneringskupongerna distribuerades till allmänheten via kommunernas kristidsnämnder – statens förlängda arm i lokalsamhället. För att få tillgång till sådana var man tvungen att ha ett personkort, som visade vad man var berättigad till.

Tvingades träda fram

Omkring tvåhundratusen personer som inte tidigare fanns i mantalslängderna var nu tvungna att träda fram, och kom på så sätt att inlemmas i systemet.

Från butiker och andra försäljningsställen returnerades kupongerna till kristidsnämnden, nu uppklistrade på pappskivor. Detta klippande, sorterande och klistrande var ett stort merarbete för många butiksägare och deras anställda.

Rädslan för ransonering och livsmedelsbrist fick folk att rusa till butikerna och hamstra. Stockholm på 1940-talet. Ransongeringskort för kaffe och te och ägg. Den som ville handla var tvungen att skriva sitt namn och sin adress på kortet.

© Historisk Bildbyrå / Karls Sandels samling

Även i hemmen tog pysslande med ransoneringskupongerna tid. En stor familj kunde ha över åttio olika att hålla reda på. Att byta kuponger med andra var ett vanligt och lagligt sätt att skaffa sig lite mer av en åtrådd vara, mot att man avstod från något annat.

Den som ville äta på restaurang fick först gå till kristidsnämnden och byta bröd- och köttkuponger mot särskilda restaurangkuponger. Svenskarnas kulinariska specialitet, det dignande smörgåsbordet, reducerades till en bråkdel av sin forna storhet. Endast sex assietter med pålägg och småvarmt tilläts.

Dåligt med kontanter

De flesta familjerna tycks ha klarat matförsörjningen bra, trots knappheten och ransoneringarna: ”Jag har inget minne av att jag led någon brist på något sätt under dessa år”, berättar Kerstin Bodin i Göteborg som var sju år när kriget bröt ut. ”Ändå hade vi det dåligt med kontanter, för min pappa hade varit arbetslös i flera år sedan han hade haft lungsot och legat på sjukhus i ett år. Han var möbelsnickare och slöjdlärare, men han fick inte arbeta i skolorna för att han hade haft tuberkulos.”

Kaffe

Eftersom kaffet var hårt ransonerat drack svenskarna olika typer av surrogat. Ciroga användes för att dryga ut kaffet. Briketten framför är gjord av rostad cikoriarot.

© Vänersborgs museum

Det som främst gjorde att Kerstins familj klarade sig var de egna odlingarna. Drätselkammaren erbjöd göteborgarna att hyra tvåhundra kvadratmeter av stadens mark för tre kronor per säsong, något som Kerstins föräldrar utnyttjade till fullo. Hennes redovisning av odlingsresultatet kan få det att vattnas i munnen även på den som är bortskämd med dagens grönsaksutbud i butiker och salustånd:

Vi fick strålande skördar av bönor och ärtor, majs, gurkor och pumpor, spenat och purjolök, dill och persilja [...] Tänk, när man fick färska, nykokta vaxbönor eller haricots vert med en liten klick smör på, purjolök eller svartrötter [...] För vintern konserverades bönorna.

Rostade havre

Sommaren 1941 hade tilldelningen av kaffe reducerats till ett halvt kilo per person under en femveckorsperiod. Det var helt otillräckligt för de kaffeälskande svenskarna och över etthundra olika slags surrogat tillkom. Det mest kända märket hette E 4. Även hemtillverkning av ”kaffesurr” var vanlig, till exempel genom rostning av havre i köksspisen.

Mjölk ransonerades aldrig och användes i större utsträckning än tidigare i matlagningen. Välling blev en populär rätt även bland vuxna och mjölkkonsumtionen steg med 70 procent.

För att öka tillgången på matpotatis inskränktes framställningen av brännvin, gjord på potatis. Den ersattes i viss mån av – åtminstone för de törstigaste – drickbar träsprit, i folkmun kallad ”planksaft”. Motböckernas ransoner sänktes också från de vanliga tre litrarna till två.

Observatiorielunden mitt i Stockholm,

Runtom i städerna användes grönytor till odling, som här vid Observatiorielunden mitt i Stockholm, där allmänheten undervisas i konsten att sätta potatis. Året är 1942.

© Stadsmuseet i Stockholm

Ransoneringen av bensin och olja blev även den sträng och förbehölls i stort sett de militära behoven och utryckningsfordon. Civila personbilar, lastbilar, bussar och traktorer fick drivas med gengas. Aggregaten placerades baktill på fordonen och eldades med björkved som sågades och hackades i småbitar.

Under de kalla krigsvintrarna åren 1940–42 ökade behovet av bränsle för uppvärmning av bostäder och lokaler. I fredstid värmdes städernas hus mest med kol och koks, varav merparten importerades. Nu var Sverige avstängt från den mesta kolimporten. Kolet och koksen fick ersättas med briketter som framställdes av torv, men framförallt med ved ur de svenska skogarna.

För att öka tillgången på matpotatis inskränktes framställningen av brännvin.

För att spara på bränslet sänktes inomhustemperaturen och varmvattnet ransonerades. Folk fick nöja sig med ett eller två varma bad i månaden. Skolorna stängdes en eller två veckor i februari – eleverna fick därmed, tack vare bränslekommissionen, ”kokslov”, grunden till dagens sportlov. Trots detta räckte inte bränslet.

När de kalla vintrarna kulminerade 1942 var vedförråden på upphällningen. Detta var före både skogsmaskinernas och motorsågarnas tid och en hel årsklass värnpliktiga – ”fyrtiotreorna” – kallades in till skogsavverkning i stället för vapentjänst.

Skickades ut i skogen

Tusentals nitton- och tjugoåringar, bland dem många stadsgrabbar som aldrig tidigare hade kommit i närheten av sådant arbete, skickades ut i skogen med såg och yxa. Jobbet gav blåsor i händerna och värk i ovana muskler, men förvånansvärt få allvarliga olyckor.

Kvinna drar ner rullgardinen

Under kriget mörklades städerna för att inte bli mål för bombplan. Malmö 1939.

© Sydsvenskan/tt

Under krigets lopp var omkring två miljoner svenska män inkallade i militärtjänst. Förhållandet mellan beredskapssoldaterna och lokalbefolkningen var oftast gott, även om en och annan hemmavarande yngling kunde surna till över den ökade konkurrensen vid dansbanan.

Gemensamma fester anordnades och kontakter knöts. Många unga fann sin livspartner under beredskapen. Och tidens populäraste schlager, Ulla Billquists ”Min soldat”, fick en personlig innebörd för alltfler kvinnor.

Spanade efter främmande flyg

En viktig del av beredskapsförsvaret var de unga kvinnor som frivilligt deltog i luftbevakningen. Från bevakningstorn, på pass dygnet runt, lyssnade och spanade de efter främmande flyg. Ibland fann de sig själva bespanade från marken av beredskapssoldater eller manliga delar av lokalbefolkningen.

Männens långa perioder i beredskapstjänst ”någonstans i Sverige” medförde saknad och längtan för många – både inkallade och hemmavarande. Britta Karlberg, till exempel, var lite över tjugo och nygift när kriget kom.

jägmästare S E Abrahamsson, Målilla, vid sin tjänstebil 1944.

På grund av bränsle-bristen drevs civila fordon med gengas. Genom att elda trä eller kol i ett påhängt aggregat fick man gas som leddes till motorn. Här jägmästare S E Abrahamsson, Målilla, vid sin tjänstebil 1944.

Hennes man placerades på regementet A 8 i Boden, själv bodde hon kvar i Stockholm. Det långa avståndet gjorde att han sällan kunde komma hem på permission.

Jag väntade barn och det kändes ju väldigt ensamt, men vi hade planerat att den blivande fadern skulle få permission till födseln så att vi riktigt kunde få rå om varandra alla tre. Tyvärr inträffade det sorgliga att barnet föddes dött och då jag som bäst behövde min make gick det inte att få tag i honom. Jag kände mig övergiven, men min förlust var inte att jämföra med allt ohyggligt som hände i världen. Så småningom tog ju kriget slut och vi fick fler barn.

Psykiska hälsoproblem

När kriget bröt ut fruktade hälsovårdsmyndigheterna växande psykiska hälsoproblem i befolkningen. Man var rädd för att det yttre trycket – oron för att kriget skulle drabba även Sverige – och männens långvariga bortavaro från familjerna, skulle medföra ångest och depressioner. Därför följdes niotusen svenskars psykiska hälsa under ett år från hösten 1939 till hösten 1940.

Svenskarnas psykiska hälsa blev bättre än tidigare.

Men resultaten visade att det blev precis tvärtemot vad man hade fruktat. Svenskarnas psykiska hälsa blev bättre än tidigare. Orsaken antogs vara att människorna nu fick en verklig fara – kriget – att koncentrera sin oro på och att det drev bort egna ”hjärnspöken”. Och att de flesta – kvinnor såväl som män – fick hårda arbetsuppgifter inom folkhushållet och försvaret som skingrade tankarna på individuella problem.

Sjukstatistiken visar också att det fysiska hälsotillståndet var bättre under beredskapsåren, jämfört både med tiden före och efter.

Mörkläggningslampa

Mörkläggningslampa. Under kriget målades glödlampor svarta – utom ett litet fält längst ner – för att bara ge ett svagt, begränsat ledljus.

© Vänersborgs museum

Med det vi vet idag om kostens, spritens, rökningens och motionens betydelse för hälsan är orsakerna lätta att se. Man åt mindre fet mat och mindre socker, mer rotfrukter, grönsaker och bröd bakat på grovmalet mjöl från olika sädesslag. Sprit- och tobaksransonerna minskade. Värnpliktsövningarna gav motion, likaså gjorde knappheten på drivmedel till bilar, bussar, tåg och spårvagnar.

Propaganda för motion

Folk cyklade och promenerade mer. Dessutom bedrevs intensiv propaganda för motion. ”Riksmarschen” blev ett begrepp. Kvinnor och ungdomar skulle gå en mil, männen en och en halv. Alla som deltog fick köpa fina märken som kvitton på genomförd marsch.

När freden kom den 7 maj 1945 visste glädjen inga gränser. Runtom i Sverige dansades, sjöngs och viftades det med flaggor. Kriget var slut och en ny värld tog sin början.

Arvet efter krisårens regleringar blev bestående i det Välfärdssverige som nu på allvar växte fram. Den genomgripande planeringen hade visat sig effektiv för att lindra effekterna av omvärldens krig. Den hade, menade politiker och myndighetspersoner, även potential att göra livet bättre för medborgarna i fredstid.

Publicerad i Släkthistoria 6/2021