Änkornas olika öden – livet efter dödsfallet

Det är den 29 juni 1819 och den nyblivna änkan Brita Larsdotter Grandin, 39 år gammal, har begett sig ut i Viksjö skog för att plocka bär. Hemma i backstugan som hör till Säby gård i Järfälla i Uppland väntar Aron, 12 år, Anders Gustav, 5 år och Peter, 3 år. Men när Brita hukar vid bärbuskarna dyker plötsligt Jan Larsson upp och är alldeles rasande. Han bor också i trakten och det är ju han som har fått tillstånd från markägaren att plocka alla bären! Mannen går till attack. Brita försöker värja sig och flyr ”i fullt språng” över en gärdesgård och genom tre grindar. Det går inte fort eftersom hon är gravid i nionde månaden. Till slut blir hon upphunnen vid ett torp där hon får motta en skur av sparkar och slag. Misshandeln är så pass våldsam att ingen tror att Brita ska överleva. Hur kunde då en sönderslagen, fattig och gravid änka som Brita klara sig? Vad fanns det för hjälp att få för henne och barnen? Det har historikern Sofia Holmlund redogjort för i antologin Usla, elända och arma, en bok som är perfekt för den släktforskare som söker kunskap om samhällets mest utsatta. De källor som har använts i fallet om änkan Brita är kyrkböcker, protokoll från sockenstämmor, förlossningsjournaler, domböcker och rullor för understöd av barn. Efter misshandeln var Brita svårt skadad i underlivet, det blödde och var kraftigt uppsvullet. Därför skickades hon till Stockholm där hon halvt döende inväntade förlossningen på Serafimerlasarettet. Sjukhuset drevs av donationer och tog emot medellösa patienter från socknar i Stockholms län – Järfälla slapp därmed betala vistelsen. Två veckor efter misshandeln födde Brita en son på Allmänna barnbörds-huset, dit främst fattiga och ogifta kvinnor sökte sig. Det är lätt att föreställa sig hur Brita måste ha gruvat sig för sina barn hemma i Järfälla, där hon låg med den nyfödde Johannes vid sitt bröst. För de två yngsta hade hon ordnat ett litet understöd från Allmänna barnhuset, uppgående till 12 riksdaler per barn och år, fram till att de skulle fylla 14 år. Men pengarna räckte inte ens till pojkarnas dagsbehov av mat.

Situationen gjorde sockenstämman i Järfälla brydd. Stämman, som bestod av kyrkoherden och bygdens välbärgade bönder, var den som bestämde i lokalpolitiska frågor, däribland vården av församlingens fattiga.
Vid den här tiden hade antalet nödlidande i Sverige ökat explosionsartat. Under en hundraårsperiod från mitten av 1700-talet fördubblades landets befolkning. Visst producerade bönderna mer och mer vid denna tid, men en kommersialisering av jordbruket hade samtidigt ägt rum. De bönder som hade råd köpte upp mer jord än vad som behövdes för familjens försörjning och överskottet såldes. Fler var jordlösa och fick ta tjänst hos bönder så att de fick mat för dagen – sparande av lön var det knappast tal om. Industrialiseringen hade ännu inte satt fart, så att flytta till en stad var inte någon utväg för den som inget hade. Med andra ord var det ingen fördelaktig tid för en fattig änka att leva i. Brita tjänade som piga och var utblottad. Under hennes sjuklige makes sista tid i livet hade hon till och med varit tvungen att pantsätta det lilla husgeråd hon hade, liksom så gott som alla sina kläder. Att Jan Larsson gav sig på en hungrande änka som plockade bär kan tyckas märkligt. Han var landbonde (det vill säga en bonde som inte ägde sin gård själv, utan betalade avrad, ett slags hyra, för att bruka marken) och hade väl annat att ställa på bordet än bär? Men kanske kan hans brutalitet avspegla desperationen hos en stor del av befolkningen under 1800-talet. Eftersom antalet utblottade hade ökat så fort hade församlingarna ofta små möjligheter att hjälpa bygdens fattiga. Och inte heller behövde man ställa upp ekonomiskt för någon som inte var född i socknen. Det fanns också en förordning från 1788, kallad hemortsrätten, som friskrev församlingar från ansvar. Den innebar att ett fattighjon bara kunde få hjälp där han eller hon senast varit skattskriven, och gifta kvinnor hörde till makens hemort. Att församlingarna tvistade om var fattiga egentligen var hemmahörande, var så pass vanligt att fenomenet har fått benämningen ”sockenkriget”.

Britas familj var ”nysskomna främlingar” som hade flyttat in från Stockholm till en backstuga i Järfälla vintern 1817, mot löfte från jordägaren att de skulle ge sig av till våren. Men med maken döende i lungsot hade de stannat kvar. Eftersom sockenstämman i Järfälla aldrig hade gett sitt tillstånd till familjens bosättning, menade den att församlingen inte hade någon skyldighet att hjälpa Britas barn. Ett ytterligare problem var att det i socknen inte fanns ”någon närskyld [nära anhörig] eller annan som kunde åtaga sig deras vård”. Därför fattades ett beslut att skicka iväg Britas tre gossar till deras farmor och farfar som bodde tre mil därifrån, i Össeby i Vallentuna. Men där tog det också stopp hos sockenstämman. Farföräldrarna var gamla och fattiga och skulle inte klara av att ha hand om barnen utan understöd. Och dessutom uppdagades det att Aron inte var ”äkta” barnbarn till paret. Han skickades omgående tillbaka till Järfälla och snart fick även de yngre syskonen, som inte var födda i Össeby, ge sig av. Man kan höra hur det jäste hos Össebybönderna: ”må således Järfälla församlings ledamöter skylla sig själva, om de ifrån andra socknar intagit sådana, som de nu finna blivit dem till tunga”, antecknades i sockenstämmans protokoll.

Till slut avgjorde landshövdingeämbetet fallet, vilket fick till följd att Össeby slapp att ta hand om barnen. Men det finns inga uppgifter om hur Järfälla stöttade familjen, annat än att Brita tillfälligt tilldelades mjöl i februari 1820. Ett litet tillskott i kassan kom också från det skadestånd på 16 riksdaler och 32 skillingar som Jan Larsson tvingades betala till Brita, efter en dom i häradsrätten Familjen flyttade runt till olika hus som hörde till Säby gård, fram till tidigt 1830-tal, när Brita bosatte sig i en riskoja vid Ulvsättra gård med ett par av sönerna som fortfarande bodde hemma. Troligen bestod hemmet av en jordkula täckt av kvistar och grenar, kanske tätat med lerklining. Sannolikt fanns någon form av eldstad. Att familjen levde i sådan misär berodde säkerligen på att understödet till barnen hade upphört vid denna tid. Nu hade Brita inte längre en slant att erbjuda dem som var beredda att hysa familjen i riktiga hus. En ringa inkomst fick Brita genom att samla ihop granris och tillverka viskor som såldes i Stockholm, och genom att hjälpa till på Ulvsättra gård. Sommaren 1842 dog hon i sin riskoja, 63 år gammal. Livet som änka blev hårt för Brita. Men för andra kvinnor kunde det innebära en fördel. Då blev de nämligen myndiga och kunde driva egen affärsverksamhet och bestämma över sin egendom.

Vår kanske kändaste företagaränka är Amalia Eriksson, som föddes i Jönköping 1824. Hon hade en svår start i livet, miste båda sina föräldrar i tioårsåldern och flyttade in hos en fosterfamilj. Flytten gick 1852 till Gränna, där hon började tjäna som piga på Brahegatan 2. Hon gifte sig med en skräddare och 34 år gammal väntade hon tvillingar. Men lyckan blev kortvarig. Ena dottern var dödfödd vid födseln hösten 1858 och bara några dagar därefter avled maken av dysenteri. Så stod Amalia där, änka med ett litet spädbarn att försörja. ”Ingen är så ensam som jag” lär hon ofta ha yttrat. Men hon hämtade sig snabbt och hade djärva planer. Hon ville starta eget och baka sötsaker för försäljning. Men Sveriges näringsfrihet var begränsad och Amalia var tvungen att söka dispens hos magistratet i Gränna. Skråväsendet på landsbygden hade avskaffats vid denna tid, men levde kvar i städerna ända till 1864. I brevet som hon 1859 sände till myndigheterna intygades att hon hade god ”fröjd”, det vill säga att hon var ansvarsfull och hade god vandel. Så kom svaret med budskapet att ”något hinder icke möta för Sökanden, att här i Staden såsom försörjningsmedel med egna händer idka "Bagerihantering, gent af gröfre och finare brödsorter och tillverkning af s.k. Polkagrisar”. Historien om Amalia Erikssons polkagrisar slutade som vi vet i stor framgång.

En annan driftig änka, vars dryck många har haft på sina läppar, är Maria Zoéga (född Thunell). Hon såg dagens ljus 1860 i Källna utanför Klippan i Skåne. År 1885 gifte hon sig med änkemannen Carlos Zoéga. Han var född i Sverige, men hade vistats en tid i Brasilien, och några år tidigare hade han etablerat en kaffehandel i Landskrona. Ett år efter vigseln flyttade paret med sin nyfödda dotter till Helsingborg, där de också öppnade en kaffebutik.
Bara ett par år senare dog dock Carlos och Maria lämnades ensam, 28 år gammal och gravid. När barnet hade fötts drabbades familjen av ytterligare en olycka: sonen avled bara en månad gammal. Men Maria kavlade upp ärmarna. Hon sålde in sitt kaffe till olika kaféer, restauranger och butiker. Entreprenörskap var något hon var van vid sedan unga år. 23 år gammal hade hon nämligen startat en fotoateljé i Landskrona, och hon hade fortsatt som fotograf även som gift. Men nu var det alltså kaffet hon satsade på. Affärerna gick bättre och bättre och hon fick erbjudande om att sälja sin rörelse – men tackade nej. När hon gifte om sig lät hon maken företräda företaget utåt, och när han hade dött tog en av sönerna över. Men Maria var långt ifrån passiv – hon tog hand om fastigheterna som familjen hade investerat i.

Vi lämnar 1800-talet och backar till 1700-talets Linköping för att se hur en gård i staden kunde fungera som försörjning för änkor. Huset, som idag kallas ”Fröken Löfgrens gård”, låg tidigare på Ågatan 7, men kan idag beses på friluftsmuseet Gamla Linköping. Den äldsta delen av fastigheten är från 1715, sedan har den byggts på i omgångar. Den ena halvan av gården ägdes av en änka som hette Catharina Bergstedt. Hon var född i huset 1759 och hade ärvt fastigheten efter sina föräldrar 1788. Tillsammans med maken hade hon drivit ett hovslageri, innan hon 33 år gammal blev änka och ensamstående mamma till sonen Anders Petter. Hon fortsatte att driva verksamheten vidare under fem år. Det verkar ha gått bra för henne, hon lyckades köpa även den andra halvan av gården – men sålde denna del efter några år. Byggnaden rymde flera mindre lägenheter som hon kunde hyra ut, bland annat till lärlingar, pigor och gesäller. Fler och fler bosatte sig där, men utan att man byggde till, så det blev trångbott. Från 1797 avvecklade Catharina sitt hovslageri, och arrenderade därefter ut gårdens verkstad till en hovslagare som tidigare hade varit gesäll hos henne och maken. Några år efter Catharina Bergstedts död 1817 blev en annan änka, Maja Cajsa Ljungqvist, hela gårdens ägare. Under 1818 byggdes huset till med ytterligare små uthyrningsrum. Hon kunde därför tjäna pengar på att hyra ut bostäder till bland annat en kyrkobyggare, en skräddarmästare och en målare.
Många kvinnor som hade blivit ensamstående gifte aldrig om sig, kanske för att änkor som ingick nytt äktenskap automatiskt blev omyndiga igen. Men vissa änkor kunde vinna på ett omgifte. Åtminstone om de ”konserverades”. Det innebar helt enkelt att den blivande mannen tog över den döde makens yrke och fru – genom att gifta sig med änkan. Förfarandet kunde gälla prästänkor, knektänkor och hantverksänkor. Det var exempelvis mycket vanligt att en gesäll övertog både verkstad och änka. Och i 1686 års kyrkolag står att den präst som är beredd att gifta sig med änkan, eller den döde prästens dotter, ska få företräde till tjänsten. Änkekonservering pågick även efter att rätten hade avskaffats 1739 och kunde resultera i stora åldersskillnader mellan makarna. Det var inte ovanligt att bruden var dubbelt så gammal som sin brudgum.

För en prästänka innebar ”konserveringen” sannolikt blandade känslor. Utan egen försörjning hade hon kanske varit tvungen att flytta in hos föräldrar eller syskon, och då framstod ett omgifte med en präst mer attraktivt. Ibland lyckades präst-änkan få en undantagsstuga, medan nye prästen flyttade in med sin fru i prästgården. En av stormaktstidens mäktigaste änkor var Christina Piper (1673–1752). Hennes flicknamn var Törne och hon växte upp i en välbärgad borgarfamilj i Stockholm. När hennes pappa adlades tog han sig namnet Törnflycht. 16 år gammal gifte sig Christina med den 42-årige adelsmannen Carl Piper, som hon fick nio barn med. Hennes make drog ut i stora nordiska kriget (1700–21) och redan då började Christina Piper att styra och ställa. Hon övervakade bygget av slottet Sturefors i Östergötland, köpte flera gods och såg till att jordbruket sköttes som det skulle. Eftersom Carl Piper var Karl XII:s närmste man, ansågs Christina ha inflytande på kungen via sin make. Därför fick hon dyrbara gåvor av personer som ville att hon skulle vara en ”dörröppnare” till konungen. Men just denna maktposition skulle snart ta slut. Katastrofen närmade sig för krigarkungen och hans följe. Efter nederlaget vid Poltava 1709 dog maken 1716 i rysk fångenskap och den drygt trettio år gamla Christina Piper blev änka. Under hela sitt äktenskap hade Christina Piper uppträtt som vore hon myndig, nu blev hon det på riktigt. Ensam tog hon kontroll och bestämde över hela sin verksamhet. Hon fortsatte att investera i gods, köpte Andrarums alunbruk i Skåne och exporterade alun. Dessutom var hon en av de första att satsa pengar i Ostindiska kompaniet. Systematiskt byggde hon upp sin affärsverksamhet, blandades in i flera rättsliga tvister och ägde många gods och gårdar vid sin död. Än idag blomstrar det arv som Christina Piper förvaltade så väl – några av hennes gods som Högestad, Christinehof och Sturefors drivs fortfarande av hennes ättlingar. Själv ligger hon begravd i koret i Ängsö kyrka i Västmanland.

Kvinnliga brukspatroner var inte helt ovanliga på Christina Pipers tid, av de omkring 200 verksamma bruksägarna i Sverige vid slutet av 1600-talet var 29 kvinnor. I Carl Pipers testamente framkom att han ville att Christina skulle överta all egendom så länge hon var änka, och att barnen skulle få en årlig ränta. Men han lade till att om myndigheterna skulle neka till detta, skulle hon i alla fall få Sturefors och 9 000 riksdaler – resten av arvet skulle sonen och döttrarna få. Att testamentet formulerades på det viset, med aningar om att testamentet inte skulle gå igenom, har att göra med arvslagarna. För även om det idag är självklart att en änka ärver sin döde man, så var det inte så förr. Det var barnen som ärvde och fram till 1845 ärvde söner dubbelt mot döttrar. Man kunde som Carl Piper försöka testamentera sin egendom till änkan, men då fick man räkna med att ens sista vilja skulle komma att ifrågasättas. Före 1988 ärvde makar inte varandra, där var arvslagstiftningen tydlig. Men det fanns bestämmelser från början av 1900-talet att änkor kunde sitta kvar i orubbat bo, det vill säga att änkan bodde kvar och att barnen inte plockade ut sina arvslotter. Det var vanligt att arvsskiften dröjde och att oinlösta arvslotter därför fanns kvar under många år efter dödsfallet.– Detta gav upphov till komplicerade och i tid långt utdragna konflikter kring vem som ägde vad, säger Maria Sjöberg, professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon har skrivit boken Kvinnors jord, manlig rätt som handlar om egendomsrätt under 1500- och 1600-talen, baserad på tretusen rättsfall från några socknar i Dalarna. Om maken dog i ung ålder när barnen ännu var små fick änkan ett visst inflytande över arvet, även om man oftast tillsatte en förmyndare – men det var godtyckligt. Änkor kunde dock vara mycket förmögna trots att de inte fick ärva sina makar.

När en kvinna ur överklassen hade bestämt sig för att gifta sig fick hon en morgongåva av sin blivande make, som fungerade som en änkepension. Bland de välbärgade var morgongåvan gårdar, änkan skulle kunna försörja sig på gåvan. Dessutom kunde kvinnan ha en arvslott från sin släkt med sig när hon gifte sig och den kunde ingen göra anspråk på, berättar Maria Sjöberg. Änkan behövde alltså inte gå lottlös. Samma arvslagar gällde även för självägande bönder och torpare.– Men egentligen är det en rikemanslagstiftning, för den som ingenting äger har inte mycket att reglera. Inom bondeklassen kunde mannen skriva ett testamente som stipulerade att änkan kunde sitta kvar på ägorna och på så sätt skjuta upp arvskiftet. Sådana testamenten skyddade de överlevande mot barnen, eftersom de kunde sitta kvar på gården ända till sin död, säger Maria Sjöberg. Maken och makans ägor hölls alltså strikt isär efter ett dödsfall, det var först i nästkommande generation, när ett barn hade ärvt båda sina föräldrar, som de olika ägorna kunde hamna i en persons händer.
Som vi har sett kunde änkor alltså klara sig mer eller mindre bra. Med företagaranda och kapital, kunde kvinnorna gå långt och leva ett gott liv. Men för vissa andra, som Brita Larsdotter Grandin, handlade det mest om att överleva.

En viss champagne med brandgul etikett, Veuve Clicqout, har i Sverige fått smeknamnet "Gula änkan". Änkan (veuve på franska) i fråga hette egentligen Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin (1777–1866). Hon hade skäl att skåla för sin framgång. Som 27-årig änka fick hon ärva en vingård i Champagne, som svärfadern hade grundat. Hon satsade 30 miljoner kronor i dagens penningvärde på företaget och anlitade en erfaren vinhandlare som stöd. Att hon kom från en förmögen familj behöver väl knappast sägas. Problemet var att Napoleonkrigen rasade och det rådde blockader och handelsförbud. Men mot krigsslutet lyckades hon ändå föra ut drygt 10 000 buteljer av årgång 1811 till Ryssland och succén var ett faktum. När Barbe-Nicole dog såldes 750 000 buteljer av »Gula änkan» varje år. Det finns flera skäl till att företaget blev så framgångsrikt. Ett är att champagnen såldes på flaska och inte på fat – då tjänade änkan tre gånger så mycket. Dessutom kom Barbe-Nicole på hur man skulle lösa problemet med fällningen från andra jäsningen. Att hälla vinet från en flaska till en annan för att få bort orenheterna, tog för lång tid. Hon kom istället på att man skulle lagra champagnen upp och ned. Då hamnade ju grumset på korken, och den kunde snabbt bytas ut. Det här tidsbeparande knepet lyckades änkan hemlighålla i tio år, vilket gjorde hennes affärer konkurrenskraftiga. Vi har också änkan Clicquot att tacka för roséchampagne, som hon uppfann 1818.

Publicerad i Släkthistoria 2/2024