Brottslingar vid skamstock och skampåle omkring 1657.

© Bettmann/Getty

Dömd till offentlig skam

Trähästen, spanska fiolen eller stocken. Uppfinningsrikedomen var stor när man förr använde skam för att straffa förbrytare och avskräcka allmänheten från att begå brott.

16 februari 2018 av Torbjörn Wester

En augustidag 1475 såg stadstjänare Henrik i Stockholm hur Jöns Olssons barn stod och bankade på en bod. De ville in till sin mor som hade låst om sig. Henrik ryckte ut och bröt upp dörren. Därinne låg Jöns hustru Ermgard i bara särken. I sängen låg också en man som kallades lille Anders, med byxorna neddragna.

Otrohetsskandalen slutade i rätten. Anders kunde köpa sig fri genom att erlägga bötesbeloppet, men för Ermgard gick det sämre. Hon hade inga pengar att betala böterna med och hennes man var inte speciellt intresserad av att bidra. 

Så Ermgard dömdes till att offentligt bära stadens stenar, 26 kilo tunga, i en kedja runt halsen och därefter förvisas från Stockholm. Hade Anders inte kunnat betala sina böter så hade Ermgard fått leda runt honom i ett rep knutet kring hans penis.

Medeltida skamstraff

Så kunde medeltidens skamstraff se ut. De offentligt verkställda skam- och kroppsstraffen var vid sidan om böter länge de enda typerna av påföljder i svensk lag. Oftast dömdes folk till böter, men få kunde betala. Då omvandlades straffet till exempelvis piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

– Den vanligaste typen av brottslighet vid denna tid var nödbrott, alltså att man stal för att överleva, så då var det ju naturligt att man inte kunde betala några böter, säger Katarina Kallings, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. 

Där finns sedan 2005 en utställning, ”Androm till skräck och varnagel”, som berättar om skam- och kroppsstraff i Sverige.

Modeller av man slagen i järn och en kvinna i spanska fiolen som fjättrade huvud och händer.

© Sveriges Fängelsemuseum

Skamstraffen skulle avskräcka

Syftet med de offentliga skamstraffen var inte bara att vanära brottslingen.

– Huvudsyftet var egentligen att man offentligt skulle visa upp den som blev straffad för att avskräcka andra. Allmänheten skulle se, att om jag begår ett brott så kommer även jag att utsättas för detta. Det trodde man var verkningsfullt, säger Katarina Kallings.

Det var de världsliga domstolarna som dömde, men ändå var kyrkan ofta involverad i bestraffningen. Exempelvis kunde det hända att en brottsling fick en del av bötesbeloppet omvandlat till att under några timmar stå och skämmas i halsjärn vid skampålen vid rådstugurätten. 

Resterande del av straffet fick avtjänas genom att sitta i skamstocken vid kyrkan och vara till åtlöje för folket på väg till gudstjänst. Kyrkan och staden kunde alltså dela på bestraffningen.

Uppfinningsrikedomen när det gäller skamstraff var mycket stor. Historikern Lizzie Carlsson gjorde på 1930-talet en genomgång av forna tiders svenska skamstraff och kunde konstatera att de nära nog alltid var inspirerade av straffmetoder på kontinenten. Sverige var bara en del av ett större europeiskt sammanhang.

Kyrkoplikt för lönskaläge 

Ett frekvent förekommande skamstraff var den så kallade kyrkoplikten. För brottet lönskaläge – utomäktenskapligt sex – var kyrkoplikten till och med det allra vanligaste straffet för kvinnor. 

Det gick ut på att den dömde under en eller flera söndagar fick stå på knä på en skampall under hela gudstjänsten. Prästen talade om för hela församlingen vilken dålig människa personen var och den dömde fick be om förlåtelse. 

Det hela var en mycket stigmatiserande process och anses vara en orsak till de vanligt förekommande barnamorden. Kvinnan valde helt enkelt hellre att döda sitt eget barn än att stå och skämmas inför församlingen.

Straffredskapet stadens stenar hängdes i en järnkedja runt syndarens
hals. De här stenarna från Örebro väger 18 kilo, är 8 cm tjocka och 27 cm i diameter. 

© Per Torgén/Örebro läns museum

Kombinerades med kroppsstraff

De flesta av skamstraffen var samtidigt också kroppsstraff – fysiskt och psykiskt lidande kombinerades för maximal effekt. Att sitta i halsjärn vid skampålen – en pelare av trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer – var fysiskt tufft och dessutom fick man ofta ta emot ett antal piskrapp.

När man hade avtjänat sitt skamstraff var tanken att man skulle välkomnas tillbaka till samhället igen. Men det förekom under medeltiden också straff som aldrig riktigt gick att tvätta av sig. 

I exempelvis Gutalagen, Gotlands landskapslag, fanns bestämmelser om att en tjuv kunde välja mellan att mista öronen eller brännas med järn, vanligtvis på kinden. Därmed var den straffade dömd till en skam som varade livet ut.

Gatlopp och trähäst

I svenska regementsstäder förekom vissa skamstraff som inte användes lika mycket på andra ställen i landet. Ett sådant var gatloppet. Uppemot 150 soldater kunde ställas upp utrustade med spön.

– Sedan skulle soldaterna slå så hårt de kunde. Den dömde kunde få springa fram och tillbaks upp till sju gånger. Det är lätt att tänka sig att du mer eller mindre var död efteråt, säger Katarina Kallings.

Trähästen var även det ett straff som oftast förekom i regementsstäder. Den dömde fick sitta bakbunden på trähästens rygg och skämmas. Men inte nog med det. Ryggen var vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på ”ryttaren”.

– Det var ett hemskt straff. Den dömde sjönk djupare och djupare ner och det blev fruktansvärda underlivsskador.

Vid skampålen sattes ofta en tavla med information om brottet och straffet som ett varnande exempel. Denna skampåletavla av plåt är från 1857, texten lyder: ”Arrendatoren Christian Ludvig Nyman dömd av Stockholms Rådstufvu Rätt genom utslag 18 Maji 1857 att såsom bedragare ställas fär en påle i halsjern att Skämmas i 2 timmar och dertill straffas med arbete vid någon kronans fästning i 2 år.”

© Göran Sehlstedt/Stockholms stadsmuseum

Men hade skamstraffen då någon effekt? Christian Häthén, lektor i rättshistoria vid Lunds universitet, funderar:

– Jag skulle gissa att allt eftersom samhället utvecklades blev skammen mindre socialt kännbar. I städerna, även i de små städerna, måste ju skammen ha varit mindre tung än i bondbyar.

Fängelsestraff ersatte skamstraffen

Under andra halvan av 1700-talet började de lagstiftande myndigheterna allt mer reflektera över huruvida skam- och kroppsstraffen var ändamålsenliga. Upplysningens ideal påverkade synen på brott och straff. 

Frihetsberövande blev allt vanligare som straff, från att tidigare varit något som brottslingar bara utsattes för i väntan på rättegång. På 1840-talet togs beslut om att skam- och kroppsstraffen skulle fasas ut till förmån för cellfängelsestraff och i den nya strafflagen 1864 ströks de förra helt.

Geijer och kronprins Oscar drivande

I processen som ledde mot cellfängelser var bland andra kronprins Oscar (som senare skulle bli kung Oscar I) och författaren Erik Gustaf Geijer drivande. Det var även under denna period som man för första gången började se vårdande aspekter i behandlingen av dömda brottslingar. Fångvård blev ett begrepp.

– Man föreställde sig att varje människa hade ett inre ljus, men att detta hade slocknat hos de moraliskt förfallna. Då tänkte man, att om vi isolerar den här individen dygnet runt och under total tystnad, då kommer individen att vända sig in mot sig själv och bli moraliskt omvänd och förbättrad, säger Katarina Kallings.

I 1800-talets cellfängelser skulle anonymitet råda. Fångarna hade huvor när de vistades utanför cellen – dels för att de inte skulle kunna ta kontakt med varandra efter frigivning, men också för att de inte skulle bli igenkända hos allmänheten och behöva skämmas längre fram i livet. När fängelsetiden var över skulle brottet vara helt sonat.

Publicerad i Släkthistoria 6/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...