Avrättningar var folknöje
Avrättningar skulle avskräcka från brott, men utvecklades till ett bisarrt folknöje. Dödsstraffen lockade ofta stora skaror åskådare i alla åldrar.
Offentliga bestraffningar lockade ofta storpublik förr. Här piskas Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström på Riddarhustorget 1792. Senare halshöggs han.
Onsdagen den 15 mars 1820 hade mycket folk samlats för att se när Arvid Ahlström och Per Löfberg halshöggs för rånmordet på den stenrike fortifikationskamreren Hans Malmborg.
Avrättningsplatsen var vid Rörsjön i Malmö. Andreas Winqvist vittnesmål finns nedtecknat på malmödialekt:
"Alström och trägårdsmästaren blev halshugna på en dag. Fårst (först) Alström, så kasta di halm över hånnåm.
Placerades närmast stupstocken
Så ville inte trägårdsmästaren läga säj på stypeståcken förrän han hade fått sitt (sett) Alströms lik, så la han säj.
Han trode att di hade smugit bårt hånåm för han va av rik familg i Malmö. Di bode på Östergata män (men) reste bårt under dän olyckeliga tid".
De dömda miste först ena handen och sedan huvudet. I sedelärande syfte placerades Malmös skolbarn närmast stupstocken så att de kunde se ordentligt.
Galgbacken på Hammarbyhöjden i Stockholm – en av många avrättningsplatser i Sverige. Det var här som kungamördaren Anckarström halshöggs.
Från Sankt Petri, den kyrka som låg närmast avrättningsplatsen, kom prosten Gullander.
Han vände sig särskilt till barnens föräldrar med ett förmaningstal. När han lämnat platsen, styckades kropparna och lades på en vagn.
Hur fången skulle behandlas reglerades i en kunglig resolution redan 1723. En eller flera präster skulle förbereda fången, annars fick avrättningen inte genomföras.
Kallt vatten eller åderlåtning
Drabbades han eller hon av svår ångest kunde läkare tillkallas. Annars fick prästen hantera situationen så gott det gick, med samtal och böner.
Till hjälp hade han kallt vatten, åderlåtning eller Hoffmanns droppar, eter och sprit droppade på en sockerbit.
Den sista kvällen tog fången farväl av sina anhöriga och skrev sitt testamente. Prästen stannade särskilt länge för att ingjuta mod i den dömde.
På vägen till avrättningsplatsen gjordes ett stopp vid en krog. I Stockholm vid Källaren Hamburg, i korset Folkungagatan och Götgatan.
Välsignelse och syndernas förlåtelse
Där fick fången en sista sup brännvin, porter eller champagne. Den dömdes namn ristades in i glaset som ställdes i Dödsskåpet eller Sista supenskåpet.
När Källaren Hamburg revs 1912, togs skåpet tillvara och finns idag på Stadsmuseet i Stockholm, men inga glas finns bevarade.
På avrättningsplatsen hölls en andakt då prästen gav välsignelsen och syndernas förlåtelse.
I boken Dömd till döden berättar Lars Åke Augustsson att en psalm, I Kristi sår jag somnar in, var särskilt lämplig att sjunga:
I Kristi sår jag somnar in
De renar mig från synder min
Ja, Kristi död och dyra blod
Det är mitt liv och prydnad god
På krogen Källaren Hamburg på Södermalm i Stockholm fick dödsdömda fångar en sista sup. Därefter ristades den dömdes namn in i glaset som ställdes i Dödsskåpet.
Den dömde kunde hålla tal som ibland var regelrätta försvarstal. Några finns bevarade eftersom de trycktes och såldes på gatorna i städerna.
Bland kvinnor som dömdes till döden under 1800-talet var de flesta skyldiga till mord på barn som de fött utom äktenskapet.
Längre fram i tiden benådades de flesta och hamnade på spinnhus i mellan fyra och tio år.
Skrock och vidskepelse
Avrättningarna var ett folknöje och skrock och vidskepelse florerade. Blodet från den halshuggne kunde samlas in i kärl, slevar eller trasor och användas som bot mot fallandesjuka, som idag kallas epilepsi. Ett finger från den avrättade ansågs ha magiska krafter.
Vilka var de som lagligen tog livet av andra? Det officiella namnet på yrket var skarprättare, men man kunde också kallas bödel, mästerman eller stupagreve. Även ordet böfvel användes.
Fram emot slutet av 1700-talet ville myndigheterna höja statusen på yrket och anställning av tidigare brottslingar förbjöds.
Anders Gustaf Dalman var Sveriges sista bödel. Han avrättade totalt sex personer, fem med yxa och en med giljotin.
Varje län fick en egen skarprättare, men i takt med att antalet avrättningar blev färre fick dessa allt mindre att göra.
Sveriges sista bödel var Anders Gustaf Dalman, vars första uppdrag var avrättningen av Anna Månsdotter 1890. Efter 1901 titulerades han riksskarprättare.
En avskydd person
Även skarprättaren hade rätt till en sup innan jobbet utfördes. Han drack ur ett glas med en särskild fot, som inte skulle sammanblandas med andra glas. Och stubben som han satt på inne på krogen, måste vändas upp och ner när han lämnade rummet.
Men vissa vill mildra bilden av bödeln som en avskydd person och hävdar att det möjligen stämde under medeltiden, men inte senare.
Istället kunde skarprättaren kombinera sitt arbete med att vara slaktare eller skomakare.
En offentlig avrättning skulle fungera både som vedergällning och vara avskräckande.
Enligt vittnesmål från en avrättning 1876 i Visby på Gotland, var skarprättaren Peter Steineck så påverkad av alkohol att han missade att hugga huvudet av Konrad Tektor två gånger.
Offentliga avrättningar avskaffas
Först den tredje gången skiljdes huvudet från kroppen. Efter detta avskaffades offentliga avrättningar i Sverige.
Ett stort antal galgbackar och avrättningsplatser är spridda över hela landet. Hembygdsföreningar har ofta bra koll på var de låg och historien bakom dem.
286 av dem finns registrerade i Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök. Bland dem finns Rörsjöstaden i Malmö, där den inledande scenen utspelade sig.
Anna Månsdotter strax före sin avrättning 1890. Skarprättare
Dahlman, längst till vänster, gömmer bödelsyxan bakom ryggen.
Dödsstraffen blev långsamt allt färre
– 1734 ledde 68 brott till dödsstraff.
– Under Gustav III togs dödsstraffet för tvegifte, trolldom, barnamord, mordbrand och rån bort, helt i upplysningens anda. Han ville behålla det endast för förräderi och fadermord, men det gick inte ståndsriksdagen med på.
– Under första delen av 1800-talet avrättades 557 personer, under den andra 95 och i början av 1900-talet fyra personer.
– 1861 infördes alternativ till dödsstraff, till exempel livstids straffarbete.
– 1877 avskaffades offentliga avrättningar.
– 1921 förbjöds dödsstraff i fred och 1973 i krig.
Tre kända dödsdomar
Yngsjömordet
Anna Månsdotter var den sista kvinnan som fick en dödsdom. Hon och sonen Per Nilsson dömdes för mord på Pers hustru Hanna Johansdotter.
Per blev benådad av kungen, eftersom modern utsatt honom för incest under hela barndomen. Anna Månsdotter avrättades 1890.
Dramat på Prins Carl
Filip Nordlund dömdes till döden för fem rånmord och åtta mordförsök under en båttur i Mälaren.
Dessa dåd utfördes på ångaren Prins Carl i maj 1900. Nordlund avrättades samma år i december, sjungande en psalm.
Sveriges sista avrättning
Alfred Ander avrättades för mordet på en växelkassörska i Stockholm. På morgonen en novemberdag 1910 skiljdes hans huvud från kroppen av en giljotin, det var första och enda gången i Sverige.
Publicerades i Släkthistoria 8/2020
