En skolklass i Vingåker med en supande lärare

Litografin, som föreställer en skolklass i Vingåker med en supande lärare, är daterad till perioden 1845–49, alltså folkskolans tidigaste år.

© Nordiska Museet/digitaltmuseum

Trög svensk skolstart

Den historiska svenska skolstarten var trögare än många tror. Först 1962 infördes skolplikten som skulle garantera alla svenskar en likvärdig grundutbildning.

27 mars 2021 av Johannes Westberg

Det är inte bara Sverige som har firat skoljubileer på senare år. Danmarks folkskolestadga kunde fira 200 år 2014, den svenska folkskolestadgan fyllde 175 år 2017, och den engelska motsvarigheten firar 150 år i år.

1842 års folkskolestadga fick stor betydelse för det svenska skolväsendet, trots att den inte i sig innebar obligatorisk skolgång för alla. Den utgjorde inte heller början på den svenska skolans historia, men inledde en utveckling som skulle leda fram till dagens skolplikt.

Alla skule förstå bibelns ord

Den svenska folkundervisningen har en lång historia. En viktig hållpunkt är 1686 års kyrkolag som fastslog husfaderns ansvar för hushållets undervisning. 

Kyrkolagen kan betraktas som ett tidstypiskt uttryck för reformationen. Alla skulle själva lära sig att läsa och förstå Bibelns ord. 

Denna läskampanj kan även kopplas till både militärstaten och enskilda individers behov. För militärstaten var hemundervisningen ett sätt att stärka såväl statens makt som Sveriges religiösa och kulturella homogenitet.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

För individer svarade hemundervisningen mot ett behov som passade väl till existerande traditioner av familjebön och byasammankomster. Detta betydde dock inte att hemundervisningen var konfliktfri, vilket exempelvis berättelser om och minnen av husförhören visar.

Skolklass tillsammans med en lärarinna

År 1859 fick även kvinnor bli folkskollärare, men med lägre lön, eftersom de inte förväntades vara familjeförsörjare.

© Lärarnashistoria.se/Lärarförbundets arkiv

Under 1700-talet rönte denna folkundervisning tämligen stora framgångar. Uppskattningar visar att stora delar av den svenska befolkningen var läskunnig i någon mån, även om skrivkunnigheten var begränsad till en mindre del av befolkningen. Trots, eller kanske tack vare, detta, kritiserades detta hemundervisningssystem. 

Då som nu ifrågasattes föräldrarnas ansvarstagande för barnens undervisning. Det fanns också kritiker som menade att undervisningen hade ett alltför begränsat fokus på läsning och bibelkunskap, och därmed försummade ämnen som skrivning, matematik och historia. 

Det fanns också de som hävdade att undervisningen var alltför steril, och endast gav barnen en mekanisk förmåga att repetera Bibelns ord.

Nya skolor inrättades

Som ett resultat av denna debatt utfärdades cirkulär och resolutioner som förtydligade föräldrarnas ansvar för barnens undervisning (1723) och församlingarnas ansvar att anställa lärare om behov fanns (1768). Det föreslogs också att alla Sveriges församlingar skulle bygga skolhus (1738), och allt fler skolor inrättades också för de bredare befolkningslagren. 

År 1768 hade Sverige uppskattningsvis 175 fasta skolor, ett antal som växte i tämligen god takt. År 1839, tre år innan folkskolestadgan infördes, beräknas Sverige ha haft omkring 1 500 fasta eller ambulerande skolor.

1842 års folkskolestadga var del av en internationell trend, med en lång rad olika slags skolstadgar som utfärdades exempelvis i Danmark (1814), Frankrike (1833), Kanada (1841) och England (1871). 

I flera av dessa fall var skolstadgarna kopplade till statsomvälvningar: med en ny konstitution följde ofta en skolstadga. Den franska julirevolutionen följdes exempelvis av en ny konstitution 1830 och en ny skolstadga 1833. I Spanien etablerades ett slags konstitutionell monarki 1834, och en ny skollag följde 1836. Finland erhöll en ny konstitution 1919, och en ny skolstadga 1921.

Ekonomiska oenigheter

Den svenska skolstadgan dröjde dock lite längre efter att Sverige fått en ny konstitution år 1809. Redan det året fördes en debatt om hur det svenska skolväsendet skulle reformeras, men konflikter i riksdagen ledde till att reformen inte genomfördes förrän 1842. 

En del av konflikten gällde det nya skolväsendets innehåll. Skulle det vara ett slags begränsad förlängning av den tidigare hemundervisningen, som fokuserade på läsning och bibelkunskap, eller skulle en framtida folkskola ge en bredare medborgerlig bildning?

Bland beslutsfattarna fanns också en grundläggande ekonomisk oenighet. Vem skulle egentligen betala för denna investering i folkundervisningen? Bönderna, adeln eller prästerna?

Sidor ur ABC och Läsebok för snälla barn

Sidor ur ABC och Läsebok för snälla barn, tryckt 1839. Läseböcker spreds redan före 1842 års folkskolestadga.

© Göteborgs Stadsmusuem

Folkskolestadgan blev en kompromiss. Den lade den ekonomiska bördan på församlingarna och dess skattskyldiga, vilket innebar att bönderna fick dra ett tungt lass. Men stadgan begränsade detta ansvar genom att endast ange att församlingarna var ålagda att inrätta minst en skola före 1847, och den skulle helst vara fast. 

I fråga om undervisningens innehåll kunde också stadgan tillgodose olika intressen eftersom den både fastlade en miniminivå, och öppnade för en bredare läroplan. 

Den förstnämnda inkluderade läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap, biblisk historia och kyrkosång, där de som saknade sångförmåga var undantagna från det sistnämnda. Den fullständiga läroplanen inkluderade även geografi, historia, geometri, teckning, naturalhistoria och gymnastik.

Folkskolestadgans betydelse

Folkskolestadgans betydelse beror på vilket perspektiv som man väljer. Sett till antalet skolor och lärare är det uppenbart att 1842 års folkskolestadga hade stor betydelse. 

I hela Sverige ökade antalet folkskollärare från omkring 1 500 år 1839 till 2 785 år 1847, och hela 3 458 år 1850. Störst betydelse hade stadgan i de mer än hälften av Sveriges omkring 2 300 församlingar som saknade folkskolor 1839. 

För församlingar i Skåne, där de flesta redan hade inrättat skolor, innebar folkskolestadgan dock ingen större förändring på kort sikt. Men för Skara och Härnösands stift, där 88 respektive 83 procent av församlingarna hade saknat skolor 1839, innebar folkskolestadgan en stor förändring.

Ingen obligatorisk skolgång

Folkskolestadgan medförde dock inte obligatorisk skolgång. Alla barn började inte gå i folkskola, och detta var heller inte något som den nya lagen krävde.

Till de som inte behövde delta räknades barn som hörde till samhällets elit och istället kunde få privatundervisning eller gå i läroverk, de som erhöll hemundervisning, eller de som av andra skäl inte hade möjlighet att delta i folkskolans undervisning. Folkskolestadgan angav heller inte hur många år barnen skulle gå i skolan, eller hur långt ett skolår skulle vara. 

Istället noterade folkskolestadgan endast att barnen borde börja i folkskolan innan de fyllt nio år. Stadgan fokuserade alltså på församlingarnas skyldighet att tillhandahålla skolor, inte på barnens skyldighet att närvara

Skolsalen är inredd som på 1910-talet

Den större skolsalen är inredd som på 1910-talet när Bungemuseets grundare arbetade där. På bänkarna ligger elevernas griffeltavlor och hartassar som användes för att sudda med. På väggen hänger en skolplansch och en tavla där ett antal ord delats upp i stavelser.

© Bungemuseet.se/foto: Helen Simonsson

Samtidigt som folkskolestadgan ökade antalet skolor och lärare, skapade den alltså inte ett skolväsende av den typ som vi har i Sverige idag. Istället kan det kanske jämföras med de skolor i Afrika söder om Saharaöknen, där skolväsendet fortfarande är jämförelsevis outvecklat globalt sett.

I det avseendet var det en folkskola som motsvarade både det utbud av skolor som stat och församling ville förse det svenska folket med, och den efterfrågan på skolutbildning som fanns i de svenska städerna och byarna. 

Kort sagt – det var en folkskola som var tämligen väl avpassad till det jämförelsevis fattiga och agrara land som Sverige ännu var under 1800-talets andra hälft.

Den undervisning som folkskolorna erbjöd var därför begränsad. Före 1894 fanns ingen formell koppling mellan folkskola och läroverk, vilket innebar att folkskolan inte förberedde eleverna för fortsatta studier. Barnen gick därför inte särskilt länge i skolan, och de lärde sig inte särskilt mycket.

Läsning, katekes och skrivning

Uppskattningar har visat att barnens skolgång kunde vara begränsad till 34 veckor 1868, med en hisnande låg närvaro på endast 43 procent. Statistik från Medelpad visar att antalet skolveckor varierade mellan 20 och 31 under 1865. 

Samtida statistiska undersökningar visar att den undervisning barnen erhöll fokuserade på läsning, katekes och skrivning, medan endast omkring hälften av barnen erhöll undervisning i biblisk historia och matematik.

Drygt en tiondel av barnen fick studera geografi och historia, och ännu mindre andel läste naturalhistoria och geometri. 

Detta svarade också mot föräldrars förväntningar på skolan. Skolinspektörer kunde rapportera föräldrar som endast ansåg att barnen behövde lära sig att läsa katekesen, och att de ställde sig antingen skeptiska eller rent av fientliga mot undervisning i ämnen som historia, geografi och gymnastik.

Skolan var alltså inte bättre förr.

Folkskolan i Vellinge runt sekelskiftet 1900

Folkskolan i Vellinge runt sekelskiftet 1900. I mindre byskolor var det vanligt att elever från flera års-kullar hade samma lärare och klassrum.

För att stärka undervisningens kvalitet vidtog staten olika åtgärder under 1800-talets andra hälft. 

Statsbidragen till de lokala skoldistrikten ökade, skolinspektörer tillsattes 1861, normal-ritningar över hur skolhusen skulle se ut publicerades 1865 och 1878, och normalplaner utfärdades för olika skolformer från och med 1878. Det bör dock noteras att dessa insatser gjordes inom ramen för ett existerande skolsystem.

Stora barngrupper

Det fanns exempelvis en stark kritik mot tidens skolhus, där skolmannen Olof Eneroth kunde beklaga sig över "dessa fullproppade kyffen med det uslaste bohag, med den qvafvaste luft, med den mest tryckande anblick".

Normalritningarna var där avsedda att förbättra dessa, men det bör noteras att det var långt ifrån skolrum som svarar mot 2000-talets förväntningar. 

Enligt 1865 års normalritningar var en lämplig medeltemperatur – alltså inte minimitemperatur – 16 grader. Designen med skolhus byggda i vinkel fick dock stort genomslag, och sådana skolhus kan man se än idag.

Likaså gjordes olika försök att stärka själva undervisningen. År 1860 angav ett cirkulär att den så kallade växelundervisningsmetoden, vilken innebar att stora barngrupper (50–150 barn) kunde undervisas med hjälp av äldre elever, skulle avskaffas. 

Halvtidsundervisning

Försök gjordes också att avskaffa de ambulerande skolorna som hade inneburit att lärare flyttade sin verksamhet mellan två eller tre byar med allt vad det innebar av provisoriska lokaler och förkortade lästider för skolbarnen.

Detta medförde dock att skolor istället införde så kallad halvtidsundervisning, vilket kunde ta formen av undervisning varannan dag eller vecka. Denna metod kritiserades redan av samtiden för att försvåra barnens inlärning. 

Vad kan man lära barn som de inte glömmer om man bara undervisar dem varannan vecka? Vid sekelskiftet 1901 gick dock omkring hälften av folkskolebarnen i sådana skolor.

Barn och lärarinna i ett klassrum

Under lång tid hade varje elev en egen skolbänk där böcker, pennor och skrivhäften förvarades mellan lektionerna.

Under 1900-talets första decennium tog dock folkskoleväsendet tydliga steg framåt. Stats-bidragsreformer gav resursfattiga församlingar större möjligheter att utveckla sina skolor. 

Statliga inspektörer och reglementen minskade församlingarnas möjligheter att bedriva ambulerande skolor och halvtidsundervisning, och ställde också ökade krav på en bredare skol-undervisning som lade mindre fokus på religionsundervisningen.

Av avgörande betydelse var i detta sammanhang 1919 års undervisningsplan, som definierade halvtidundervisning som en undantagsform, och uteslöt den tidigare så viktiga katekesläsningen. Antalet år som den vuxna befolkningen hade gått i skolan ökade också från uppskattningsvis 2 år 1868, till 5,9 år 1940.

Folkskola för alla

Trots denna utveckling förblev folkskolans utbildning begränsad, och de regionala variationerna stora. Fortfarande 1937 gick endast drygt 40 procent av folkskolebarnen i Älvsborgs län i halvtidsskola. 

Trots försök att koppla folkskolan till den högre utbildningen, förblev den endast en jämförelsevis begränsad skolform för den breda befolkningen innan de skulle ut i arbetslivet. Deras skolgång var åtskild från läroverken som gav medelklass och överklass en studieförberedande utbildning.

Det var i stället först med 1950-talets enhetsskoleförsök och 1962 års grundskolestadga som vi fick det skolväsende som vi känner igen idag: en 9-årig grundskola. Först då fick vi också vad som kan beskrivas som en egentlig folkskola – en folkskola för alla.

Publicerad i Släkthistoria 9/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...