År 1842 fick vi sexårig skolplikt i Sverige. Då tillkom en folkskolestadga som fastslog att varje stadsförsamling och varje socken skulle ha minst en skola. Läraren skulle inte bara ha avlagt lärarexamen, utan också vara gudfruktig och föra en ”sedlig vandel”.

Alla uppskattade inte denna obligatoriska skola, som ledde till ökade skatter och att barnen inte i samma utsträckning kunde användas som arbetskraft på gården. Många barn hade också lång skolväg.

Ofta fick läraren undervisa elever i olika åldrar i samma skolsal. Det förekom också ambulerande lärare som reste runt bland gårdarna.

Men det visade sig vara svårt och dyrt att få tag på behöriga lärare, så snart tummade man på kraven. Det var billigare att använda unga flickor i tonåren.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

År 1878 delade man in skolan i en småskola som var två år och en folkskola som omfattade fyra år. För att höja kraven på undervisningen, bestämdes att skolorna bara skulle få statsbidrag om de anlitade lärarinnor som var utbildade på lärarseminarier.

På din mormors mors schema stod: läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap, biblisk historia, geografi, historia, naturvetenskap, gymnastik och sång.

I 1842 års stadga angavs inte hur lång skoldagen skulle vara. Det var först på 1860-talet som det bestämdes att man inte fick ha längre undervisningstid än sex timmar per dag.

Publicerad i Släkthistoria 10/2019