Till vänster: Oppositionella i Chile flydde till bland annat Sverige efter kuppen 1973. Till höger: Barn som anlänt till Wien efter Sovjets inmarsch i Ungern 1956. Flera av dem hamnade till slut i Sverige.  

© Robert Nickelsberg/The Life Images Collection/Getty & Bettman/Getty

Svårt släktforska utanför Norden

Möjligheterna för flyktingar och invandrare att forska i sin släkt varierar mycket beroende på vilket land de kommer ifrån. Sveriges släktforskarförbund har tidigare via olika projekt försökt stimulera släktforskning i dessa befolkningsgrupper och i höstas kom en bok i ämnet – Släktforska utanför Norden.

28 mars 2020 av Åke Steinwall

Jorge Lintrup växte upp med en svensk pappa och en argentinsk mamma. När han engagerade sig i släktforskarrörelsen lade han snart märke till att det var väldigt få, som liksom han, hade utländsk bakgrund.

– Så jag skrev en motion till Släktforskarförbundets årsmöte där jag föreslog att det skulle bildas en grupp som kunde arbeta för att stimulera släktforskning bland flyktingar och invandrare. Det hela resulterade i att vi fick projektpengar från kulturdepartementet och jag fick en praktikplats på förbundets kansli för att jobba med de här frågorna, berättar Jorge Lintrup.

Litet intresse – utom i Örebro

Ganska snart fann han dock att det var ett svårjobbat område. Han tog kontakt med olika invandrargruppers kulturföreningar, besökte dem och föreläste om släktforskning, men intresset var ganska svalt på de flesta håll.

– Det var bara i Örebro som vi kom igång lite grand med en grupp assyrier. Men de ville främst dokumentera de första assyrierna i Sverige. Intresset för att forska i de gamla bygderna i Turkiet och Syrien var inte stort. Kanske för att de varit en förföljd folkgrupp där.

Ett annat projekt som Jorge planerade var att skriva en bok om släktforskning i Latinamerika, men även där stötte han på svårigheter.

FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

– Det visade sig att det bara är i södra Sydamerika, i Argentina, Chile och Uruguay, som det finns några folkbokföringsregister och ett visst intresse för att utreda släktband. I norra och mellersta Latinamerika verkar det dock varken finnas möjligheter eller intresse för att forska i sin släkt, menar Jorge Littrup. 

Thomas Fürths bok

Han lade ner bokprojektet och lämnade över sitt material till Thomas Fürth som höll på att skriva en bok om släktforskning i andra länder. Den heter Släktforska utanför Norden och lanserades vid Släktforskardagarna i augusti i fjol.

– I boken går jag igenom förutsättningarna för släktforskning i Europa, östra medelhavsområdet och delar av Latinamerika. Jag har valt områdena efter två kriterier. Dels ska det finnas svenskar med rötter i dessa länder, dels ska det vara meningsfullt att försöka släktforska där, förklarar Thomas Fürth.

Boken innehåller också några berättelser om personer som kommit till Sverige och där de eller någon av deras ättlingar sedan forskat i deras släkt i det gamla landet. Dessa berättelser har Thomas Fürth samlat ur sin egen judiska släkt och via släktforskarbekanta med rötterna i andra länder.

– De äldsta berättelserna i boken är från 1860-talet. Det var ju faktiskt då, samtidigt som den svenska utvandringen till USA satte fart, som även den moderna invandringen till Sverige började. Då handlade det om små grupper från Polen och Ryssland, berättar Thomas Fürth.

Arbetsinvandring och politiska flyktingar

Senare kom flyktingar från ryska revolutionen och de båda världskrigen. Även en del människor från Västeuropa som ”fastnade” i Sverige under något av krigen blev sedan kvar i landet. Under efterkrigstiden satte arbetskraftsinvandringen igång med stora grupper från främst Italien och Grekland. Politiska flyktingar har kommit från Östeuropa, Latinamerika och Mellanöstern.

I varje kapitel beskriver Thomas Fürth den historiska bakgrunden för den aktuella regionen och berättar hur man går tillväga för att spåra släktingar där.

– Som släktforskare bör man utgå ifrån vilken ort ens förfäder kommer ifrån, inte vilket land. Det är nämligen så att landgränser ändras medan orter ligger kvar. Man kan exempelvis ha släktingar som var födda inom Osmanska riket, men idag ligger deras hemort i Rumänien.

Ingen statlig folkbokföring

En annan komplicerande faktor är att det i många länder inte är staten som stått för folkbokföringen. I mångkulturella imperier som Osmanska riket och Österrike-Ungern folkbokfördes medborgarna inom sina respektive religiösa samfund, katoliker och protestanter var för sig, liksom judar och muslimer.

– Den civila folkbokföringen kom först med Napoleon. Han införde den till exempel i Italien under den franska ockupationen i början av 1800-talet. Sedan kan man som släktforskare också hitta material via folkräkningar och militära rullor, förklarar Thomas Fürth.

Dagens stora flyktinggrupper har dock andra problem. Dels är folkbokföringen bristfällig i många av deras hemländer, dels råder ofta sekretess.

– Även i Sverige är ju folkbokföringen sekretessbelagd i 70 år, men i många andra länder kan man inte få fram uppgifter som är yngre än 100 år. I länder där det är krig, exempelvis i Syrien som hade ett rätt bra arkivsystem, har ju många källor förstörts. Jag skriver ändå om Syrien och Turkiet i boken, men Iran har jag inte med eftersom det verkar väldigt svårtillgängligt, säger Thomas Fürth.

Publicerad i Släkthistoria 10/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...