Stockholm på 1600-talet – från småstad till metropol

Det var ett ”sorl och lort överallt som i förstone gjorde mig både yr och galen”. Där var mängder av folk och djur, skriver han. Allt var stort, högt och märkvärdigt. Vedhögarna var stora som vårdkasar, kyrkklockor klämtade i kör och spelade menuetter, där var råmande björnar i band, åkdon av alla de slag, granna kvinnor och män i färgglada kläder, musik, ljud och skrål han aldrig förr hade hört maken till.

Lambert tog in staden med alla sina sinnen. Allt detta såg han:

”Oxar som slås och flås mellan björnar, som råma, tofflor och skor som av hudarna redan äro beredda till köps i våningarna däruppöver […] linklädestvätterskor, halvt ner i vattnet, och bönder med skägg och båtsmän utan skägg, vedbärare och järnbärare från norr till söder, strömmande folk i gator och gränder, åkarkärror med körsvenner stående i ballance, korta chaiser, kareter och kuskar med skäggvax och mustascher, skyldrande stadsvakter, gardeskarlar marscherande upp, marscherande ner, håboiserande och trumpetande, granna kvinnfolk, brokota manfolk, pigor med hytter och kassar med mat och korgar med frukt, pojkar och hundar utan all ända, klockor, som klämta eller slå allt jämt och samt, som spela menuetter […].”

Den unge mannens beskrivning bjuder på en rik och färgfylld ögonblicksbild av huvudstaden vid 1600-talets slut. Hans iakttagelse berättar förstås också något om livet hemma i Nyköping – som att allting där rörde sig i betydligt makligare takt.

Nyköping var visserligen med sina 1 500 invånare en mindre stad än Stockholm, men ändå ingen småstad med den tidens svenska mått mätt. Nyköping var residensstad för ett län och hade sedan medeltiden fungerat som centralort för omlandet.

Staden betraktades under 1600-talet som förhållandevis stor och betydelsefull, med kyrka och ett rådhus som var inrymt i något av trähusen runt torget.

Stockholm var dock någonting helt annat. Sverige var vid Lamberts besök en europeisk stormakt, och huvudstaden krönte riket med ett praktfullt yttre: breda gator, stenhus med smyckade fasader, stora stadspalats med dekorerade portaler och tak i blänkande koppar.

Så hade det inte alltid varit. Faktum är att Stockholm på bara några decennier hade genomgått en fullskalig omgestaltning. Den berodde huvudsakligen på två saker: För det första hade en enorm tillströmning av människor vid seklets inledning bidragit till behovet av nya bostadsområden.

För det andra ansågs staden vara plågsamt omodern, med sin medeltida karaktär, ringmur och vindlande gränder kors och tvärs över Stadsholmens ås. Inte på minsta vis ansågs den kunna jämföras med de praktfulla barockstäderna på kontinenten, med deras breda gator, räta kvarter och pampiga palats.

Invånarantalet skulle under 1600-talet öka dramatiskt. År 1600 hade Stockholm omkring 9 000 invånare. De flesta huserade då på Stadsholmen, den del av Stockholm som idag heter Gamla stan. Bebyggelsen hade dock börjat spridas ut över malmarna åt både norr och söder, och redan år 1620 bodde fler på Södermalm och Norrmalm än i den ursprungliga staden mellan dessa stadsdelar.

Stockholm var redan nu en bullrig och snarast överbefolkad plats. Pigor, drängar och gesäller banade sig fram genom gränderna, liksom månglerskor, barn, mamseller, dagsverksfolk, mästare, köpmän, tiggare, officerare och soldater. De rörde sig fram och åter mellan bodar, hästar och gnisslande vagnar.

Stockholm växte så att det knakade och staden skulle fortsätta att växa under hela seklet. Under 1680-talet nådde invånarantalet omkring 60 000 och det var mer än en femdubbling sedan sekelskiftet 1600.

Genom kung Gustav II Adolfs framgångar i krigen hade Sverige blivit en europeisk stormakt. Med regeringsformen 1634 utformades riksstyrelsen efter kontinentala mönster, och Stockholm blev rikets huvudstad. Det här innebar en stor inflyttning av köpmän, politiker, militärer och tjänstemän som önskade bygga sig ståndsmässiga bostäder. Adelsmän började från och med nu köpa upp gamla stenhus och lät omvandla dem till moderna stadspalats, allt enligt tidens stil och smak.

Stockholm i stort hade som sagt en ålderdomlig yttre prägel. Nog borde den framväxande stormakten i norr kunna visa fram något annat än myllrande trähusbebyggelse med gräs på taken, där getter gick och betade?

Saken uppfattades som särskilt akut i samband med Gustav II Adolfs död 1632, när ett stort antal prominenta utländska gäster väntades komma till staden i samband med krigarkungens begravning.

Vad skulle de tänka om den expanderande stormakten i norr, frågade sig riksstyrelsen bekymrat, vid åsynen av den medeltida borg-staden med vindlande gränder och trähusbebyggelse upp för malmarnas höjder?

Gustav II Adolf hade haft stora planer på en omgestaltning av staden, men det var först efter hans död som planerna blev verklighet. År 1637 drog drottning Kristinas förmyndarregering igång alltsammans.

Ett nyinrättat privilegiebrev och en ny pålaga i form av den så kallade tolagen finansierade projektet. Överståthållaren och amiralen Klas Fleming placerades vid rodret för den gigantiska omdaningen.

Den gamla ringmuren revs, snart nog även de vildvuxna trähuskvarteren på malmarna. Stockholm skulle under ett antal decennier fram i tiden anta formen av en jättelik byggarbetsplats.

Det hela skedde dock inte utan konflikter. Stadsborna var knappt informerade om planerna när tjänstemän våren 1637 började kliva omkring bland hus och kålgårdar för att staka ut de nya gatorna. Folk fick flytta från sina hus, som helt sonika skulle rivas till grunden.

Bristen på information var tydlig. Till och med stadsstyrelsen undrade vad som var på gång och fick fråga rikets ledning som upplyste om den storstilade omgestaltningen – samt att det var stadsstyrelsen som skulle genomföra projektet. Sålunda fick i stort sett alla kavla upp ärmarna.

Byggmästare, dagsverkskarlar, grovarbetare, timmermän, åkare, dragare, soldater och båtsmän som var förlagda i staden mobiliserades. Även kvinnor städslades i arbetet.

Fattiga människor från landsbygden strömmade in till Stockholm i hopp om en tillfällig anställning vid de pågående byggena. Allas händer behövdes för att ro i hamn den väldiga omdaningen.

Lägst i arbetshierarkin stod de så kallade dagarbetskvinnorna som tjänade sämst, men som högg i med att bära och släpa bort jord och bråte, köra sandkärror, röra kalk, samt bära murbruk, tegeltravar och mycket, mycket annat.

I Gamla stan kom gatunätet i stort sett att bestå. En stor brand år 1625 hade dock förstört flera kvarter i den västra delen, och som ett led i upprustningsarbetet hade de raka och breda Stora respektive Lilla Nygatan dragits fram. Än idag ser man att de har en annan utformning än gatorna mer centralt i Gamla stan.

Ett antal stadspalats kom snart att uppföras även här i stadens äldsta del, inte minst den så kallade skeppsbroraden i öster, vars pampiga stenhus glimmade som smycken i glittret från Saltsjön.

Vid 1670-talets inledning hade byggdammet i Stockholm börjat lägga sig. Detta i en stad som nu hade antagit den yttre form som karaktäriserade tidens ideal om ordning och reda – med raka, breda gator och rätlinjiga kvarter, samt praktfulla palats med blänkande tak.

Precis som i många andra av Europas storstäder sökte sig människor till huvudstaden i hopp om utkomst, ett tillfälligt understöd eller åtminstone en liten allmosa. Utskrivningarna till krigen och de återkommande missväxtåren hade gjort Sverige till ett fattigt land. Till staden strömmade människor i hopp om en framtid.

Hit kom även hemvända och lemlästade soldater och ogifta mödrar, som hade förskjutits från hembygden. I staden drev också hemlösa barn i varierande åldrar omkring.

Fattigdomen beskrevs som ett problem. Det var dock inte endast av humanitära skäl som riksstyrelsen tog sig an de ökande fattigdomsproblemen. Lösdrivarna och de fattiga befarades sprida epidemier. Dessutom ansågs de besvära folk som handlade vid torgen och bevistade gudstjänsterna.

De fattiga i sina trasor kunde därtill ge sken av misär, och man fruktade att utländska besökare skulle föra med sig hem mindre smickrande omdömen om riket i norr.

Horderna av tiggare i gathörnen och utanför kyrkorna skulle bort. Precis som att stadens yttre tog gestalt i ordnade, dekorerade kvarter, skulle stadsinvånarna passas in i god, reglerad ordning. Genom en tiggeriförordning år 1624 förbjöds tiggeriet. Så kallade ”rätta” fattiga gavs emellertid rätt att tigga genom utfärdade tiggarpass.

Rätta fattiga var de som saknade anförvanter och som på grund av sjukdomar eller funktionsnedsättningar helt enkelt inte kunde uppbära den egna försörjningen.

De allra sämst ställda skulle inrymmas i Danvikens hospital. Platserna där var emellertid långt färre än vad det fanns ”rätta” behövande på gatorna.

De andra – de ”orätta” fattiga – skulle däremot skaffa sig ett arbete. Rent allmänt hade synen på de fattiga förändrats sedan reformationens dagar. Från att fattigdomen under medeltiden hade haft ett andligt värde, sågs den vid 1600-talets inledning med större skepsis. De fattiga misstänktes vara lata och ovilliga att arbeta.

De personer som trots de nya påbuden från 1624 påträffades flyta omkring utan anställning skulle fängslas av stadsvakten och placeras på det nyuppförda tukthuset.

Detta hade inrättats 1624 efter engelsk och nederländsk förebild, och var såväl Stockholms som Sveriges första egentliga fängelse. Tukthuset var tänkt att ligga i de gamla klosterlokalerna på Gråmunkeholmen, men öppnade först på 1640-talet, och då invid Barnhuset.

Intagna kvinnor fick där spinna och väva tyg, männen raspa färgämnen ur träslag som sedan användes för infärgning av tyger.

År 1633 inrättades Stora barnhuset på Norrmalm för föräldralösa barn. Där fick de unga arbeta och lära sig ett yrke, till exempel repslageri, samt mat att äta och en säng att sova i.

Vid 1642 års riksdag i Stockholm förbjöds tiggeriet helt och hållet. Några tiggarpass skulle inte längre utfärdas. Socknar och städer runt om i riket skulle ombesörja fattigstugor, hospital och barnhus för sina ”rätta” fattiga. De andra, de ”orätta”, skulle förpassas till spinn- eller rasphusen i närmaste stad.

I takt med stadens snabba tillväxt gjorde sig ett nytt slags nattliv gällande. En del stockholmare rörde sig ute om nätterna av helt legitima skäl. Bödeln och rackaren gick runt med kärran och tömde latriner, barnmorskan hastade fram till en födande och barberaren till någon som låg sjuk.

Nattens gator kom dock att befolkas av andra än dem. Inte minst uppehöll sig fler och fler soldater i staden i väntan på avfärd till krigsoperationer på kontinenten, liksom permanent stationerade båtsmän och soldater i fasta förband på Ladugårdsgärdet (nuvarande Östermalm).

Många soldater drev rastlöst omkring mellan utskänkningsställena, som var många till antalet.

Historiker har talat om ett slags ”kolonisering av natten” i de för- och tidigmoderna städerna. Från att invånarna i Europas städer under 1300-talet släckte ljusen omkring sju på kvällarna och sedan steg upp vid fyra, kom nattens timmar under följande sekler att förskjutas framåt med flera timmar.

På 1670-talet fanns det fler än sjuttio krogar i Stockholm. Här kunde man dricka öl och mumma, och få i sig en enklare middag. Utöver krogarna fanns drygt femtio vinkällare. Dessa erbjöd importerat vin och bättre måltider. Därtill fanns ett tjugotal ”gårkök” i staden, vid vilka man kunde avhämta färdiglagad, enklare mat.

Krogen var förstås ingen 1600-talsuppfinning – men nu blev de betydligt fler till antalet. När seklet var ungt hade en kunglig förordning angett att staden skulle hålla sex bättre värdshus med god mat, dryck och logi för prominenta gäster.

Befolkningsökningen förde därefter med sig en fullkomlig explosion av nya utskänkningsställen.

Det stora antalet mat- och dryckeshål låter berätta att stockholmarna gärna åt ute. Kanske var det för att många bostäder saknade ordentliga kök, varför det var svårt att baka och tillreda mat, förvara och lagra densamma i hemmen.

På krogarna fanns det dessutom plats och rum som många saknade i bostäderna för att ses och umgås, liksom spela musik, kort och brädspel. Uteställena var vid sidan av kyrkan och kyrkbacken även ställen där man kunde ta del av riks- och omvärldsnyheter, och såklart skvaller om grannar och bekanta.

Krogarna och vinkällarna skulle inte vara öppna nattetid. Ändå förde dryckeshålen med sig fylleri och stök under sena timmar. I augusti 1623 klagades vid rådstugan på ”det ynkliga levernet som hålles om nattetid, med skriande och ropande”. Problemen kom sig av att det serverades drycker efter stängningstid.

År 1633 hette det åter ”att alla tavernor och uti alla krogar, skall ingalunda skänkas öl eller vin, sedan som uti vård ringt är”. Att ”ringa vård” var en gammal sedvänja som lät markera när det var dags att släcka eldar i spisar och ugnar, slå igen för dagen och röra sig hemåt. Efter att klockan ringt i vård skulle det vara tyst på gatorna.

I Stockholm ringde vårdklockan nio på kvällen. På motsvarande sätt ringde vårdklockorna ”ur vård” när morgonen kom. Om några ”satans nattfåglar” därefter hördes skria och föra liv på gatorna, skulle ”var man göra sin flit att gripa” dessa.

Från och med 1660-talet och framåt kom åtskilliga kungliga förbud mot det nattliga stöket. Det måste bli ett slut på livet om nätterna, menade man, liksom på den återkommande vandaliseringen av bodar och försäljningsstånd.

Någon formaliserad polismakt fanns det ännu inte, en sådan skulle inrättas först mot 1700-talets slut. Under 1600-talet var det stadsvakter som patrullerade gatorna, eller rentav borgerskapet själva enligt ett rullande schema.

Nattvaktens insatser i Stockholm förslog inte alltid. Dels för att vakterna själva kunde vara inblandade i bråken. Och dels för att nattvakterna ägde små medel att sätta emot, och ofta utsattes för våld och trakasserier från dem de skulle sära på eller föra bort.

År 1667 fattades dock beslutet att inrätta en beriden militär nattvakt i Stockholm. 36 personer, sex på varje malm, skulle rida runt och bevaka ordningen, och ”förekomma oljud och oskick som på gatorna sker nattetid, så och slagsmål och annan övervåld att skyra [avstyra] och hämma” som det heter i den kungliga instruktionen.

Fulla och oregerliga personer som förde liv skulle vakterna ta i hampan och leda hem. Drog någon utöver det sin värja väntade häktet. Men den mans- eller kvinnsperson som önskade bli eskorterad hem, skulle vakterna bistå till fots eller
till häst, så att denne ”komma säker till sitt”.

Nej, Stockholms gator låg inte höljda i frid och tystnad om nätterna. Stormaktstidens huvustad var en livfull plats, dag som natt. Staden hade under ett antal decennier genomgått en omvandling utan dess like. Hela kvarter hade jämnats med marken till förmån för nya.

Inte förrän i och med 1960-talets rivningar av de gamla Klarakvarten skulle invånarna se en lika omfattande omvandling av stadens rum.

För 1600-talets stockholmare gällde förvandlingen dessutom i stort sett hela staden. Den som till äventyrs lämnade Stockholm omkring år 1640 och kom tillbaka tjugo år senare hade knappast känt igen sig, utan skulle nog göra lika stora ögon som Nyköpingspojken Johan Lambert gjorde när han kom dit år 1692.

Omgestaltningen av Stockholms yttre förde med sig nya seder och bruk. Adeln och det högre borgerskapet började vid seklets mitt gå långa och pampiga bröllops- och begravningsprocessioner genom staden.

Ungefär som i de kungliga processionerna gick de genom de breda nyuppförda paradgatorna med stadspalatsen, förbi de nya kajplatserna, broarna och palatsmiljön vid slottet. Och publiken var stor.

Folk trängdes på broar och vid kajplatser för att se, de hängde ut från fönster och balkonger för att få en skymt av de långa raderna med blankryktade hästar och blänkande karosser.

Stockholm hade blivit en attraktiv plats, såsom stadsstyrelsen hade önskat se den när det begav sig under Gustav II Adolfs tid. Den hade också blivit en ny slags arena för att manifestera status och makt.

Publicerad i Släkthistoria 8/2023