Dåligt rykte förföljde de värvade

Kring sekelskiftet 1700 utgjorde de värvade i fredstid runt en tredjedel av den svenska krigsmaktens personal, och det var en andel som växte i krigstid när nya förband värvades för att förstärka främst armén. Ännu under den gustavianska tiden i slutet på 1700-talet var de värvades andel av armén runt en femtedel av manskapet och så förblev det under 1800-talet. I samband med 1901 års värnpliktsreform omstrukturerades även den värvade delen av krigsmakten, men fast anställda meniga yrkessoldater fanns kvar – nu kallades de volontärer.

Varifrån kom då de värvade? Från början handlade det till stor del om utlandet. Under 1500-talet kom de värvade från Baltikum, Brittiska öarna, Nederländerna, Frankrike och flera andra länder, Men Tyskland var alltid det dominerande rekryteringsområdet. Många värvade kom dock också från Sverige (inklusive Finland).

Fram till en bit in på 1600-talet rekryterades ofta de utländska soldaterna på individuell basis, men under Gustav II Adolfs tid förändrades rekryteringen, liksom i de flesta västeuropeiska arméer, till att gå på entreprenad till särskilda kondottiärer eller legotruppsanförare. En kondottiär kunde få i uppdrag att värva ett kompani eller ett regemente och blev sedan ofta dess chef. På det sättet kunde man öka antalet värvade soldater högst väsentligt.

Åren 1629–31, under trettioåriga kriget, rekryterades tio regementen från Brittiska öarna, och när svenskarna väl hade landstigit i Tyskland sommaren 1630 så ökade rekryteringsmöjligheterna där väsentligt. De följande åren värvades soldater, ryttare och dragoner (beridet infanteri) i Tyskland, Preussen och Livland i stor omfattning. I de utländska förbanden var tyska det vanliga kommandospråket, men även engelska och andra språk förekom.

Kostnaderna för värvade utländska trupper var höga och kronan behövde hitta former för att rekrytera frivilliga, men inte så dyra, soldater. Därmed föddes det karolinska indelningsverket på 1680-talet.

Samtidigt krävdes en hög beredskap i många städer och fästningar, och därför kunde man inte bara luta sig mot indelta soldater som var utspridda över ett stort område och hade en relativt lång mobiliseringstid. Därför krävdes parallellt med indelningsverket värvade förband även i fred, och i krig utökades deras antal väsentligt beroende på krigssituationen. Kulmen kom under det stora nordiska kriget (1700–21), när tidvis upp emot hälften av arméns styrka utgjordes av värvade trupper.

Efter krigets slut minskades antalet värvade regementen i armén rejält. Det skedde delvis genom sammanslagningar och omlokaliseringar. Resultatet blev en rad namnförändringar, inte minst eftersom de värvade förbanden ibland fick nytt namn efter en ny chef, vilket aldrig hände i de indelta förbanden. Ett belysande exempel är Bergsregementet.

Det tidigare äldre Bergsregementet (rekryterat i Bergslagen) omvandlades redan innan krigsslutet till garnisonsregemente i Malmö, innan det 1719 slogs ihop med resterna av de Svenska och Tyska livregementena till fot, samt förenades med det yngre Bergsregementet. År 1721 sammanfördes förbandet med resterna av Skånska tremänningsregementet till häst och Skånska ståndsdragonerna.

Året efter anslöts även Östra skånska regementet till fot. När en ny förbandschef, Ernst Gustaf von Willebrand, tillsattes 1739 fick förbandet namn efter honom – det Willebrandska regementet. Sommaren 1739 fördes det över till Finland. Regementet gick sedan till stor del under i striderna mot Ryssland 1741 och 1742. Resterna av förbandet fick på sensommaren 1743 en ny chef, Gustaf Ruthensparre, och döptes då om till Ruthensparreska regementet.

Antalet förband, och namnen på dem, skiftade i hög grad under frihetstiden och den gustavianska tiden. Men grundstrukturen bevarades ändå relativt intakt. År 1780 omfattade armén åtta rangförband (de rangmässigt främsta förbanden), varav Livdrabantkåren, Livgardet till fot, Livgardet till häst och Kungliga husarregementet samt Artilleriregementet (1794 delat i fyra olika regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska artilleriet) var värvade, medan de övriga var indelta.

Dessutom fanns det tio kavalleriregementen och 23 infanteriregementen inom indelningsverkets ram. Slutligen fanns det åtta värvade infanteriförband, varav fyra var förlagda i Stralsund: Drottningens livregemente till fot, Sprengtportens och Psilanderhielms regementen samt den lilla Pommerska invalidkåren (en liten trupp som främst var avsedd att ge krigsinvalider försörjning).

På Sveaborgs fästning fanns Änkedrottningens livregemente och Flemmings regemente, medan Konungens eget värvade regemente hade sin bas i Landskrona. I Göteborg fanns garnisonsregementet, som runt 1780 kallades Saltzska regementet.

Till skillnad från indelningsverkets knektar så bodde de värvade trupperna oftast i städerna. De soldater som bevakade fästningar bodde i ett slags tidiga logement inom dessa, men de flesta värvade var inkvarterade hos städernas borgerskap; det var bara de burskapsägande stadsborna som var förpliktigade till inkvartering. Den som hade råd kunde betala inkvarteringspengar så att soldaten kunde hyra ett enkelt rum til sig och sin familj.

Inkvarteringsbördan var hjärtligt avskydd av de flesta borgare och togs gång på gång upp av borgarståndet i riksdagen. För militären innebar detta att soldaterna var utspridda över hela staden, stor eller liten, och därmed krävdes en hel del tid att samla dem för övningar med mera.

Runt år 1800 började de första kasernerna att byggas eller inredas i befintliga byggnader. Men under nästan hela seklet var standarden låg. I trånga logement skulle inte bara soldaterna utan vid behov även deras hustrur och barn få plats. Smittsamma sjukdomar spreds som en löpeld – som om det inte räckte med en utbredd otrivsel.

Många soldater rymde eller försökte straffa ut sig, vilket självfallet gjorde att lockelsen på nya rekryter var låg. Det blev en ond cirkel, där män som hade svårt att finna andra arbeten sökte sig till de värvade förbanden. Statusen sjönk.

Först mot slutet av 1800-talet började modernare kaserner att byggas, både för de värvade och de värnpliktiga soldaterna. Samtidigt bestämdes att soldaternas familjer skulle bo utanför kasernen, vilket innebar att många soldater väntade med att gifta sig till efter tjänstetidens slut.

Rekryteringen av de värvade kunde ske på olika vis. Förbanden hade egna värvare, ofta underofficerare, som reste runt i landet och försökte locka unga män till soldatyrket i städerna. Marknaderna var väl besökta av dessa värvare och när man välhade fått en underskrift från en blivande soldat så var denne fast – det innebar desertering om denne ångrade sig och avvek.

Schablonbilden av värvare var personer som besökte enklare krogar och där under rusets inverkan fick unga män att skriva på ett värvningsavtal. Sådant förekom förvisso, men ger bara en bild av sanningen, som var betydligt mera komplex.

Om en soldat ansåg sig felaktigt rekryterad, av tvång eller på annat sätt, så kunde han till exempel på 1700-talet klaga hos en värvningskommissarialrätt som prövade hans fall. Det finns också exempel på motsatsen, när vissa män satte i system att låta värva sig till flera förband och därmed få flera omgångar värvningspengar. De flesta borde dock ha förstått att den bubblan måste spricka och det ganska snabbt.

För många unga män var karriären som värvad ett kort alternativ, den var för de flesta långt ifrån en livslång yrkesbana. Istället lät man värva sig på kanske tre eller sex år, och sedan väntade för många soldater den civila arbetsmarknaden. Några valde att värva sig för ytterligare någon period, ofta i förhoppningen om att sedan kunna göra karriär som underbefäl eller underofficer. De värvade soldater som fortsatte i det militära utan att befordras betraktades av samtiden som ett slags uniformerat proletariat.

När värnplikten började byggas ut under 1800-talet utbildades de tidiga beväringarna hos de indelta knektarna på deras övningshedar. Riksdagen var ofta tveksam till att sända sina söner för utbildning vid värvade förband, där soldaternas moraliska nivå ansågs synnerligen dubiös. I försvarsdebatten kontrasterades de pålitliga familjefäderna i soldattorpen mot de halvkriminella värvade i sina osunda och trånga kaserner.

Bilden är dock synnerligen motsägelsefull. Svea och Göta livgarde var arméns främsta rangregementen och ansågs utgöra dess elit, medan delar av manskapet i breda kretsar alltså betraktades som ett proletariat, om än klätt i vackra uniformer.

I och med industrialismens expansion i mitten och slutet av 1800-talet blev det påtagligt mycket svårare för både de indelta och värvade förbanden att värva rekryter. När delar av industrin erbjöd allt bättre löner fick krigsmakten problem med att locka rekryter från de samhällsgrupper som tidigare utgjort en säker rekryteringsbas för de värvade trupperna. Under 1800-talet bestod lönen för en värvad soldat av en kontant- och en naturadel.

Vid värvningen fick den nye soldaten värvningspengar och de dagar han sedan var i tjänst fick han förutom lön en kontant så kallad portionsskilling eller tobaksskilling. Han fick även en spannmålsranson som i till exempel Stockholm sändes till kronobageriet vid Sibyllegatan och återkom till soldaten i form av bakat bröd. Sedan tillkom husrum, fria kläder och medicin med mera.

Men anställningen var osäker. Det förekom att värvade soldater friställdes av sina kompanichefer, om dessa behövde spara pengar. Då fick soldaten försörja sig själv med olika civila jobb, som till exempel hamn- eller byggnadsarbetare. Det förekom att en värvad soldat var friställd flera månader varje år. Att detta inverkade menligt både på det militära förbandets professionella nivå och på soldatens ekonomiska standard säger sig självt.

När värnplikten infördes fullt ut 1901 försvann inte bara de indelta soldaterna utan också en betydande del av de värvade. Men ett varierande antal tusen värvade, så kallade volontärer, skulle finnas kvar eftersom de ansågs utgöra rekryteringsbasen för underbefäl (korpraler och furirer) och underofficerare (sergeanter och fanjunkare), och dessa lägre befäl var oundgängliga för att sköta utbildningen av de värnpliktiga.

Men rekryteringssvårigheterna fortsatte och i flera decennier hade armén problem med att locka fast anställda meniga soldater. För att locka rekryter gavs före detta värvade soldater företräde till civila arbeten hos polisen och SJ, men inte heller det hjälpte fullt ut.

År 1952 tog man konsekvenserna av situationen och övergick till ett system med direktrekrytering av underbefäl och underofficerare och inte minst att utbilda värnpliktiga sådana. Därmed försvann de sista värvade meniga soldaterna i den svenska armén efter drygt fyrahundra års tjänst.

På 2010-talet återinfördes systemet med fast anställda meniga soldater, ganska snart kompletterat med en återinförd värnplikt. Men det är som det heter en annan historia.

Publicerad i Släkthistoria 9/2023