Det ryska fälttåget 1707–09 innebar ett oerhört lidande för både stridande och civila. Soldaterna plågades av köld, svält och sjukdomar – utöver de blodiga striderna. Längs marschvägen jagades lokalbefolkningen på flykten eller dödades, och deras byar brändes.

© Göte Göransson

Soldat i svenska armén 1600- till 1800-talet

Det var ett tufft liv att vara soldat i svenska armén under 1600- till 1800-talet. Här berättar vi om mobilisering, marscher och strider. Vad innebar det att kallas ut i fält och hur kan vi veta något om hur våra förfäder hade det då?

7 november 2020 av Lars Ericson Wolke

De flesta släktforskare som har hittat soldater bland sina förfäder fram till vårt sista krig år 1814, härstammar därmed med största sannolikhet från en eller flera krigsveteraner. Men vad innebar det att kallas ut i fält och hur kan vi veta något om hur våra förfäder hade det då? Det följande är ett försök att beskriva vad arméns soldater kunde uppleva, även om erfarenheterna självfallet varierade betydligt mellan tid, plats och individer. Flottans befäl och sjömän kunde ibland göra helt andra erfarenheter.

Sverige utkämpade ett tjugotal krig

Mellan 1563 och 1814 utkämpade Sverige sammanlagt ett tjugotal krig med Danmark-Norge, Ryssland, Polen och olika tyska stater. Längst var det stora nordiska kriget 1700–21 och ingripandet i det trettioåriga kriget, 1630–48. Men även kortvariga krig som det två veckor korta mot Norge sensommaren 1814 krävde sina offer. Tusentals soldater bröt upp från sina hem och marscherade till en krigsskådeplats nära eller fjärran. Många kom aldrig hem.

En mobilisering var en komplicerad historia, och alltifrån det sena 1600-talet kunde den se ut på följande sätt: Den indelta fotsoldaten tog sin musköt (andra hade pik, pistoler eller värja), lämnade sitt soldattorp och hämtade ut sin uniform hos en av rotens bönder (från 1680-talet försågs soldaterna med uniformer). Därefter samlades 10–25 man hos korpralen, för att sedan gå vidare till kaptenen. Vid kaptensbostället samlades hela kompaniet om 150 man innan man gick i samlad tropp. Från kompaniets tross- eller förrådsbod hämtades ytterligare utrustning. Ryttaren gick till sin rusthållsbonde och hämtade sin häst. 

Bönderna delade ut mat

På regementets övningshed samlades infanteriregementets 1.200 soldater och kavalleriregementets 1.000 ryttare med hästar. Här delades mer utrustning ut, vissa övningar genomfördes och order gavs. Vanligen delades sedan regementet upp i två bataljoner à 500–600 man som gick mot samma mål men med ett par dagars mellanrum och kanske längs parallella vägar, allt för att bönderna längs vägen skulle ha lättare att samla ihop mat till de passerande soldaterna. Varje kompani eller skvadron vid kavalleriet gick med sin egen fana eller standar i täten. Trum- eller pukslagare och trumpetare stod för musiken så att man höll takten, men framför allt för att slå och blåsa signaler under stridslarmet.

Från fästningar och städer anslöt värvade soldater ur gardesregementena, artilleriet och andra förband på väg mot en hotad kuststräcka, landgränsen mot Norge eller till en hamn, där flottans fartyg väntade på att ta dem till en krigsskådeplats på andra sidan Östersjön.

Kokgropar, brännvin och kaffe

I fält, antingen hemma i Sverige eller utomlands slog man läger varje kväll, tälten restes och varje tältlag lagade sin egen mat. Ofta fick man mjöl eller säd som maldes i små fältkvarnar, som sedan bakades. Salt sill, gröna ärtor och annan lätthanterad mat delades ut. Ibland kunde maten lagas i särskilda kokgropar. Ännu en bit in på 1800-talet var brännvinstilldelningen inte sällan frikostig, det var först vid mitten av 1800-talet som kaffet gjorde sin entré i armén.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

De 8–10 männen i varje tältlag var kärnan i armén. Det var ofta soldater som bodde i torp nära varandra eller i fästningsförläggningar. De utgjorde den lilla gruppen av kamrater som höll ihop under de umbäranden som livet i fält förde med sig. Under marscherna följde maten ofta med i form av kor som slaktades efterhand. I krigsområdena gick mycket tid åt till proviantering, när utsända patruller letade mat i traktens bondgårdar. Fynden beslagtogs, men det hände också att man betalade för sig. Provianteringsexpeditionerna resulterade inte sällan i överfall från beväpnade bönder med våldsamma bestraffningar som följd. Våldet fanns hela tiden i soldatens vardag.

Svenska bönder iakttar soldater som vandrar i byn.

I krigsområdena gick mycket tid åt till proviantering, och utsända patruller letade mat i traktens bondgårdar.

© Andreas Nilsson/Malmö Museer/IBL Bildbyrå

Hur kunde det då se ut när armén kom marscherande? Den 3 september 1631 passerade Gustav II Adolf en bro över Elbe på väg med hela sin armé mot Breitenfeld. Under bron dolde sig fientliga spejare som observerade och räknade för fullt:

”Först kom 2.046 fotfolk, 62 hästar (med ryttare), 2 vagnar, 4 kanoner med 11 hästar, 2 kanoner med 13 hästar” och så vidare i en närmast oändlig rad. Efter 276 ryttare med blå och vita standar följde Gustav Adolf själv och därefter 130 ryttare, och sedan en oändlig uppräkning av soldater, ryttare, kanoner, rustvagnar, reservhästar, kärror med kulor, bagage- och marketenterivagnar, innan de förmodligen ganska trötta spejarna kunde summera: ”Kavalleriet bestod av 7.881 ryttare med infanteriet uppgick styrkorna till 21.685. Till detta kom kvinnor och barn, kuskar och andra i stort antal.”

Kvinnor och barn följde med armén

Inte minst under 1600-talet följde många kvinnor och barn med armén. Det var inte bara det vanliga följet av köpmän, spelare, prostituerade med flera, utan för tusentals soldathustrur fanns inget alternativ annat än att ta barnen och följa mannen i fält. Under karolinsk tid fick soldaternas familjer stanna hemma, på soldattorpen. Men under de flesta fälttåg kunde hundratals civila trosskuskar tvångsinkallas för att köra förrådsvagnarna.

Efterlydnaden av högre befäls order var ovillkorlig och den som bröt mot givna order eller skriftliga instruktioner dömdes enligt krigslagen. Spöstraff och i allvarliga fall gatlopp mellan 300 man, som alla skulle slå den dömde med sina spön var vanliga straff. Ett betydande antal grova brott resulterade i dödsstraff. Arreststraffet började införas först en bit in på 1800-talet.

Präster gav moraliskt stöd

Även övergrepp mot civilbefolkningen kunde bestraffas, om än inte alltid, främst för att sådana bidrog till att luckra upp disciplinen. Stöld av kläder och småsaker tycks däremot knappast ens ha räknats som plundring.

Vid sidan av befälet hade fältprästerna en viktig roll, för att inskärpa vikten av lydnad inför Gud och högre chefer, men också att ge soldaterna moraliskt stöd inför striden. Varje morgon och kväll hölls korum med böner i lägret, medan gudstjänst med predikan hölls varje söndag och om möjligt också på en av veckans vardagar.

I lägren levde både kvinnor och barn bland soldaterna. Jakt efter mat var den van­ligaste sysselsättningen.

En typisk soldatbön var: ”Ge mig nåd att vara förnöjd med min sold. Lär mig att vara min Överhet trogen och lydig och flitigt uträtta vad mig av mina officerare varder befallt.”

Lång väntan i fältläger

Inför striden och hotet att dödas eller lemlästas höll fältprästen en predikan och soldaterna bad böner riktade direkt till Gud och Kristus: ”Och är det din vilja att jag nu falla skall, så förläna mig en stadig tro på dig som är den rätte och levande Guden”. Grundbudskapet var att soldaten i slutändan var helt beroende av Guds hjälp, eller som dragonen Alexander Magnus Dahlberg uttryckte det när han berättade om slaget vid Fraustadt 1706: ”Vid detta tillfälle fick jag först veta, hvad det vill säjas att vara krigsman, och att man intet bör lita på sitt eget inbillade mannamod och courage, utan på Guds nådiga hjälp och bistånd.”

De stora striderna – Breitenfeld, Narva, Svensksund eller Oravais – var få, men gräsliga med hundratals eller tusentals offer när de väl inträffade. Inte sällan förekom bara en eller två större strider per år, resten av tiden fylldes med ett evigt marscherande och en lika evig väntan i fältläger. Men desto vanligare var mindre skärmytslingar mellan en handfull soldater på respektive sida. Sådana inträffade ofta i samband med att spaningspatruller eller provianteringsexpeditioner stötte på fiender.

Sjukdom var värsta fiende

Mot den här bakgrunden är det inte så konstigt att majoriteten av de soldater som dog i fält gjorde det av sjukdomar och inte av stridsskador. Kanske uppåt 80 procent eller ännu flera av de döda föll offer för sjukdomar, svält eller förfrysningsskador. Den stora dråparen var rödsoten. Många soldater invalidiserades för livet, men de utgjorde inte på långt när en så stor andel av soldaterna i fält som under 1900-talets världskrig, helt enkelt därför att krigssjukvården var så pass outvecklad att många soldater avled istället för att förvandlas till krigsinvalider.

Den svenska armén utplånade 1706 en sachsisk-rysk armé i slaget vid Fraustadt, som ingick i det stora nordiska kriget.

© Marc Grieves

Striderna var en extrem upplevelse

Den 7 december 1813 besegrades en mindre dansk styrka av Mörnerska husarregementet från Malmö vid Bornhöft i Schleswig-Holstein. Inför striden försökte underofficerarna lugna och uppmuntra sina män, samtidigt som allt högt prat tystades ned, så att ingen skulle säga något som kunde göra ”de unga av manskapet rädda”. Desto mera framträdande blev då hästarnas frustande och otåliga stampande med hovarna. Var och en blev ensam med sin oro, pulsen stegrades, en del fick ymnig handsvett, medan andra hade sett till att dämpa ångesten med brännvin. Ofta fick man ut en extra stor dagsranson brännvin innan en strid.

En strid blev ofta oförutsägbar och kaotisk, medan befälet delvis tappade kontrollen över skeendet, vilket tillsammans med rop och skrik från människor och hästar bidrog till en extrem upplevelse för deltagarna.

Husaren Lars Hörstedt beskrev i ett brev hem till sin mamma att han aldrig kände sig rädd innan striden: ”utan då vi gå till ett slag, är det, som om jag skulle gå i gästabud, ty jag förtröstar på Gud”. Det var ingen vanlig reaktion, och man kan fundera på om orden helt enkelt var ett sätt att lugna mammans oro för sonen. Vi lär aldrig få veta.

Tryckta förbandshistoriker kan ge uppgifter

I striden vid Bornhöft hade Hörstedt i alla fall tur, han omgavs av tre kamrater som alla tre stupade medan han själv klarade sig. Efter slaget betraktade han resultatet: ”Med ett av sorgliga känslor klappande hjärta red jag långsamt mellan liken. Hur många, tänkte jag, som med en glädje njöto av den uppåtgående solen, ligga icke här, känslolöse och kalle. Förfärliga krig!”

Hur hittar jag min förfader i fält? All forskning om ens förfäders historia i fält börjar med en genomgång av tryckta förbandshistoriker, som det för varje äldre arméregemente ofta finns flera av. Där får man snabbt reda på vilka fälttåg förbandet har deltagit i. Därefter gäller det att fastställa om ens förfader var med och vad som hände honom.

Till vänster: En svensk hjälm, modell före 1845 för manskap vid Livregementets dragoner. Till höger: Generalmönsterrulla från Hälsinge regemente år 1789. 

© Krigsarkivet

Det var i fred, hemma i förläggningen som befälet hade tid att producera rullor, rapporter och brev som berättade om soldaternas verksamhet. I fält var förhållandena svårare och tid fanns inte alltid att skriva ned vad som hänt. Inspektioner som generalmönstringarna fick anstå till det åter blev fred och man kom hem. Därför är det stora luckor i sådana serier under krigsåren.

Hitta information om förfäder i fält

Men i regementenas arkiv i Krigsarkivet finns en rad olika mönsterrullor (brödmönstringsrullor, in- och avmönstringsrullor med flera), liksom också orderböcker samt rapport- och förslagsjournaler som berättar om soldaternas och deras förbands öden i fält. Stupade någon, blev han sårad, sjuk eller kanske krigsfånge? Alla dessa handlingar måste studeras i original på plats på arkivet.

Luckorna är många, men med en systematisk genomgång går det ofta att få ihop flera pusselbitar. Under en del krig kommenderades armésoldater att tjänstgöra ombord på flottans fartyg, i synnerhet i skärgårdarna, och då kan även fartygens loggböcker bli en viktig källa för forskaren.

Två soldaters öde

En krigsfånge försvann ofta ut i det okända, eller också kom han tillbaka, utväxlad under kriget eller frigiven efter krigsslutet. Men ibland finns det källor som ger oss djupare kunskap. Soldaten nr 580 Hans Åhs från Sundals kompani av Västgöta-Dals regemente blev 1807 fransk krigsfånge i Pommern. I långa marscher fördes fångarna västerut, alltmedan han skrev dagbok. De franska soldaterna gick igenom fångarnas ränslar ”för att se om där kunde finnas något som de själva ville ha”. I gengäld kunde man få mat, brännvin, lite pengar och kläder av givmilda civila längs vägen. Flera svenskar lät värva sig i fransk tjänst för att slippa fångenskapen.

Än värre var det för den skånske ryttmästaren Kiell Christoffer Hagerman som i maj 1790 föll i rysk fångenskap vid Reval (Tallinn). Han har i efterhand beskrivit en lång marsch som förde fångarna över Smolensk, Moskva, Novgorod och S:t Petersburg, inte sällan i ”svår väderlek, utan skor, litet kläder, utan penningar, hungrige, en del mycket sjuka av dem många dött under färden.” Efter ett halvårs umbäranden kom freden, och Hagerman kunde återvända hem från livet i fält.

Publicerad i Släkthistoria 10/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...