Hur kunde det då se ut när armén kom marscherande? Den 3 september 1631 passerade Gustav II Adolf en bro över Elbe på väg med hela sin armé mot Breitenfeld. Under bron dolde sig fientliga spejare som observerade och räknade för fullt:
”Först kom 2.046 fotfolk, 62 hästar (med ryttare), 2 vagnar, 4 kanoner med 11 hästar, 2 kanoner med 13 hästar” och så vidare i en närmast oändlig rad. Efter 276 ryttare med blå och vita standar följde Gustav Adolf själv och därefter 130 ryttare, och sedan en oändlig uppräkning av soldater, ryttare, kanoner, rustvagnar, reservhästar, kärror med kulor, bagage- och marketenterivagnar, innan de förmodligen ganska trötta spejarna kunde summera: ”Kavalleriet bestod av 7.881 ryttare med infanteriet uppgick styrkorna till 21.685. Till detta kom kvinnor och barn, kuskar och andra i stort antal.”
Kvinnor och barn följde med armén
Inte minst under 1600-talet följde många kvinnor och barn med armén. Det var inte bara det vanliga följet av köpmän, spelare, prostituerade med flera, utan för tusentals soldathustrur fanns inget alternativ annat än att ta barnen och följa mannen i fält. Under karolinsk tid fick soldaternas familjer stanna hemma, på soldattorpen. Men under de flesta fälttåg kunde hundratals civila trosskuskar tvångsinkallas för att köra förrådsvagnarna.
Efterlydnaden av högre befäls order var ovillkorlig och den som bröt mot givna order eller skriftliga instruktioner dömdes enligt krigslagen. Spöstraff och i allvarliga fall gatlopp mellan 300 man, som alla skulle slå den dömde med sina spön var vanliga straff. Ett betydande antal grova brott resulterade i dödsstraff. Arreststraffet började införas först en bit in på 1800-talet.
Präster gav moraliskt stöd
Även övergrepp mot civilbefolkningen kunde bestraffas, om än inte alltid, främst för att sådana bidrog till att luckra upp disciplinen. Stöld av kläder och småsaker tycks däremot knappast ens ha räknats som plundring.
Vid sidan av befälet hade fältprästerna en viktig roll, för att inskärpa vikten av lydnad inför Gud och högre chefer, men också att ge soldaterna moraliskt stöd inför striden. Varje morgon och kväll hölls korum med böner i lägret, medan gudstjänst med predikan hölls varje söndag och om möjligt också på en av veckans vardagar.