Så undviker du namn­fällorna!

Idag är vi noga med att skilja på olika förnamn som förr i tiden betraktades som ett och samma. Till exempel är Birgitta och Brita för oss två olika namn, medan de för en 1700-talsmänniska kunde användas parallellt för samma person. Känner man inte till detta är det lätt att göra misstag som släktforskare.

Kortformer

Ofta handlar det om en längre och en kortare, förenklad version av ett namn, som till exempel att Maria kallas Maja i vissa källor. Men det finns också klurigare fall. Att Annika kan vara densamma som Anna, Dorotea som Dordi och Ulrika som Ulla är inte självklart.

Likaså kunde både Magdalena och Helena i äldre tid kortas ner till Lena och Kerstin ansågs vara samma namn som Kristina och Stina.

Försvenskningar

Ibland kan kortformen vara en försvenskning av ett utländskt namn. Hebreiskans Magdalena blev i Sverige ofta Malin och grekiskans Helena blev Elin. Ett specialfall är Elisabet, som förutom kortformen Lisa även kunde förvandlas till Lisken, ett namn som härrör från tyskans Lieschen, ”lilla Lisa”.

Regionala varianter

Det existerar också vissa regionala skillnader – till exempel brukade kvinnor i Skåne varken heta Kerstin eller Stina utan blandformen Kerstina. I Skåne användes dessutom namnformen Karna i stället för Karin, och Cecilia brukade bytas ut mot Sissa.

Detta betydde att om en kvinna från Skåne flyttade uppåt landet så kunde hon i kyrkböckerna där noteras under en annan version av sitt namn.

På liknande sätt var Margeta en vanlig variant av Margareta i nordligare delar av Sverige – något som man kanske kan gissa sig till.

Värre torde vara att även Märta kan syfta på samma person, eftersom det ursprungligen är en dansk version av Margareta. Ett lite ovanligare fall är att man i Östergötland ofta likställde dubbelnamnet Maja Greta och Margareta.

Manliga varianter

Även män kunde få olika versioner av samma namn i exempelvis födelsebok och husförhörslängd. Till exempel skilde man inte på Per och Peter/Petter. Likadant var det med Johannes och Johan eller Jan.

Det latinska Johannes har för övrigt gett upphov till flera olika svenska förnamn – även Jöns och Hans kommer ur Johannes. Johan kunde ibland kallas för Jean, troligen på grund av franskt inflytande. Att Niklas (Nicolaus) också kunde kallas Nils är kanske inte så överraskande, eller att en person med det grekiska namnet Andreas ibland benämndes Anders.

FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Mer förvånande torde vara likhetstecknet mellan Gösta och Gustaf, eller mellan Påvel och Paul/Pål. Att Magnus blev Måns och Alexander Sander var andra exempel, liksom att Göran förvandlades till Georg. Till råga på allt betraktades även Jörgen som samma namn som Georg (det är från början en dansk version av Georg).

Valentin och Laurentius

Ett fall där namnformerna ligger längre ifrån varandra är det ovanliga latinska namnet Valentin som även har sidoformen Faltin. Utan kunskap om det kan det vara svårt att förstå att det handlar om samma person när båda versionerna förekommer i olika källor. Möjligen är det samma sak med ett annat latinskt namn, Laurentius, som kunde förvandlas till såväl det tyska Lorens som det svenska Lars.

Smeknamn idag

Det är inte heller ovanligt att vi stöter på namn som vi idag skulle se som smeknamn i källorna. Pelle, Olle och Jösse användes till exempel parallellt med Per, Olof och Jöns. Lasse var, förvånande nog, vanligare än Lars på 1600-talet.

Varianter i patronymikon

Även när mansnamnen förekommer i patronymikon (faderns förnamn + "son") gäller det att se upp som släktforskare. Efternamnet Simsson för kanske tankarna till Bibelns Simson och Delila, men det är egentligen en förkortning av Simonsson och var från början inget namn i sig.

Samma gäller Ersson/Eriksson och Olsson/Olofsson. Eftersom man inte kunde heta Sim, Er eller Ol är det egentligen Simonsson, Eriksson eller Olofsson det handlar om, fast i förkortad version.

På samma sätt som Simsson skulle Jonsson kunna ses som en förkortning av Jonasson, men en skillnad är ju att även namnformen Jon förekommer. Här finns det stora regionala skillnader i användningen.

Jon och Jonas är två versioner av samma namn, men formen Jonas är till exempel vanligast i Östergötland. Det är också bara i vissa delar av landet som Jonasson är det normala som patronymikon. Vanligast är Jonsson – även om faderns namn skrevs Jonas.

Fast det torde vara föga risk att man tror att det är fel i en födelsenotis om sonen står som Jonsson och fadern Jonas, eller tvärtom Jonasson respektive Jon.

Bosson och Hindersson

Det finns också andra regionala skillnader. En lokal variant är till exempel namnen Ral eller Rael, som är kortformer av Ragvald. På Vikbolandet i Östergötland blev det oftast Rael, i Västergötland vanligen Ral.

En annan regional variant är att Botvidsson i Östergötland kunde förkortas Bosson. Har man en Bosson i släkten bör man alltså vara medveten om att dennes far kan ha hetat Botvid.

En knepig variant är namnet Hindersson. Stöter man på det är det inte lämpligt att leta efter en far med namnet Hinder, eftersom Hindersson helt enkelt är en väldigt vanlig variant av Henriksson. Fadern står alltså troligen som Henrik, eller möjligen Hindrik.

Latinisering av förnamn

En annan sak släktforskaren bör se upp med är att det ibland förekommer latinisering av förnamn i källorna. Till exempel kan det stå Olaus i födelseboken även om barnet sedan kallas Olof. Det är inte heller säkert att det var föräldrarnas vilja att pojken skulle heta Olaus.

Snarare var det prästerna själva som valde den latinska versionen av namnet i boken – kanske för att de tyckte att det var lite finare att göra så. Detta är inte något svenskt fenomen utan var minst lika vanligt i Tyskland.

På samma sätt kan man se att pojkar ofta skrevs in i skolor under latinska versioner av sina namn på 1600- och 1700-talen. Om de blev präster behölls ibland denna variant, men inte alltid. Samma person kan stå som Benedictus i födelseboken och skolmatrikeln, men som Bengt i andra källor.

Publicerad i Släkthistoria 1/2017