Livet i fängelse på 1800-talet

Så långt vi kan gå tillbaka i historien har regler, lagar och straff varit viktiga beståndsdelar i samhällets organisering. Flera av historiens äldsta skrifter, bland annat Hammurabis berömda lagsamling från det forntida Babylonien, vittnar om detta. Just fängelsestraff återfanns dock inte i Hammurabis palett av repressalier. Liksom i Gamla testamentet gällde principen ”öga för öga, tand för tand”, med tonvikt på olika kropps- eller bötesstraff. Inte heller i de medeltida svenska lagarna var fängelse en möjlig påföljd.

I många gamla borgar finns förstås en fängelsehåla bevarad, men dessa var huvudsakligen avsedda för tillfällig förvaring av brottslingar i väntan på rättegång. Det hände emellertid att även andra personer hamnade bakom lås och bom.

Ett berömt exempel i Sveriges historia är den medeltida maktkampen mellan kung Birger Magnusson och hans bröder Erik och Valdemar. Enligt Erikskrönikan fängslades Birger först vid Håtuna, för att sedan utkräva hämnd genom att låsa in Erik och Valdemar i fängelsehålan på Nyköpings slott.

I och med 1700-talets upplysningsidéer började synen på de gamla kropps- och skamstraffen att ifrågasättas till förmån för en mer human rättsskipning. Frihet var upplysningens högsta ideal och dess motsats, frihetsberövande, betraktades följaktligen som ett rättvist straff. I en tillvaro som påminde om livet i kloster skulle förbrytarna komma till insikt och känna ånger. Ordet cell hämtades från just klosterlivet, där det betecknade munkarnas eller nunnornas kammare.

Omoderna fästningar blev fängelser

På 1700-talet infördes frihetsstraff i Sverige, även om det fortfarande var en relativt ovanlig påföljd. Några fängelser i nutida mening fanns inte heller. Förbrytare kunde däremot dömas till straffarbete ”på fästning”. Då många av de gamla fästningarna i Sverige hade blivit omoderna förvandlades de i praktiken till fängelser. Två av dem som dömdes till straffarbete på den ökända Karlstens fästning i Marstrand var brandmästaren Sven Lindberg och knekten Mattias Hansson som hölls ansvariga för den ödesdigra branden på slottet Tre Kronor år 1697.

De dömdes också till att löpa vardera sju gatlopp, ett straff där de dömda fick springa, med bar överkropp, mellan två rader av män försedda med spön eller käppar och ta emot ett slag av varje person. I Lindbergs fall ledde det till döden.

Straffsystemet ifrågasattes

Idag hade förhållandena på fästningar och häkten kallats omänskliga och i början av 1800-talet tog debatten om det svenska straffsystemet fart på allvar. Bland annat ifrågasattes att barn och ungdomar kastades in i samma salar som återfallsförbrytare och psykiskt sjuka. I de gemensamma salarna kunde hårdföra fångar styra med järnhand.

En fångpredikant i Halmstad rapporterade år 1855:

”Vanligen […] har man inom fängelserna åtskilliga gamla, derstädes hemmastadda och grånade veteraner, hvilka, likt vampyrer […] utöfva ett slags allsmäktigt chefsskap öfver sin omgivning och för hvilkas bedröfligt mognade erfarenhet och stadgade ondska underlägsnare sinnen villigt böja sig.”

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Att brottslingar inte sällan blev mer samhällsfarliga under strafftiden var förstås ett rejält underbetyg till rättssystemet. Allt fler röster höjdes för en grundlig översyn av de svenska straffmetoderna.

Tukt- och spinnhus för fattiga

En annan föregångare till fängelserna var tukt- och spinnhusen. Men det enda brott de intagna på dessa institutioner hade begått var ofta att ha levt i fattigdom. Enligt lagen rådde nämligen tjänste­tvång, vilket innebar att arbetsföra människor som inte var försörjda på annat sätt var tvungna att arbeta. Ensamstående mödrar som inte kunde försörja sig riskerade att sändas till spinnhus, där ändlösa dagar av hårt slit väntade.

Samma öde väntade tiggare, lösdrivare och ”vanartiga ungdomar”. På grund av de hårda arbetsvillkoren blev tukt- och spinnhusen ofta en lönsam affär för dess ägare, men för människorna som hamnade innanför deras väggar var det knappast en plats som underlättade övergången till ett vanligt liv.

Med tiden kom dessa anläggningar i praktiken att fungera mer och mer som fängelser. Spinnhuset på Långholmen i Stockholm är ett illustrativt exempel. Det uppfördes av Kommerskollegium år 1724 för att hysa ”lättingar och tjänstlösa personer” men byggdes under 1800-talet om till ett regelrätt fängelse.

Kronprinsen drev på för reformer

Långholmens omvandling skedde under en period av intensiv fångvårdsreform. År 1840 utkom en liten skrift i ämnet som snabbt blev tongivande i debatten. Den hette Om straff och straffanstalter men på grund av färgen på omslaget kallades den kort och gott för "Gula boken". Den gavs ut anonymt, men det avslöjades så småningom att upphovsmannen inte var någon mindre än den svenske kronprinsen, sedermera Oscar I. Där skrev den liberalt sinnade prinsen att fångvården befann sig ”på en särdeles låg samt föga utvecklad ståndpunkt”.

Det var i detta sammanhang de nya cellfängelserna uppstod, avsedda som moderna och humana alternativ till de gamla straffen och de ofta brutala gemensamhetsfängelserna. Fängelsestraff skulle inte enbart avskräcka andra från att begå liknande brott utan hade till uppgift att förbättra den intagne. Termen fångvård myntades.

Cellfängelser från 1841

Åren 1840–41 genomfördes den första stora fängelsereformen i Sverige. 1,3 miljoner kronor avsattes för att upprätta åtta moderna cellfängelser. 1846 invigdes de tre första – i Stockholm, Linköping och Kristianstad. Efterfrågan på nya anstalter ökade sedan snabbt och fängelsereformen blev en av de första stora sociala reformerna i Sverige. Sammanlagt byggdes det under 1800-talet nya fängelser för 5–6 miljoner kronor, vilket motsvarar åtskilliga miljarder i dagens penningvärde. Vid 1800-talets slut fanns det fler än 40 cellfängelser runt om i landet.

Fängelsesystemets reformivrare blickade framför allt mot USA för att hämta inspiration. Där hade nya idéer om fångvård fått stort genomslag. Enligt det så kallade Philadelphiasystemet hölls fångarna i strikt isolering i enskilda celler. På så vis var det tänkt att de skulle uppnå
botfärdighet och ånger, penitence. Mönsterfängelset Eastern State Penitentiary i Philadelphia byggdes efter dessa principer. Cellernas tjocka trädörrar hindrade ljud från att tränga in och
i korridorerna gick vakterna med filttofflor för att inte bryta tystnaden med sina steg. Cellernas enda ljusinsläpp var en liten glugg i taket. Mat serverades genom en lucka i celldörren.

Parallellt med Philadelphiasystemet utvecklades en annan typ av cellfängelse i USA, vid Auburnanstalten i delstaten New York. Där tillbringade fångarna nätterna i sina celler, men under dagarna skulle de arbeta under fullständig tystnad i gemensamma verkstäder.

Isoleringen bröt ner fångarna

Philadelphiasystemet blev stilbildande i stora delar av Europa. Över 300 fängelser utformades enligt denna modell. Även i Sverige märktes influenserna tydligt. Den stränga isoleringen fick dock inte alltid önskad effekt. Istället för att hjälpa människor att nå insikt bröts många fångar ner psykiskt.

Det som var avsett som en human straffmetod visade sig med tiden vara synnerligen grymt. För att bryta isoleringen utvecklade fångarna visserligen ett eget morseliknande alfabet som bestod av knackningar och skrapljud, men det var en klen tröst. Livet i cellen var mycket ensamt.

Det nya, toppmoderna centralfängelset på Långholmen, som invigdes 1880, utformades faktiskt som en kompromiss mellan de båda systemen. I de främre flyglarna fanns celler avsedda för nattförvaring enligt Auburnsystemet, medan de bakre flyglarnas celler byggdes för att hålla fångarna isolerade i stort sett hela dygnet.

Vilken typ av cell en fånge placerades i berodde bland annat på straffets längd. Oscar I rekommenderade till exempel Philadelphiasystemets isolering om strafftiden var kortare än sex år. De fångar som dömdes till riktigt långa straff sändes däremot ofta till gemensamhetsfängelser av det gamla slaget.

Arbetsplikt i cellen

I en typisk svensk fängelsecell från 1800-talets senare del fanns en hopfällbar järnsäng, en trefotad pall, en väggfast bokhylla och ett tvättfat. Sina behov fick fångarna uträtta i ”burken” inne i cellen. De isolerade fångarna arbetade också i cellens ensamhet. En vanlig dag på Långholmen började med väckning klockan fem på morgonen. Först klockan 19 blåste vakten i sin visselpipa och förkunnade att arbetsdagen var slut.

Olika former av straff i straffet var också vanliga. Fångar som bröt mot ordningsreglerna kunde dömas till vistelse i mörk cell eller utebliven kost. Många fångar vittnade om hur vakternas prygel och våld kantade tillvaron, men sanningshalten i de enskilda berättelserna är förstås svår att bedöma. Den ständiga övervakningen skapade också obehag.

En fånge på Långholmen skrev: ”Under de tre år cellvistelsen varar har fången ett ständigt vakande öga över sig. Detta öga i dörren är en djävulsk inrättning och bidrager i hög grad till framkallandet av den nervositet, ibland tangerande vansinnet, som griper alla efter någon längre tids vistelse i cell.”

Yngsjömördaren på Långholmen

En av de mest omtalade internerna på Långholmen var hemmansägaren Per Nilsson,
känd som Yngsjömördaren. Tillsammans med sin mor Anna Månsdotter hade han i juli
1889 mördat sin hustru Hanna i vad som blev ett av 1800-talets mest omskrivna svenska kriminalfall.

Under utredningen av brottet framkom att mördarna haft ett mångårigt incestuöst förhållande. Det var Anna Månsdotters svartsjuka i kombination med rädslan för att den sexuella relationen med sonen skulle avslöjas som legat bakom dådet.

Anna Månsdotter dömdes till döden och blev år 1890 den sista kvinnan i Sverige som avrättades. Per Nilssons dödsstraff omvandlades däremot till livstids fängelse då rätten ansåg att modern hade förlett honom till otukt. Nilsson fick sitta 23 år på Långholmen. Där arbetade han som bokbindare, vilket gav honom både hantverksskicklighet och ett visst sparkapital att lägga undan.

1913 benådades Nilsson, efter att ett antal Yngsjöbor ansökt om att han skulle släppas fri och sedan välkomnades han tillbaka till sin gamla hembygd. Han tilldelades en liten tomt av en släkting och fick även hjälp att bygga sig ett eget hus där han öppnade ett bokbinderi. Redan fem år efter frigivningen avled han emellertid i tuberkulos.

Hjalmar Branting fick förmåner

En annan mycket omskriven fånge på Långholmen var den socialdemokratiske ledargestalten

Hjalmar Branting. Som redaktör för tidningen Social-Demokraten hade han publicerat en religionskritisk artikel i tidningen och dömdes därför år 1889 till tre och en halv månads fängelse för tryckfrihetsbrott. Den behandling Branting fick skilde sig dock från många av de andra internerna. Under strafftiden på Långholmen kunde han ta emot både besökare, gåvor och restaurangmat.

Under 1900-talets andra hälft hamnade de svenska fängelserna åter i den politiska hetluften. Straffet som sådant blev kvar, men flera av de gamla cellfängelserna lades ner. 1975 flyttades de sista fångarna från Långholmens centralfängelse.

Publicerad i Släkthistoria 6/2019