Fästningsfångar finns i arkiven
När dödsstraffen blev färre i slutet av 1600-talet hamnade allt fler dömda brottslingar på fästning istället. Spåren efter fästningsfångarna hittar du i flera olika arkiv.
När fästningarna inte längre fyllde någon militär funktion började de användas som fängelser. Här Landskrona citadell.
Under 1600-talet inleddes en process som innebar färre dödsstraff och färre kroppsstraff, men i gengäld byggdes fängelsesystemet stegvis ut. Förutom mord, dråp och grova misshandelsbrott, liksom för brott mot kungen och kyrkan fanns det en rad brott som ledde till mycket tunga straff, inte sällan dödsstraff.
Tron på avskräckning var utbredd. Häxprocesserna och avrättningarna i deras kölvatten under framför allt 1670-talet är ett, om än extremt, uttryck för denna syn på straffets funktion. Förutom dödsstraff var kroppsstraffet i form av spöstraff en viktig komponent långt in på 1700-talet.
Men det fanns också andra brott som kunde resultera i svåra straff. Vissa sexuella brott, sodomi (homosexualitet) och tidelag (umgänge med djur) resulterade ofta i stränga domar. Stöld av varor som det rådde brist på i det förindustriella samhället var ofta ett hårt slag mot ägarna. Kraven på straff blev därefter.
Drotning Kristina mildrade straffskalan
Drottning Kristinas straffreform 1653 inledde en utveckling mot allt färre dödsdomar, inte minst vid stöld för belopp mindre än 60 daler som endast skulle bestraffas med böter. Men om det var tredje gången som en tjuv åkte fast, eller om det handlade om kyrkstöld, då gick det dock inte att undkomma dödsstraffet. Att stjäla från människors hem var allvarligt, men allra allvarligast var att stjäla ur Guds och församlingens hus.
Mot slutet av 1600-talet blev det allt vanligare att förbrytare, inte minst tjuvar, sattes att arbeta på en fästning, istället för att avrättas eller utstå kroppsstraff. Ur samhällets synvinkel ansågs det rationellare. De viktigaste fästningarna var Landskrona, Karlskrona, Varberg, Malmö, Nya Älvsborg, Vaxholm, Kalmar och den mest fruktade av dem alla: Karlstens fästning vid Marstrand.
Fångrulla från Varbergs fästning. Här registrerades alla fångar i bokstavsordning.
Allt fler fästningsfångar
Med 1734 års lag och Gustav III:s reformer 1779 avskaffades dödsstraffet för ytterligare en rad brott, reformer som mötte våldsamma protester från främst bondeståndet. Visserligen avskaffades dödsstraffet för de sista formerna av stöld först 1855, men tredje resan stöld resulterade från 1779 inte i döden utan i livstids straffarbete på fästning.
Dessa reformer, tillsammans med en ökad egendomsbrottslighet i början av 1800-talet, ledde till att antalet fångar ökade kraftigt, från ungefär 1 000 år 1 800 till 6 000 år 1850. Eftersom det var först med Oskar I:s reformer på 1840-talet som systemet med länsfängelser började byggas, så hamnade de frihetsberövade fångarna dessförinnan ofta på fästning.
Följ personen genom domstolarna
Som vanligt följer man den person man forskar på först i de lokala domstolarna (rådhusrätter och häradsrätter) innan man fortsätter till hovrätternas arkiv i jakt på ett eventuellt överklagande. Om det då står klart att personen ifråga dömdes till fästning så anges det i hovrättens dom liksom på vilken fästning straffet skulle avtjänas. Vid mitten av 1800-talet dömdes allt färre fångar till fästningsstraff och 1888 förflyttades de sista fångarna från Karlsten in till Göteborg.
Före 1825 var tillsynen över fästningarna uppdelad på en rad myndigheter: länsstyrelserna (på landsarkiven), amiralitetskollegium avseende Karlskrona fästning (på Krigsarkivet) och Krigskollegium avseende övriga fästningar (på Krigskollegium).
Men redan från 1750 började de olika fästningarna sända in årliga fånglistor till Justitiekanslersämbetet och i dess arkiv (serie E III:cc, Riksarkivet) finner man insända fånglistor fram till 1906. I dessa hittar man uppgifter om varje fånges ålder, av vilken domstol, varför och när denne dömts till fästning. Här anges också om någon frigivits i förtid eller avlidit. Dessa årliga fånglistor ger grundläggande uppgifter om en fånges vistelse på fästningen.
År 1825 försökte man samordna fängelseväsendet genom att inrätta Styrelsen över fängelser
och arbetsinrättningar i Sverige, som ägde bestånd till 1859. I dess arkiv i Riksarkivet (Arninge) finner forskaren listor över fångar, korrespondens med och inspektionsrapporter från både fästningar och olika fängelser.
Försöken att reformera fångvården ledde också till olika statliga utredningar, där inte minst Kommitterade angående fångvården 1820 (Äldre kommittéer nr 7, Riksarkivet) innehåller uppgifter om läget vid olika fästningar.
Gallerdörr på Nya Älvsborgs fästning där fångar hölls mellan 1700 och 1830.
Fästningarna hade egna arkiv
De olika fästningarnas egna arkiv förvaras i allmänhet på Krigsarkivet, även om vissa handlingar kan återfinnas på aktuellt landsarkiv. Fästningsarkiven är olika väl bevarade men kan innehålla kommendantorder, korrespondens, vaktjournaler, arbetsjournal över fångarnas utförda arbete och räkenskaper av olika slag. Vissa fästningsarkiv är väldigt små, andra som till exempel Karlsborg eller Karlsten omfattar hundratals volymer.
En fästningsfånge hörde självfallet också till en kyrkoförsamling. Ibland hade fästningen en egen församling, ibland hörde man till den lokala församlingen. Ofta innebär detta att forskaren bör kontrollera båda församlingarna, som till exempel för Karlstens fästning där arkiven för både Karlstens slottsförsamling och Marstrands kyrkoförsamling (båda i Göteborgs landsarkiv) bör kontrolleras.
Fångarna på fästningen
En fästningsfånge skulle i princip arbeta varje dag, ofta genom att reparera och bygga på fästningen. Vaktmanskapet bestod ofta av militär personal som samtidigt utgjorde fästningens besättning.
På en fästning fanns riktigt grova förbrytare som mördare och mordbrännare, men också de som gjort sig skyldiga till stöld eller endast okvädingsord mot sitt husfolk (vilket renderade ett år på fästning). Även en del politiska fångar sattes på fästning, som Carl Fredrik Pechlin som 1792 sändes till Karlsten och sedan Varberg för sin medverkan i komplotten bakom mordet på Gustav III.
En del fångar hade tidsbestämda straff, medan andra fått livstid vilket verkligen var just livstid om man inte lyckades få benådning av kungen.
Några sattes på fästning som bekännelsefångar, där de satt inlåsta till dess de bekände sina brott, vilket ofta kunde resultera i långa tidsbestämda straff eller till och med livstid. En bekännelsefånge blev i allmänhet inte benådad eftersom de satt där just för att de skulle ångra sig och bekänna. Det hände dock att livstidsdömda som var skötsamma blev benådade av kungen.
Lasse-Maja klarade 25 år på fästning
Den kanske mest beryktade av de livstidsdömda var Lars Larsson Molin, mera känd som tjuven Lasse-Maja, som 1813 låstes in på livstid på Karlsten för tredje resan stöld och kyrkstöld.
I Karlstens fästningarkiv kan man följa hans vardag till dess han frigavs 1838 efter att ha benådats av Karl XIV Johan. Han överlevde 25 år på fästning vilket får anses vara en prestation.
Publicerad i Släkthistoria 6/2019
