I spåren av Förintelsen

I januari 1942, fattade tyska nazistledare beslutet om »den slutgiltiga lösningen av judefrågan». Resultatet blev att över sex miljoner judar mördades. För dem som överlevde och för deras ättlingar har släktforskning varit en metod att bevara minnet av offren. Men hur kartlägger man människor och miljöer som medvetet har utplånats av onda krafter? Möt tre svenskar vars antavlor bär spår av historiens värsta folkmord.

Släktforskning ska rädda Förintelsens offrens namn ur glömskan.

Den amerikansk-judiske släktforskaren Arthur Kurzweil har i förordet till boken Avotaynu Guide to Jewish Genealogy sammanfattat släktforskningens betydelse med orden: ”När nazisterna fångade in oss tog de ifrån oss våra namn och gav oss nummer. Vad vi släktforskare håller på med är att ta bort offrens nummer och ge dem deras namn tillbaka.”

Det var den 20 januari 1942 som nazist- och SS-ledare samlades till en konferens i Berlinförorten Wannsee. Då hade förföljelsen av judar i tyskkontrollerade områden redan pågått i flera år. Efter invasionen av Sovjetunionen ett halvår tidigare hade särskilda så kallade Einsatzgruppen genomfört massmord i judiska samhällen och byar. Även flera koncentrations- och förintelseläger hade redan öppnats, men under konferensen fattades beslutet om att systematiskt förinta hela Europas judiska befolkning.

Följden blev att miljontals judar fångades in inom alla de områden som Nazityskland hade invaderat. De deporterades till läger som Auschwitz, Buchenwald, Treblinka och Chelmno där barn, äldre och sjuka dödades direkt, medan de som kunde arbeta tvingades göra det under omänskliga förhållanden tills många av dem dog av sjukdomar, eller dödades när de inte orkade arbeta längre.

Ungerska judar anländer med godståg till Auschwitz sommaren 1944. Av 1,3 miljoner människor som deporterades till förintelselägret dog 1,1 miljoner.

© Bundesarchiv, Bild 183-N0827-318/CC-BY-SA 3.0

En minoritet av de deporterade judarna överlevde hela kriget och räddades när Röda armén eller de västallierade befriade lägren 1945. Samma vår genomfördes också en aktion av Röda korset när svensk personal räddade minst 15 000 koncentrationslägerfångar. Först var uppdraget inriktat på att rädda danska och norska fångar, men till slut kunde även judiska fångar räddas.

De transporterades via Danmark, där de befriade fångarna fick mat och vård, till Sverige i bussar som hade målats vita med röda kors för att minska risken för bombning. Aktionen kunde genomföras efter långdragna förhandlingar mellan bland andra Svenska Röda korsets ordförande Folke Bernadotte och SS-chefen Heinrich Himmler. Bland dem som kom till Sverige med de vita bussarna fanns Fred Zimmaks båda föräldrar.

Träffades på flyktinglägret i Holsbybrunn

Han är född och uppvuxen i Sverige och hans föräldrar träffades på flyktinglägret i Holsbybrunn i Småland, där det trots stor åldersskillnad blev kärlek vid första ögonkastet. Utöver detta berättade Freds föräldrar väldigt lite för sin son om vad de hade varit med om.

– Det var först när jag fick en egen dotter som jag ville ta reda på mer och bad min pappa skriva lite om släkten. Det gjorde han, men han hade mardrömmar i flera månader efteråt, berättar Fred Zimmak. På Riksarkivet i Stockholm finns personakter för alla de människor som kom hit med vita bussarna. Där fick jag reda på en hel del, och sedan har jag fått veta mer genom att prata med ättlingar till andra efterlevande. En hel del uppgifter har jag också fått via en bok av Hilde Sherman som satt i samma läger som min pappa.

Till vänster: Fred Zimmaks mamma Grete Zimmak, född Steiner, och hennes syster Rosa i Wien 1938.
Till höger: Fred Zimmaks pappa Leonhard med sin första fru Else, född Herbst, (till vänster) och systern
Frieda Richert. Den bilden är tagen i Hamburg 1939, efter krigets utbrott.

© Foto Privat

Freds pappa hette Leonhard Zimmak och var född i den västpreussiska byn Pestlin (idag Postolin, Polen) i närheten av Danzig (idag Gdansk). Familjen var den enda judiska i byn och hans föräldrar drev en affär, men den bojkottades efter nazisternas maktövertagande på 1930-talet. Då flyttade de till Hamburg där Leonhard jobbade som elektriker.

– Pappa hade dåligt betalda jobb, men från 1940 togs han ut till tvångsarbete eftersom han var jude. I december 1941 deporterades hela familjen till ett läger i Riga. Där mördades min fars första fru och min halvbror liksom mina farföräldrar. Pappa fick dock fortsätta arbeta, bland annat i SS bilverkstad i staden, berättar Fred.

Räddades av de vita bussarna

Hösten 1944 närmade sig Röda armén österifrån och tyskarna evakuerade nästan alla sina fångar från Riga till lägret Stutthof utanför Gdansk. Resterande fördes först till Libau (dagens Liepaja) vid den lettiska kusten och sedan vidare med fartyg till Hamburg. Där blev det mer tvångsarbete och en dödsmarsch tillsammans med åttahundra andra fångar till ett läger vid Kiel. Under krigets sista dagar i maj 1945 räddades de överlevande, däribland Leonhard Zimmak, av de vita bussarna.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Även Fred Zimmaks mor Grete, som ännu lever 96 år gammal, kom till Sverige våren 1945. Hon hade vuxit upp i Wien med en judisk far och en mor som hade konverterat från katolicismen till judendomen. När deporteringarna startade i januari 1943 fördes alla utom Gretes mor och hennes syster som gömde sig i Wien, till Auschwitz. Där mördades hennes far, men både hon och hennes bror överlevde. I november 1943 förflyttades Grete till Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor norr om Berlin. Därifrån räddades hon av vita bussarna i april 1945.

Smålandsstenar maj 1945. Här satt Leonhard Zimmak (längst ner, andra från höger) och andra som hade räddats
i karantän i cirka fyra veckor.

© Foto privat

– Hon åkte med bussarna till Lübeck och där fick de gå ombord på ett fartyg som låg kvar i hamnen i en vecka på grund av krigföringen i Östersjön. En av de få saker som mamma har berättat är hur hemskt det var på båten där många var sjuka och döende. De oroade sig också för bomber och minor. Men hon kom till slut fram till Trelleborg, berättar Fred Zimmak.

Eftersom de som hade räddats från koncentrationslägren bar på många smittsamma sjukdomar, fick de tillbringa några veckor i ett särskilt karantänsläger i Smålandsstenar innan de kom till Holsbybrunn.

Skrev bok om föräldrarnas öden

Fred Zimmaks efterforskningar om föräldrarna ledde honom vidare till att skriva en bok tillsammans med vännen Bernd Philipsen. Boken heter Wir Sollten Leben och är utgiven i Tyskland där Fred Zimmak bor sedan flera år. Men han hoppas också kunna ge ut en svensk översättning.

I boken berättar Bernd och Fred samt några andra skribenter om 20 av de 153 judar som den 1 maj 1945 räddades från samma läger som Freds pappa satt i. I boken ingår också ett porträtt av Norbert Masur, den svenske representanten för judiska världskongressen, vars förhandlingar med Himmler var avgörande för att även judar skulle kunna räddas av vita bussarna.

Många register har förstörts

– Jag har också släktforskat längre tillbaka och kommit till början av 1800-talet. 1874 tog de tyska myndigheterna över folkbokföringen, men innan dess var det de olika församlingarna som hade register över sina medlemmar. Även i Böhmen, som min morfars släkt kommer ifrån, var det den judiska församlingen som skötte detta, så det kan vara lite svårt att komma längre tillbaka eftersom många register har förstörts, konstaterar Fred Zimmak.

Han har via ett dna-test även kommit fram till att han är avlägset släkt med Thomas Fürth, ordförande i Judiska släktforskningsföreningen i Sverige.

Röda kors-bussar på väg till Sverige i april 1945. Just de här transporterade danskar som hade befriats från tyska koncentrationsläger.

© Christoffersen, Odense/Nationalmuseet

Som släktforskare med judisk bakgrund har Thomas Fürth ofta stött på konsekvenserna av Förintelsen, även om han själv inte förlorade någon ur den närmaste familjen under de ödesdigra krigsåren.

Flyttade till Sverige i början av 1900-talet

– Mina farföräldrar flyttade till Sverige redan i början av 1900-talet, så min pappa, som var född i Wien, växte upp här. Den närmaste släktingen som mördades under Förintelsen var min pappas faster. Många andra av familjens släktingar flydde till USA, Chile eller Palestina redan under 1930-talet, berättar han.

För några av Thomas Fürths släktingar gick flyktvägen över Sverige. Den svenska flyktingpolitiken var före och under de första krigsåren väldigt strikt och de flesta judiska flyktingar fick bara stanna tre månader innan de tvingades att resa vidare.

– Min pappa körde några av våra släktingar till Göteborg där de skulle ta båten till Chile. Jag har fortfarande kontakt med ättlingar till dem, säger Thomas Fürth.

Minnescenter för Förintelsens offer

Under hans uppväxt var andra världskriget och Förintelsen ständigt närvarande i samtalen med släkt och vänner. Han vet att hans farfar alldeles före kriget tog upp frågan om inte familjen borde flytta längre ifrån Nazityskland. När grannländerna Norge och Danmark ockuperades kände sig även Sveriges judar otrygga.

Efter kriget fanns det bland överlevarna och deras anhöriga ett stort behov av att dokumentera minnet av alla mördade släktingar. 1953 grundades Yad Vashem, ett minnescenter för Förintelsens offer, i Jerusalem. Ända sedan dess har överlevare och deras ättlingar lämnat in så kallade ”Pages of testimony” – dokument med uppgifter om mördade släktingar. Dessa är nu tillgängliga i en databas som nås via www.yadvashem.org. Det krävs varken abonnemang eller inloggning för att söka i den. I den israeliska databasen finns också uppgifter från många andra källor.

Transportkort från Theresienstadt till Lodz för Thomas Fürsts fars faster, Anna Neuschul, som mördades i Chelmno i september 1942.

– De flesta av dessa dokument kom in under 1950- och 60-talet och där fyllde uppgiftslämnarna i de personuppgifter som de mindes om sina mördade släktingar. Dessa uppgifter är inte alltid exakta, eftersom de bygger på vad ättlingar kommer ihåg. Men de kan kompletteras av uppgifter från myndigheters källor, påpekar Thomas Fürth.

Nazisternas egen dokumentering

Bland dessa myndighetskällor finns nazisternas egen dokumentering av Förintelsen. Alla de som mördades i förintelselägren dokumenterades och uppgifterna bevarades senare av de västtyska och österrikiska staterna och är idag digitaliserade och tillgängliga för släktforskare och historiker. Alla dessa uppgifter finns också digitalt tillgängliga i Yad Vashems Shoa names database, men även i den österrikiska data-basen www.doew.at/erinnern/personendatabanken/shoah-opfer.

En annan källa till kunskap om Förintelsens offer är den tyskspråkiga judiska tidningen Aufbau som började ges ut i New York redan 1934. I tidningen skrev berömda namn som den politiska filosofen Hannah Arendt och vetenskapsmannen Albert Einstein, och dess upplaga växte snabbt när den profilerade sig som en antinazistisk tidning för tyskar i exil.

Sök släktingar via olika källor

Men i Aufbau publicerades också under åren 1944–46 namnlistor över både dem som fallit offer för Förintelsen och över dem som överlevt den. Tidningen hade även familjeannonser för tyskspråkiga judar från hela världen och dessa görs nu tillgängliga via The Aufbau Indexing Project, en databas som ska underlätta för dem som vill forska i sin tysk-judiska släkt. Själva tidningen Aufbau är också tillgänglig via www.jewishgen.org/databases/holocaust/aufbau.htm.

Ytterligare en hjälp när man söker släktingar bland Förintelsens offer kan man få via International Tracing Service, en institution som grundades av Röda korset direkt efter kriget för att hjälpa överlevare att hitta sina släktingar. De uppgifter som samlades där är nu sökbara via www.arolsen-archives.org/en. Via college.usc.edu/vhi kan man hitta intervjuer med överlevare från Förintelsen som har gjorts för Steven Spielbergs Shoah Foundation.

Yad Vashem är ett minnescenter i Jerusalem för Förintelsens offer. Här bevaras mängder av dokumentation.

© David Silverman/Getty Images

I dagens Tjeckien låg det nazityska genomgångslägret Theresienstadt som många judiska fångar vistades i under en period innan de fördes vidare till något av förintelselägren. Arkiven från lägret finns idag samlade av Terezin-institutet i databasen www.holocaust.cz/databaze-obeti.

Ju längre öster ut – desto sämre källäge

– Dessutom finns United States Holocaust Memorial Museum där även många av överlevarna från Förintelsen finns registrerade, inte bara dödsoffren som i en del andra databaser. Sedan får man som släktforskare pussla med uppgifterna från de olika källorna, menar Thomas Fürth som tillsammans med Mikael Hoffsten på Släktforskarförbundet har skrivit boken Judisk släktforskning. Där finns också ett kapitel om hur man forskar i Förintelsens spår.

– Men ju längre österut man kommer desto sämre är källäget. På östfronten sköts många judar av Einsatzgruppen som ryckte fram bakom den tyska armén och där bokfördes inte offren på samma sätt som i lägren, säger Thomas Fürth.

I Östeuropa utplånades på detta sätt hela judiska byar och städer. Med människorna försvann hela deras kultur. För att rädda en del av detta till eftervärlden började överlevare och ättlingar till Förintelsens offer att skriva ett slags minnesskrifter som kallas Yizkor-böcker. De flesta av dem skrevs i Israel efter kriget, och antingen på hebreiska eller jiddisch.

Antisemitisk kampanj i Polen

Sedan har många av böckerna översatts till engelska och publicerats via den internationella judiska släktforskningsorganisationen JewishGen. Men bakom varje översättning ligger oftast projekt startade av privatpersoner som har ett särskilt intresse för en Yizkor-bok från en viss ort.

En person som drivit ett sådant projekt är Anna Grinzweig Jacobsson i Göteborg. Hon är själv född i Polen 1963, men flyttade med sin familj till Sverige som sexåring. Då pågick en antisemitisk kampanj i hemlandet, som hade utlösts av dels Israels seger i sexdagarskriget 1967, dels oroligheter i samband med studentdemonstrationer i Warszawa i mars 1968. (De polska studenterna var inspirerade av Pragvåren där den tjeckoslovakiska regimen försökte införa en mer liberal form av socialism.)

Det finns många spår
av Förintelsen. Här ser vi ett brevkort från 1945, pengar som har använts i Lodz getto och en armbindel som har burits av personal på de vita bussarna.

© Foto Privat och armémuseum

– De polska kommunistledarna behövde någon att skylla oroligheterna på och som så många gånger förr valde man ut judarna som syndabockar. Ungefär tretusen polska judar valde under de åren att fly till Sverige, säger Anna Grinzweig Jacobsson.

Hennes familj hamnade i Marstrand, och orsaken till det var att hennes föräldrar var läkare. I Marstrand samlades nämligen läkare och andra akademiker för att gå en snabbkurs i svenska. Det var läkarbrist i Sverige vid denna tid, och myndigheterna ville att läkare bland flyktingarna snabbt skulle komma ut i arbete.

Skrev bok om familjens flykt till Sverige

Under vintern 1969–70 bodde de judiska familjerna i de tomma sommarpensionaten på den bohuslänska ön. Nyligen har hon också gett ut boken Flykten till Marstrand, som handlar om hur hennes egen familj kom till Sverige. Den består till stor del av intervjuer som hon har gjort med andra flyktingar som fanns i Marstrand samtidigt som hennes familj.

– Min pappa var från Dubno, en ort som under mellankrigstiden låg i Polen, men som nu hör till Ukraina. Jag var ganska ung när min far gick bort och jag har ångrat att jag inte bad honom att berätta mer medan han levde. Så jag googlade för att få reda på lite mer om Dubno och en av de få saker som dök upp då var att det fanns en Yizkor-bok om staden, berättar Anna Grinzweig Jacobsson.

Yizkor-boken om Dubno berättar om livet i staden från 1300-talet och framåt. Till höger: Anna Grinzweig Jacobssons faster Szewa som mördades av nazisterna under kriget.

© Foto privat

Hon visste då inte vad Yizkor-böcker var, men lyckades hitta en länk som ledde fram till boken om Dubno. Eftersom den var skriven på jiddisch och hebreiska kunde hon inte läsa den, men via JewishGen fick hon reda på att man kunde söka donationer för att starta ett översättningsprojekt.

– De annonserar på sin hemsida att en översättning av en Yizkor-bok om en ort är på gång och sedan kan alla som är intresserade donera pengar till projektet. Så jag satte igång och fick den vägen ihop gåvor som räckte till ungefär halva boken. Eftersom jag inte kan jiddisch eller hebreiska själv har jag fått hyra in och arvodera professionella översättare.

Fann Yizkor-bok om faderns hemstad

Resten av boken fick jag översatt genom ett samarbete med Judiska släktforskningsföreningen i Sverige och Föreningen för jiddischkultur i Göteborg. Vi har fått stöd från Kulturrådet, Göteborgs stad och Heckschers stiftelse, förklarar Anna Grinzweig Jacobsson.
Översättningsprojektet är nu genomfört och en engelsk version av Yizkor-boken om Dubno finns att läsa på jewishgen.org, men den kommer så småningom också att kunna beställas i tryckt format.

Liksom alla andra Yizkor-böcker innehåller den minnen och fakta om den judiska befolkningen och livet på orten under flera århundraden. De äldsta historierna i boken om Dubno går ända tillbaka till 1300-talet, men merparten handlar om senare tider. Ungefär en fjärdedel av boken handlar om händelserna under andra världskriget.

Marknadsdag i Dubno
i oktober 1919. Judarna utgjorde omkring hälften av stadens befolkning vid den här tiden.

Annas egen familj är bara kortfattat omnämnd i Yizkor-boken, men hon känner ändå till deras öde i korthet. När tyskarna invaderade Dubno 1941 bildades, som i många andra städer, getton för den judiska befolkningen. Hennes far – som då var i trettioårsåldern – och hans bröder lyckades fly från gettot med sina föräldrar innan alla som hade stannat i gettot avrättades i oktober 1942.

Familjen höll sig sedan gömd på olika håll i trakten ända fram till dess att Röda armén befriade Dubno 1944. Endast Annas faster blev mördad under Förintelsen. Till skillnad från de flesta andra som överlevde Förintelsen flyttade familjen Grinzweig då tillbaka till Dubno.

Arkiv förstördes men historien överlevde

– Staden tillföll Sovjetunionen efter kriget. Jag vet faktiskt inte varför min far flyttade tillbaka, men jag tror att det var de gamla föräldrarna som ville återvända trots att hela den judiska kulturen i staden var borta. Senare flyttade mina föräldrar till Polen och det var där jag föddes, berättar Anna Grinzweig Jacobsson.

Arbetet med Yizkor-boken om Dubno har för första gången givit henne en bild av hennes fars och farföräldrars uppväxtmiljö. Hon har fått veta mycket om den lokala judiska historien och kulturen, vilket hon är mycket tacksam för.

– På grund av att så många arkiv blev förstörda under kriget så har jag inte kunnat släktforska på vanligt sätt om min familj. Men trots att nazisterna utplånade nästan hela den judiska befolkningen, så har ändå historien om deras hemstad överlevt.

Publicerad i Släkthistoria 9/2021