Bo och Valter förväxlades på BB

När det utspelade sig bestod min värld av min hemby Sjöbotten, en typisk by i Västerbottens kustland. Cirka 60 hushåll, de flesta var småbrukare, en form av jordbruk som baserades på att vara självförsörjande på mat, medan mannen i familjen hade någon form av säsongsarbete, till exempel med skogsavverkning.

Min far var dock skolvaktmästare på deltid, och den inkomsten förstärktes genom att vi hade byns avelstjur. Som de flesta andra, hade vi några kor, en gris och ett par kalvar. De något större gårdarna hade även häst, men det behovet löstes för vår del genom att man då bytte tjänster.

Religiöst präglad by

Folket i byn var starkt präglat av de väckelser som dragit fram under 1800-talet. ”Bönhuset” var en centralpunkt. De flesta samlingarna där var i EFS (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens) regi. EFS var och är en fristående rörelse inom Svenska kyrkan. Den hade sina rötter i den så kallade läsarrörelsen, där varje kristen förväntades läsa Bibeln och själv tolka detta Guds ord.

Det lades ett stort allvar i hur man levde sitt liv som kristen. I vardagen innebar det att försöka följa Guds vilja, som man förstod den genom bibelläsning och bön. Allt vilade i Guds hand, allt var gåvor från Gud – människan var ”förmånstagare”. Det fanns inte så mycket glädje i den tro så som den presenterades, däremot en stark förtröstan och trygghet. ”Gud är god, och har allt i sin hand!”

Allan fosterbarn hos Jonsson

Bland personerna i dramat kan nämnas min farfar, född 1867. Han hette Andreas Jonsson, men kallades n´Annersch Jonsch, på dialekt. Med sin hustru Vendela fick han fem barn, men de fick också frågan om att ta emot ett fosterbarn, Allan, född 1904. Han, som långt senare blev far till en av ”bortbytingarna”. Alla farfars barn bodde kvar hemma i byn. Äldst var min far, Olof, född 1895.

Under en period återfick Allans ensamstående mor vårdnaden om sin son. De bodde då i Stockholm. Av någon anledning fungerade det inte, varför Allan åter placerades i min farfars hem, och sedan blev han kvar i byn resten av sitt liv.

Allan gifte sig med Dagny. De bodde i ett litet gult hus i mitten av byn, där det också fanns en liten smedja. Allan var mångsysslare: smed, hovslagare, chaufför med mera.

Släkttillhörigheten viktig

Jag minns Allan som en positiv kontrast till de allvarliga, fromma bönderna hemma i byn. Allan var alltid glad och positiv. Dessutom spelade han dragspel, vilket vissa fromma nästan betraktade som syndigt. Även som barn var det roligt att möta honom. Allan betraktade mig som något av en jämlike. Med sin glädje och sin sociala kompetens var Allan uppskattad av de flesta, om än inte lika respekterad som bönderna som bott där i generationer.

I den här trakten var släkttillhörigheten viktig, och Allan visste ju inte ens vem som var hans far. Ingen sa det direkt till Allan, men det viskades om att han kanske var barn till en ”tattare” – han var ju svarthårig och brunögd! (Bygdens söner var ljushåriga och hade gråblå ögon).

Bo och Valter föddes samma dag

1939 fick Allan och Dagny sitt första barn. 1942 det andra, som fick namnet Bo. Han föddes på sjukstugan i Bureå. Det var ett litet sjukhus, men just den dagen råkade ett annat barn födas. Föräldrarna till det barnet var från grannbyn och hette Viktor och Wilma Enqvist. Deras son fick namnet Valter.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Ett par år senare fick Dagny en stroke, med viss förlamning och kraftig afasi som kvarstående men. Kanske främst tack vare Allans positiva livshållning så gick livet vidare för familjen. 1947 fick Allan en plump i protokollet: Som chaufför blev han åtalad för att ha behållit en summa pengar som han mottagit för en varuleverans. Bevis saknades, och jag minns att far var fast övertygad om att Allan inte var skyldig. Han fick en villkorlig dom och min far utsågs till övervakare.

Likhet med fel far

I den här trakten handlade samtalen ofta om släkter och familjer. Det var också vanligt att likheten mellan barn och deras föräldrar analyserades. Men Bo var inte lik vare sig Allan eller Dagny. När han var några år gammal råkade han delta i samma samling i bönhuset som Valter, det andra barnet som föddes samma dag som Bo. En äldre dam, släkting till oss, och ingift i samma släkt som Enqvists, råkade se båda pojkarna samtidigt. Och plötsligt insåg hon: Bo var påfallande lik Viktor Enqvist, medan Valter var en kopia av Allan!

Domstol fick avgöra

Hon talade först med min far. De beslöt först att ”pröva det inför Gud”, som man uttryckte det, när man ville be om Guds ledning, innan man agerade. Snart insåg de att de måste tala med båda föräldraparen om detta. Men det var en fråga som inte heller de kunde avgöra, så de beslöt att lämna det till domstol för avgörande.

Sedan följde en tid med olika undersökningar, många frågor och mycket skvaller. Men det blev att tydligare att barnen hade blivit utbytta som nyfödda. Formellt begärde då familjen Enqvist att få igen sin biologiske son Bo, medan familjen Svensson önskade att både familjerna skulle fortsätta med det barn de felaktigt fått vårdnaden om.

Allt bevakades intensivt av media – det här var en skandal som berörde alla: Tänk om också mitt barn blev bortbytt på BB? Tänk om jag själv är bortbytt? Som i dagens vårdnadskonflikter, analyserades allt av myndigheterna. Till råga på eländet, var det här inte bara bygdens utan hela Sveriges intressantaste skvallerämne.

Även om de kanske inte tillmättes någon formell betydelse, påverkades säkert rätten av att Enqvist var ”bygdens son”: Han var förhållandevis välbärgad, med många olika förtroendeuppdrag. Dock fanns bland folket i bygden även kritiker: Enqvist var bland annat känd för att vara hård i nyporna vid olika affärer.

Svenssons hade emot sig att Dagny var sjuk, och att Allan var ”diversearbetare” med låg inkomst. Han hade visserligen bybornas förtroende, men inte samhällets.

Uppslitande när Bo skulle hämtas

Domslutet blev till sist att Bo skulle flyttas över från Allan och Dagny till familjen Enqvist. Att de tilldömdes båda barnen, påverkades förmodligen av att Allan anförde att ”barn inte ska behöva flyttas mellan olika hem”, med hänvisning till att han själv hade såriga minnen av liknande upplevelser i sin egen barndom.

Så kom den dag då fjärdingsmannen, den tidens närpolis, fick uppdraget att hämta Bo från hans hem hos Svenssons, för att föra honom till Enqvists. Det lyckades först vid andra försöket eftersom Bo vid det första tillfället gömt sig hemma hos oss. (Jag förmodar dock att mina föräldrar inte visste att han skulle hämtas just då.)

Säkert var förlusten tung för Allan och Dagny. Men som jag minns det, förmådde Allan trots allt bevara sin charmfulla lätthet. Dit var man som barn alltid välkommen att titta på när han skodde någons häst eller lagade någons bil.

Och jag minns släktens tråkiga julbjudningar; de vuxna satt och diskuterade i timmar, medan vi barn satt i något annat rum och väntade på att man skulle få gå ut och leka – det man kunde göra inne hade för mig inget värde. Även Allan var med i de vuxnas diskussioner, men ibland kom han in till oss barn och gjorde en parodi på de vuxnas diskussioner. Jag minns det som något närmast hädiskt, men kittlande roligt: Tänk att han vågade skoja om våra föräldrar! Allan visade att han förstod oss barn, och han fick därigenom vårt totala förtroende.

Förbjöds ha kontakt

Bo fann sig väl tillrätta i sitt nya hem. Han och Valter hade stöd av varandra. På den tiden hävdade specialisterna att adoptivbarn borde undvika kontakt med sina biologiska föräldrar. Så trots att det bara var 6–7 kilometer mellan de båda hemmen, dröjde det minst några år innan Bo, trots Enqvists förbud, tog sin cykel och åkte till Allan och Dagny. Bo har senare berättat att han fick se något som för honom blev en mycket stark upplevelse: Hans säng stod kvar uppbäddad! Allan och Dagny hade fortsatt att räkna in Bo i sitt hem.

Jag vet inte hur kontakten utvecklades de närmaste åren, men om något ibland gick snett för Bo, så åkte han inte till sitt lagstadgade hem, utan till Allan och Dagny. För där fanns alltid tolerans och förståelse. Senare under tonåren tog han ibland med sin fosterbror Valter, så successivt fick Allan och Dagny även lära känna sin biologiske son.

Bo kom i övre tonåren att gå till sjöss och lämnade hembygden. Valter gifte sig rätt tidigt, och bosatte sig i trakten. När Bo och Valter var i 25-årsåldern dog Allan. Dagny kom då att flytta hem till sin biologiske son Valter och hans familj.

Ingen skugga över Enqvists, de gjorde vad de trodde var rätt. Men som jag minns det hela, kan det sammanfattas så här: Lagparagrafernas dom blev: Båda barnen till Enqvists. Kärlekens dom blev: Båda barnen till Allan och Dagny. Den kärlek Allan och Dagny gav sina barn var det som levde kvar genom alla konflikter och separationer.

Publicerad i Släkthistoria 11/2019

Fakta: Så blev barnen förväxlade på BB

Det var dags för dagens andra matning och sköterskan plockade upp Wilma Enqvists och Dagny Svenssons små pojkar där de låg i barnsalen. Hon lade barnen på var sin arm med tanke på hur barnens mammor låg i sängarna bredvid varandra.

På väg in började barnen skrika och sköterskan pratade tröstande med dem och märkte plötsligt att hon gått för långt. Därför vände hon sig om och gick tillbaka till mödrarnas sängar. Därmed kom barnen på fel sida och förväxlingen ägde rum.

Vid den här tiden användes inte armband med samma nummer till både mor och barn på alla förlossningsavdelningar. På Bureå sjukstuga hade man ett eget system där man lade en lapp med moderns namn under kudden i barnets säng.