Sjömanshusens arkiv berättar
Det är i sjömanshusarkiven vi hittar information om enskilda sjömän. Här kan vi följa deras karriärer till sjöss, vilka fartyg de seglade på, tillsammans med vem och vart fartygen gick.
Registrering vid sjömanshuset i Uddevalla 1948.
En sjöman skulle vara inskriven vid ett svenskt sjömanshus för att få mönstra på ett svenskt fartyg. När denna ordning började gälla skiljer sig åt beroende på i vilken hamn mönstringen skedde men 1864 beslutades att samtliga stapelstäder skulle ha ett eget sjömanshus. En stapelstad var en hamnstad med rättighet att bedriva handel med utlandet.
Första sjömanshuset 1748
Det första svenska sjömanshuset inrättades 1748 i Stockholm. Inom några år tillkom sjömanshus även i Göteborg och flera andra städer. För att finansiera sjömanshusens verksamhet fick fartygen, det vill säga redarna, betala en avgift vid mönstringen av besättningen. På 1930-talet fanns det 37 sjömanshus i de svenska hamnstäderna. Dessa slopades först 1961.
Syftet med sjömanshus var att kunna ha kontroll över sjömännen. Fartygets kapten hade ansvar för att de sjömän som följde med från svensk hamn även återvände till en svensk hamn. Länge var det bara sjukdom och död som medgav avmönstring i utländsk hamn.
Gratialansökningar
Den första tiden hade sjömanshusen också till uppgift att fördela understöd till fattiga och sjuka sjömän och till deras änkor. Alltså en sorts pensioner, som då kallades gratial.
I sjömanshusarkiven finns därför en hel del pensionsansökningar. I många av dessa ingår ganska utförliga beskrivningar om sjömannens tjänstgöring till sjöss och orsaken till pensionsansökan, till exempel en olycka ombord som medfört ett beständigt handikapp.
De viktigaste handlingarna i sjömanshusarkiven är inskrivningsböcker, mönstringsliggare och sjömansrullor. Dessa tre typer av handlingar är det som ger oss mest information.
I flera av sjömanshusarkiven finns tidiga gratialansökningar, ansökan om pension och understöd. Dokumentet till höger visar förre kofferdikaptenen Hans Damberg i Onsalas ansökning. Där framgår att äldste sonen Lars var sjöman och arbetade som matros. Sonen Ludvig var ofärdig och ”oduglig för sig och andra”. De båda döttrarna var hemma för att ta hand om föräldrarna. I sin ansökan om pension berättade Hans Damberg också om sin sjökarriär.
Inskrivningen hos sjömanshuset
Inskrivningen skedde när sjömannen skulle gå till sjöss för första gången. Han fick bege sig till sjömanshuset i närmaste hamnstad och anmäla sig till sjömanshusombudsmannen. Prästbetyg från hemsocknen skulle visas upp och för minderåriga krävdes också intyg från målsman. Först därefter kunde det bli tal om påmönstring på en båt.
Påmönstringsliggaren är ordnad i tidsordning och per fartyg. Här listas alla som mönstras vid samma tillfälle på samma fartyg. I liggaren finns inskrivet både fartygets namn, storlek och hemmahamn men också befälhavarens namn och vem som var redare.
FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!
För sjömannen får vi veta vilken befattning han hade ombord och hur stor lönen var. Oftast står det också hur lång tid han skulle stanna ombord.
Sjömansrullan
Vill vi veta vilka fler som fanns ombord på fartyget går vi till sjömansrullan. Där anges alla som var mönstrade ombord vid samma tid. Det fanns ju de sjömän som inte mönstrade av när de kom hem till svensk hamn utan stannade ombord. De är då inte påmönstrade vid samma tidpunkt.
Kvinnor arbetade till sjöss men det var inte förrän 1934 som de fick bli inskrivna i sjömanshusen. Först därefter hittar vi dem i inskrivningsböckerna. Före 1934 gäller det att veta vilket fartyg kvinnan arbetade på för att kunna gå direkt till sjömansrullan. Framför allt inom kustsjöfarten och på passagerarbåtar var det vanligt att kvinnor var anställda ombord.
Här hittar du sjömanshusarkiven
Handlingarna från de svenska sjömanshusen finns hos respektive landsarkiv. Hos Arkiv Digital finns många sjömanshusarkiv tillgängliga och fler kommer. I Riksarkivets digitala forskarsal SVAR finns en sökbar sjömansdatabas från vissa av de svenska sjömanshusen.
Publicerad i Släkthistoria 3/2018
