Den gamla änkan Anna ­Ersdotter gick genom isen och drunknade i Insjön, Dalarna, en aprildag 1840. I personalie­böckerna får läsaren en levande och utförlig beskrivning av den bortgångne personens liv. 

© Åls kyrkoarkiv, FII:1, ­Riksarkivet

Personalieböckernas unika berättelser

I vissa församlingars död- och begravnings­böcker finns en avdelning som kallas för personalie­böcker. Här kan man hitta ingående berättelser om församlingsbornas liv och död – och inte minst om deras gudstro.

18 oktober 2019 av Martin Ståhl

Min farmors farmors mormor drunknade. Hon hette Anna Ersdotter, var född 1765 och bodde i byn Solberga i Ål, Dalarna. En aprildag 1840 gick Anna ut på Insjöns is och försvann ner i det mörka vattnet.

I Åls personalieböcker beskrivs den tragiska händelsen så här:

”Hon bortgick från sin hydda, utan aning att det skulle blifva hennes bortgång till evigheten; men den väg som hon i likhet med många andra valde var farlig. Kommen ut på Insjön öfver svag is råkade hon i vattunöd och blef af ingen mänsklig hand från sin lifsfara frälst, utan föll i vattnets djup ett dödens offer, den 18de i denna månad i en ålder af 75 år. Med undergifvenhet vörde vi Gud, som tillåtit att denna sorgliga händelse timat. Blifve den en varning för oss alla att icke genom oförsiktighet eller på annat sätt blottställa vårt lif för farligheter, som kunna undvikas!”

Personalierna lästes upp i kyrkan

I vissa kyrkoarkivs död- och begravningsböcker kan man hitta betydligt mer utförliga berättelser om de avlidna än vad som annars är vanligt. Dessa ingående beskrivningar kallas för personalieböcker. De släktforskare som kan hitta sina förfäder i dessa böcker kan skatta sig lyckliga. Här kommer man nämligen de döda riktigt nära inpå livet.

Personalierna lästes upp av prästen under tacksägelsen i kyrkan på söndagarna. När en person hade gått bort berättade prästen för församlingen om den avlidnes levnadsöde. Detta gällde både unga och gamla människor.

FLER FORSKARTIPS I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Personalieböcker fördes framförallt i församlingarna i Västerås stift, men delvis även på andra håll i landet. Företeelsen tycks ha förekommit från omkring mitten av 1700-talet, för att upphöra helt ungefär hundra år senare. 

Hög tillförlitlighet

Informationen om den döde fick prästen genom att besöka de anhöriga i den avlidnes hem, därför tillmäts personalierna en hög grad av tillförlitlighet. Allt detta skrivande var ett tidskrävande arbete för prästen, vilket säkert också förklarar varför personalieböckerna sedermera försvann. 

Personalierna är ofta skrivna med ett vackert och högtidligt språk. Ofta följer de en snarlik uppbyggnad, där läsaren får ta del av både biografiska uppgifter och en mer ingående redogörelse för den avlidnes liv.

Boken ”Rättviksfolk: livsöden under åren 1764–1864” av Irene Jansson baserar sig på skildringar från personalieböckerna.

© Vincent förlag

Rättviks personalieböcker

En person som har lagt ner en hel del tid på att studera gamla tiders personalier är Irene Jansson från Rättvik. I boken ”Rättviksfolk: livsöden under åren 1764–1864” lyfter hon fram 134 olika exempel från Rättviks församling. Totalt omfattar hela materialet ungefär tiotusen levnadsberättelser. För sin forskargärning fick Irene Jansson motta Rättviks Hembygdsförenings kulturpris 2016.

Irene Jansson ser flera anledningar till att de avlidnas leverne dokumenterades så utförligt av prästerna i personalieböckerna: ”Man kan ställa sig frågan varför dessa personalier skrevs och upplästes. Dels hade de ett nyhetsvärde. Det var i kyrkan och på kyrkvallen man fick vetskap om vad som hänt under den gångna veckan. Viktigare var dock deras roll i uppbyggelsen. Det som var föredömligt i en människas liv blev till förebild för andra, eller i vissa fall handlade det om att ta varning. Men viktigast av allt var nog uttryckandet av tacksägelse. När en medmänniska gått hädan ville man tacka Gud för detta liv och för vad han eller hon fått betyda för andra.”

101-åring som var med vid Poltava

En av de gestalter som vi får möta i Irene Janssons fängslande bok är sockenmannen och före detta soldaten Måns Nilsson från Nittsjö, som avled år 1768 i en ålder av 101 år. Måns var med om slaget vid Poltava och hamnade därefter i rysk krigsfångenskap. Sedan blev han tillfångatagen på nytt, denna gång av turkarna, men lyckades 19 år senare fly och ta sig hem till sin fädernebygd. Om en annan gammal karolin som dog året därpå, Anders Jonsson från Östbjörka, får vi reda på att han i slaget vid Gadebusch blev träffad av fem kulor, varav två ännu satt kvar i hans döda kropp.

Fattigdom och barnadöd

Om armodet bland många av dåtidens sockenbor vittnar berättelsen om Ollas Jon Andersson från Utby, som 37 år gammal avled under en arbetsvandring i Stockholm 1818: ”Rikedomar och överflöd voro ej hans lott, men fattigdomen dess beständiga följeslagare. Torftigheten dukade hans bord, och hungern kryddade hans rätter.” 

Dåtidens starka religiositet sätter sin prägel på samtliga personalier. Särskilt rörande är berättelsen om den åttaåriga Brita Jonsdotter. Hon kom från Vikarbyn och insomnade år 1785. Om hennes levande gudstro berättas det: ”Vid föräldrarnas eller andras hemkomst från kyrkan var alltid frågan vilken predikat och vad som blivit sagt.”

Publicerad i Släkthistoria 1/2019

Fakta: Här finns personalieböckerna

I vissa församlingsarkiv finns personalieböcker bevarade. De innehåller utförliga berättelser om de avlidna och ingår antingen i död- och begravningsböckerna eller så utgör de egna arkivserier. 

Publicerad i Släkthistoria 1/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...