En hårkulla från Våmhus sitter vid sin hårarbetsställning redo att tvinna hår till ett smycke. Bilden tagen under andra halvan av 1800-talet. Infällt: ett armband tillverkat av hår.

© Nordiska museet (hårsmycket)

Hårkullorna gjorde smycken av människohår

Bland alla vandrande och kringresande hantverkare på 1800-talet fanns det kvinnor som tillverkade och sålde smycken av människohår. De flesta kom från Våmhus socken i Dalarna och kallades hårkullor.

24 januari 2020 av Karl-Olof Andersson

Den pensionerade läkaren Elisabet Fagerholm Martis ägnar mycket tid att sprida kunskapen om denna för många okända kvinno­historia.

– De här kvinnorna var unika, säger Elisabet Fagerholm Martis. Som självständiga yrkeskvinnor vandrade de ut över hela norra Europa för att tillverka och sälja sina hårarbeten. Och detta i en tid präglad av mansdominans och klasskillnader, då kvinnor var omyndiga och bara besuttna män hade rösträtt.

Särskilt märkligt blir det när man betänker deras enkla bakgrund, uppvuxna på små gårdar i en avlägsen och fattig skogsbygd utan eller med ringa skolutbildning.

Kunde bara Våmhusmål

– De första resenärerna hade vuxit upp före folkskolans införande, säger Elisabet Fagerholm Martis. Svenska hade de bara hört i kyrkan, och med det egna Våmhusmålet gick det inte att göra sig förstådd utanför Siljansbygden. Hur vågade de ge sig iväg med de förutsättningarna? funderar hon.

Att tillverka smycken av människohår var inget gammalt hantverk i Sverige. Varifrån det kom vet vi inte och inte heller hur det kom sig att det slog rot och blommade upp just här i norra Dalarna några årtionden in på 1800-talet.

Våmhuskullor reste till många länder för att tillverka och sälja sitt hantverk. Bland annat Danmark, Norge, England, Skottland, Tyskland och Ryssland, som då också innefattade Finland och de baltiska länderna.

© Nordiska museet

Två broscher och ett armband som tillverkats av brunt hår i olika nyanser, sannolikt av kullor från Våmhus i Dalarna. I bakgrunden: Utsikt över Siljan i början av 1900-talet.

Smycke av sin kärestas hår

– Vi vet inte hur många de var totalt, säger Elisabet Fagerholm Martis, men bara under de tjugo åren mellan 1860 och 1880 finns nära tretusen sådana resor antecknade i kyrkböckerna. Och då ska man veta att mörkertalet förmodligen är stort. Av brev och foton från Våmhusbor utomlands framgår att alla inte var så noga med att meddela myndigheterna om sina resplaner.

– Affärsidén var genial, fortsätter Elisabet Fagerholm Martis. Arbetsredskapet, hårarbetsställningen av svarvat trä, var enkel att plocka isär och ta med. Tillverkningen skedde på platsen och kunden kunde få ett smycke av sitt eget eller kärestans klippta eller avkammade hår.

Årslånga resor ut i Europa

Resorna kunde vara i ett år eller längre. Mellan resorna arbetade kullorna hemma på åker, äng och i fähus. Det var inte ovanligt att hårkullor gifte sig och bildade familj därhemma, men ändå fortsatte att resa. Familjerna behövde den inkomst som försäljningen av eget hårarbete gav.

– Det var nog hårt många gånger att lämna barn och familj, säger Elisabet Fagerholm Martis. Men att rå sig själv kunde också ha sina fördelar. En kulla deklarerade frankt att hon hade nog med ungar, och inte skulle komma hem igen förrän det inte kunde bli fler.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Hårkullorna reste ofta tillsammans i en grupp på två–tre personer.

– Hantverket och språken lärde de sig under resans gång. De lite äldre och erfarna lärde upp de yngre. Flickorna fick följa med från fjortonårsåldern och yrket gick ofta i arv mellan generationerna.

Kunglig kundkrets

Hårkullorna var i allmänhet också skickliga marknadsförare.

– De vackraste och mest slagfärdiga fick som regel stå för försäljningen, medan de övriga arbetade mest med tillverkningen. Men vinsten delade de lika.

Hårkullorna var medvetna om reklamvärdet i att ha högt uppsatta personer, gärna kungligheter, i kundkretsen. Elisabet Fagerholm Martis berättar om Martis Karin Ersdotter, född 1828.

– Hon reste i England, hade ett visitkort med texten Ornamental Hairworker, och kunde visa upp äkta intyg från hovet i Windsor, att hennes majestät drottning Victoria tillhörde den nöjda kundkretsen.

© Erika Borbos/Våmhus gammelgård

I Våmhus gammelgård finns det en utställning om hårkullornas arbete. Här visas bland annat verktyg och hårarbeten.

Hårkullorna fick undantag i Danmark

Martis Karin var inte den enda.

– 1855 gick rykten om att ett danskt lagförslag skulle begränsa utlänningars handelsrättigheter, vilket hotade en lukrativ marknad för hårkullorna. När den danske kungen Fredrik VII samma år besökte Göteborg såg hårkullorna sin chans. En Våmhuskulla fick audiens hos kungen och lyckades genom sin skönhet få honom både att handla och ändra sitt lagförslag.

Det har diskuterats om den historien är sanning eller skröna, men faktum är att på ett slott där kungen hade en älskarinna har man funnit hårarbeten av svenskt ursprung, och i en lag från 1856 förbjuds utländska kringresande handlare, med undantag för ”de så kaldte Dalkullor fra provinsen Dalarne i Sverige […] att falholde de af dem forarbejdede Hårarbejder”.

Hårarbetet och försäljningen utomlands gav goda inkomster.

– Tillsammans lyckades hårkullorna under några årtionden på 1800-talet dra in mer kontanta inkomster till hembygden än vad männen förmådde med allt sitt arbete inom jord- och skogsbruk och olika tillfälliga arbeten.

Arbetet som resande hårarbetare var inte bara lönsamt. I en tid före järnvägens utbyggnad var resandet ofta hårt, strapatsrikt och farofyllt för de unga kvinnorna.

– Några kullor gick säkert under i främmande land eller fick göra bittra erfarenheter på andra sätt, tror Elisabet Fagerholm Martis.

Hantverket på väg att dö ut

Hantverket hade sin storhetstid under perioden 1830 till 1914, då första världskriget satte punkt för resandet.

– För femtio år sedan var kunskapen om hårarbetet nära att dö ut. Men tack vare ett nyvaknat intresse började kurser anordnas för stora och små. Till exempel finns hårarbete nu som fritt val i Våmhusskolan.

– Med dagens timpriser går det inte att göra sig någon förmögenhet på hårarbete. Men det är en trevlig hobby, som kan ge en liten sidoinkomst, samtidigt som man bevarar en fin tradition och minnet av de unika kvinnor som gått före, avslutar Elisabet Fagerholm
Martis.

Publicerad i Släkthistoria 6/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...