Flottarna satte fart på exporten
Skogen är en av Sveriges viktigaste naturtillgångar. Men utan flottarnas riskfyllda slit hade timmerexporten kommit igång mycket senare.
En grupp flottare har ställt upp för fotografering vid en timmerbröt i Faxälven, Långsele. Älven ansluter till Ångermanälven några kilometer längre ner. Odaterat foto.
Ofta vilar ett romantiskt skimmer över flottningsepoken. Tämjandet av de vilda forsarna, dramatiken och naturscenerna lämpade sig för litteratur och film. Flottarna framställdes som ett slags svenska cowboys, som dödsföraktande balanserade på trästockarna i det skummande vattnet.
Redan 1919 gjordes en stumfilm om flottning i regi av Mauritz Stiller. Den följdes upp med flera ljudfilmer. Mest berömd är Flottare med färg från 1952, där bandyspelaren och flottaren Gösta "Snoddas" Nordgren fick framföra sin slagdänga Flottarkärlek.
Men den klichéartade bilden skymmer det slitsamma och skickliga arbete som flottarna utförde och berättar heller inte om den enorma betydelse som timmerflottningen haft för Sveriges ekonomiska utveckling.
Drunkningar och naturkatastrofer
I början av 1900-talet fanns dubbelt så många flottleder som järnvägar i Sverige – ett mäktigt system av bäckar, åar, sjöar och älvar med kanaler, rännor och sorteringsverk som sammanlagt uppgick till omkring 330 mil.
Enligt vissa beräkningar investerades cirka 15–20 miljarder kronor i utbyggnaden av flottlederna, räknat i dagens penningvärde.
Flottlederna var avgörande för framväxten av den svenska skogsindustrin och därmed också för 1900-talets ekonomiska välstånd.
Men skapandet av detta finmaskiga kommunikationsnät kantades av stor dramatik: sprängningsolyckor, drunkningar och naturkatastrofer.
Timmerflottning har med all säkerhet bedrivits i Sverige sedan medeltiden, bland annat för transport av ved till Bergslagens gruvor. Under 1500-talet anlade Gustav Vasa, och senare även Johan III så kallade kronosågar som levererade sågat virke till staten.
Utvecklingen hämmades
Det var enkla, grovbladiga sågverk som drevs av vattenkraft och därför placerades vid forsande bäckar och åar. Även bönder började anlägga vattensågar, men det var främst sågning för husbehov eller den lokala marknaden. Det dröjde till 1700-talet innan sågverksnäringen fick sitt stora uppsving.
Man kan tycka att genombrottet borde ha kunnat ske mycket tidigare, framförallt i det skogrika Norrland, men flera faktorer hämmade utvecklingen.
I slutet på 1600-talet anlades många järnbruk vid den norrländska kusten. De konkurrerade med den framväxande sågverksnäringen om skogstillgångarna. Hyttorna slukade enorma mängder träkol som utvanns i kolmilor i de nästan orörda skogarna.
Visserligen tvingades man frakta malmen från gruvor i söder, men den billiga energin gjorde det ändå lönsamt. Bruksnäringen skyddades av staten, som lade exportrestriktioner och höga tullar på virket.
Flottare matar in timret i skiljet där stockarna sorteras efter ägare. Sandslån, Ångermanälven, 1949.
Företagsklimatet var allt annat än fritt. Ända fram till 1765 gällde det så kallade bottniska handelstvånget, som innebar att städer norr om Stockholm inte fick ta emot eller sända fartyg utomlands eller ens till städer i Sverige söder om huvudstaden.
Den klumpiga tekniken lade också hinder i vägen. På grund av de grovbladiga sågarna med tjocka handsmidda blad måste en stock köras två gånger genom ramen för att åstadkomma en planka, vilket gav stora virkesförluster.
Köpmannen Jacob Polack
Med 1700-talets friare ekonomiska politik och introduktionen av ny teknik – de finbladiga sågverken – kunde den svenska skogsindustrin börja sin blomstring på allvar. En av flottningspionjärerna var köpmannen Jacob Polack i Sundsvall som blev Sveriges störste exportör under 1700-talets första hälft.
Efter det förnedrande krigsslutet 1721, när ryssarna till och med brände svenska städer, däribland Sundsvall, skrev Polack avtal med flottan om att bygga nya försvarsanläggningar i Stockholms skärgård.
Kontraktet var värt en mycket ansenlig summa, 74 642 daler silvermynt. Svårigheten var förstås inte att det saknades skog. Men kommunikationerna var sämre och ännu fanns inga flottleder. Polack satte därför igång folk med att spränga bort stenar i älven Ljungan.
Senare anklagade bönderna Polack för att ha roffat åt sig den bästa skogen. Han var dock nöjd eftersom han lyckades utföra beställningen åt flottan. Polack hade tur och var också skicklig. År 1722 fick han kunglig tillåtelse att skeppa bräder och bjälkar till Spanien trots att trävaruexport var förbjuden.
Älvfårorna gjordes djupare
Polack fick flera efterföljare. Under perioden 1750–1850 kom skapandet av flottleder igång på allvar – ett gigantiskt projekt. Vattendrag måste rensas och besvärliga stenpartier sprängas och schaktas bort. Älvfårorna gjordes djupare, och av stenen byggdes större och mindre "pirar". De gjorde älven smalare och ökade farten på vattenflödet.
Trävaruindustrin fortsatte att expandera i snabb takt under 1800-talet. Introduktionen av ångkraft gjorde det möjligt att förlägga sågverk direkt vid kustens hamnar. Norrlands första ångdrivna såg anlades 1849 i Tunadal vid Alnösundet, strax norr om Sundsvall.
Staden blev centrum för världens största sågverksdistrikt med sammanlagt över 40 ångsågar.Andra sågverkskluster uppstod runt Härnösand, Kramfors och Örnsköldsvik i Ångermanland och även längre upp utmed den norrländska kusten.
Till den snabba utvecklingen bidrog också reformer, som införandet av näringsfrihet, aktiebolagslagen och slopandet av tullar, samt framväxten av det moderna bankväsendet.
Bandyspelaren och flottaren Gösta »Snoddas» Nordgren blev omåttligt
populär med sången Flottarkärlek.
Många människor, inte minst från Värmland och Finland, kom till Sundsvallsområdet för att jobba vid sågverken, eller med skogsarbete, kolning och flottning.
För många småbrukare och torpare i inlandet blev flottningen ett komplement till sommarens jordbruk och vinterns skogshuggning. När snösmältningen tog fart började flottningen i de mindre bäckarna och åarna.
Det var slitsamt och kunde ibland innebära ackordsjobb dygnet runt i det iskalla vattnet för att få fram virket till älvarna.
I många bäckar byggdes dammar som gjorde det möjligt att lagra vatten och sedan öppna luckorna för att ge fart åt stockarna. Annars fick man lita till vårfloden, som gav extra skjuts åt timret.
Tjänade bra
Flottarna hade skiftande kunskaper och arbetet skilde sig åt beroende på om det var flottning i bäckar, åar, sjöar eller älvar. Småbrukare kunde ibland följa med vid rensningen av älven en viss etapp, medan hustru och barn skötte om jordbruket. Men oftast var det så kallade lös-arbetare utan egen familj som jobbade som flottare hela säsongen.
De blev skickliga yrkesmän och de bästa kunde räkna med att få förnyad anställning år efter år och högre timlön. Arbetet mot ackord gav goda förtjänster jämfört med andra yrken.
Närheten till naturen och den relativa friheten var också något som många värdesatte. Därför kunde de också stå ut med de torftiga och hälsovådliga arbetsförhållandena.
Flottarna övernattade i lador, skogskojor eller enkla vindskydd. Under kalla vårnätter med minusgrader hände det att de fuktiga kläderna frös fast vid granriset, som var "sängen". I kojorna var det lågt i tak, inrökt, trångt och mörkt.
Svårt att hålla sig varm
En äldre flottare, intervjuad på 1970-talet, mindes hur ynglingar kunde få arbeta upp till 16 timmar om dygnet fortfarande i början av 1930-talet. "När det djävlades fick vi hålla på ett par dygn i sträck.
Motorbåtar fanns inte, utan det var att slita som en galärslav på spelflotten när timret skulle dras över sjöarna."
Flottarna hade svårt att hålla fötterna varma. Länge använde de skinnkängor som smordes in med tjära eller lut av björkaska för att göra lädret hårt och vattentätt för en tid. Flottar-Ecke berättade vidare: "Ramlade man i och blötte sig så inte bytte man kläder för något ombyte fanns inte. Och blöt blev man för gummistövlar var en lyxvara och vi vadade ibland med vatten upp till midjan. Kläderna fick torka på kroppen så gott det nu gick."
Använde dynamit
Gummistövlar började säljas på 1920-talet, även om det var först på 1940-talet som stövlar med långa skaft kom mer allmänt i bruk.
Lösflottning innebar att stockarna fick färdas helt fritt genom älven. Det hade vissa nackdelar, som att stockarna kunde komma på avvägar eller fastna i en bröt, som ett enormt plockepinn. Ibland var man tvungen att spränga bröten med dynamit för att få loss timret.
Skogsindustriföretaget Korsnäs lät bygga en 22 kilometer lång grävd kanal och en 8 kilometer lång träränna för att flotta sitt timmer den sista biten från Ramnäs Uppland till fabriken i Gävle. Foto från 1956.
De olika ägarnas virke blandades och för att kunna skilja stockarna åt hade varje skogsägare sitt eget märke som slogs in i stockens ena ände. Dessutom angavs stockens framtida användning som sågtimmer eller massaved med yxmärken.
Vid älvmynningen fanns skiljestället där timmerstockarna skulle sorteras efter märkena. Världens största sorteringsverk låg i Sandslån vid Ångermanälven.
Där arbetade som mest 700 personer och rekordåret 1953 sorterades manuellt närmare 23 miljoner timmerstockar.
Sandslån var då ett livaktigt samhälle med affärer, skola, post, pensionat och kaféer och ortens bandylag spelade under två säsonger i allsvenskan.
Effektivt transportmedel
Under 1800-talet förekom även fastflottning i stor skala, särskilt längs Indalsälven, Ångermanälven och Torne älv. Då buntades timmerstockarna ihop till flottar, som manövrerades av fyra man med tio meter långa åror som placerades i styranordningar i de bakre hörnen.
Folk på landsbygden kunde utnyttja flottarna som transportmedel när de hade ärenden in till staden, och familjer använde dem ibland för att flytta hela möblemang.
Ett populärt nöje för unga var att ordna dans på flottarna någon lördagskväll, och det hände till och med att hela blåsorkestrar följde med.
Flottningen var ett skådespel och lockade till och med utländska turister redan i slutet av 1800-talet.
Exklusiva paketresor erbjöds, där resenärerna färdades med ångbåt från Härnösand uppför Ångermanälven till Sollefteå, sedan med tåg till Bispgården och vidare med ångfartyg eller hjulångare utmed Indalsälven till kusten och Sundsvall.
Timret har nått sågverket och bräderna justeras. Salsåker vid Höga kusten i Ångermanland 1899.
Särskilt uppseendeväckande var den 800 meter långa Glimårännan, som var anlagd brant utför ett berg. Virket forslades med tåg till rännans intag uppe på berget, och därefter släpptes stockarna i rännan och störtade under öronbedövande dån ner i Indalsälven. Det orsakade våldsamma vattenkaskader, vilket roade åskådarna.
Men från skådespel var det inte långt till tragedier. En av de värsta olyckorna inträffade den 12 maj 1936 på Ormsjön nära Dorotea i södra Lappland.
21 barn blev faderlösa
Några flottare gick över isen med roddbåtar som säkerhet, men 23 män färdades med en särskild landrensningsbåt med inbyggd råoljemotor. Båten tyngdes ner av packning och passagerare. Relingen låg strax över vattenytan.
Plötsligt gjordes en skarp sväng, vattnet forsade in och båten började snabbt sjunka. 14 män drunknade den morgonen.
I ett slag blev 9 kvinnor änkor och 21 barn faderlösa – en katastrof i en liten bygd. Efter katastrofen startades en riksinsamling av pengar till de drabbade familjerna.
Avvecklingen av flottlederna i Norrland inleddes på 1960-talet. Istället tog lastbilarna över. Orsakerna var många. Avverkningsområdena hamnade allt längre bort från flottbara vattendrag.
Den sista flottningen
Minskade bränslekostnader och större lastbilar gjorde dessutom landtransporten allt lönsammare, trots att bolagen måste bygga skogsbilvägar. Men den största fördelen var tidsvinsten.
Flottningen tog månader, medan det på några timmar går att frakta enorma mängder virke med lastbil från skogen till fabriken.
Den allra sista flottningen upphörde i Klarälven 1991. Kvar i älvar och åar finns bara rester av flottlederna. Flottningsepoken orsakade en stor påverkan på naturen. Idag försöker man återställa vattendragen utan att helt radera ut spåren av flottningen.
Publicerades i Släkthistoria 9/2020
