Unga judar fick fristad i Dalarna

Efter kristallnatten 1938 stod det klart för judar i Tyskland att nazisterna ansåg dem sakna existensberättigande i landet. Organisationen Jugend-Alijah, bildad 1933, hade redan före Kristallnattens fasansfulla pogrom fått ut femtusen judiska ungdomar och barn från Tyskland till Palestina. Men på våren 1939 stoppade britterna, som då styrde Palestina, nästan all invandring till området. Situationen var desperat. Det gällde att få ut så många unga judar som möjligt, till vilket fritt land som helst, innan det var för sent.

En av aktivisterna i Jugend-Alijah var Eva Warburg (1912–2016), bankirdotter från Hamburg. Hennes mor var svenska och Eva hade bott flera år i Sverige som barn, när hennes far arbetade vid tyska republikens ambassad i Stockholm. Hon var också släkt med bokhandlaren Gunnar Josephson, ordförande i Judiska församlingen i Stockholm. Kort efter Kristallnatten uppvaktade Josephson regeringen om att Sverige skulle bevilja inresetillstånd för 200 judar från Tyskland. Den judiska församlingen skulle svara för deras uppehälle. Regeringen svarade ja till tillfälliga uppehållstillstånd, i väntan på att flyktingarna skulle kunna resa vidare till Palestina eller andra länder. I januari 1939 bad Josephson om att ytterligare 300 barn och 150 vuxna judar från Tyskland skulle få komma till Sverige. Regeringen godkände även detta.

De flesta judar i Tyskland var inte sionister som ville flytta till Palestina och bygga ett judiskt hemland. Men när nazisterna drog åt snaran allt mer sågs sionistiska organisationer av många judiska föräldrar som en sista möjlighet att rädda sina barn från ett liv i skräck och förödmjukelse. Eva Warburg såg en annons om att en herrgård utanför Falun hyrdes ut och hon organiserade överflyttningen av en grupp med runt femtio judiska ungdomar. Tillsammans med bland andra Hugo Valentin, professor i historia i Uppsala, ordnade hon etableringen av kibbutzen i Dalarna. Valentin var en av Sveriges första sionister och hans 19-åriga dotter Mirjam, senare gift med forskaren Joachim Israel, var en av dem som under kibbutzens första veckor arbetade på Hälsinggården med att starta verksamheten. Det dagliga ledarskapet överläts dock på ett par oprövade unga, bland annat den 22-årige Uri Rothschild från Frankfurt. Ingen trodde att vistelsen på Hälsinggården skulle bli långvarig.

Men bara några veckor efter ankomsten till Falun ägde den tyska invasionen av Polen rum, och därmed var andra världskriget ett faktum. Nu stängdes resvägarna och de svenska myndigheterna tvingades att förlänga de judiska barnens tillstånd att stanna i Sverige. Samtidigt innebar krigsutbrottet tvärstopp för alla möjligheter att få ut ytterligare barn och ungdomar ur Tyskland. Skolundervisningen på kibbutzen i Falun omfattade ”vanliga” skolämnen liksom hebreiska och Palestinakunskap. Även anpassad sexualundervisning anordnades – RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen hälsade på flera gånger. Kibbutzen och dess medlemmar utgjorde ett lite udda inslag i staden Falun och dess omgivningar. För att bidra till dess försörjning fick ungdomarna ta jobb ”på stan”, och de var ett välkommet arbetskraftstillskott i en stad där många var inkallade till militärtjänst. Flera av pojkarna arbetade på Främby vagnfabrik, medan andra jobbade hos bönder, i trädgårdsmästerier, i butiker och i olika hushåll. På Hälsinggården fanns dessutom en köksträdgård att sköta, liksom djur som grisar, höns och kaniner att ta hand om. I början av 1941 uppstod ett tillfälle att resa till Palestina, trots det pågående kriget. Men det fanns bara plats för den ena av kibbutzens två grupper.
Situationen löstes genom att Eva Warburg kom till Falun och lät gruppledarna Uri Rothschild och Dixie Merkel dra lott om vilka som skulle åka. Det blev Merkel och hans Maakabi-grupp som vann. I april 1941 lämnade därför ett trettiotal unga sionister Falun.
Deras resa gick med båt från Stockholm till Åbo och sedan med tåg via Leningrad till Odessa vid Svarta havet. Därefter reste de med ångare till Beirut. Den sista biten fick ungdomarna ta taxi till stranden av Gennesaretsjön. Det var en obehaglig resa där taxichaufförerna trakasserade de unga judarna. Väl framme på världens äldsta kibbutz, Degania, fick de sova i ett stall den första natten.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Tysklands invasion av Sovjetunionen i juni 1941 innebar att även den östra vägen till Palestina stängdes. Habonim-gruppen blev därför kvar på Hälsinggården. Vid denna tid upphörde ungdomarna successivt att få svar på sina brev till föräldrarna i Tyskland. I efterhand står det klart varför. På kibbutzen var det dock viktigast att se framåt – och optimismen och ambitionerna överskuggade oron över de anhöriga i Tyskland. En del i att hålla modet uppe var att den rysk-svenska fotografen Anna Riwkin-Brick (1908–70) kom och dokumenterade kibbutzens verksamhet. Hon gjorde även en film som visades offentligt i både Falun och Stockholm. För många i Falun med omgivningar var kibbutzen på Hälsinggården länge helt okänd. Det var först när kriget hade vänt och tidningar började skriva om ungdomarna och deras framtids planer som alla fick vetskap om verksamheten. För vissa framgick det dock att det fanns ett judiskt kollektiv i trakten, i och med den leksakstillverkning som några av medlemmarna startade. Slöjdföremål och leksaker av märket Pluba dök upp i många Dalahem under och efter kriget. Bland annat for kibbutzledaren Uri Rothschild runt och sålde dem.På hösten 1943 kom 30 nya ungdomar till kibbutzen. Det var tysk-judiska flyktingar som 1939 hade flytt till Danmark och blivit kvar där under den tyska ockupationen (inledd den 9 april 1940). På hösten 1943 hade beskedet om att Danmark skulle bli judenrein kommit – alla judar skulle gripas och deporteras till koncentrationslägret Theresienstadt. Dock räddades nästan alla judar och judiska flyktingar i Danmark till Sverige genom en räddningsaktion arrangerad av bland annat den danska motståndsrörelsen i oktober 1943.

I takt med att tiden gick växte missnöjet bland kibbutzmedlemmarna i Falun. Många gillade inte att den ursprunglige ledaren, Uri Rothschild, fortfarande hade en särställning och var den som bestämde. Detta var ju emot huvudregeln på en kibbutz, att ingen skulle stå över någon annan. För många hade även drömmen om Palestina falnat. Att stanna i Sverige blev ett allt intressantare alternativ, och 1944 lämnade en grupp medlemmar kollektivet. De som fortfarande höll fast vid den sionistiska drömmen om Palestina stannade kvar i kibbutzen, som vid det här laget hade flyttat från herrgården till en gammal skola i närheten. När beskedet om Tysklands nederlag och Hitlers död kom våren 1945 tågade kibbutzmedlemmarna ut på gatorna i Falun, klädda i ljusblå skjortor. Bland annat hängde de upp en Hitlerdocka i en galge.

Kibbutzen i Falun upplöstes genom ett stormötesbeslut 1946. Minst 24 av medlemmarna fullföljde ursprungsidén att resa till Palestina. De flesta gjorde det med fartyget Ulua som avgick från Trelleborg i januari 1947 med 650 resenärer ombord. Väl framme i Haifa fick de vada i land, för att omedelbart bli avvisade av polis och myndigheter i det då ännu brittiska mandatet Palestina. Immigranterna sattes i flyktingläger på Cypern, innan de 1948 kunde resa till den då nybildade staten Israel. Ungefär hälften av kibbutzungdomarna stannade i Sverige. Av dessa blev någon kvar i Falun, men de flesta kom att bo i Stockholm. Uri Rothschild grundade tillsammans med en annan medlem en framgångsrik plastfabrik. Nästan alla som stannade återtog sina ursprungliga tyska förnamn. Många av dem som emigrerade till Israel hamnade på kibbutzen Neot Mordechai, som ligger i norra Israel. Dit flyttades även leksaksfabriken Plubas maskiner från Falun. Ungdomarna som kom till Falun en varm sommardag 1939 hade en sak gemensamt – oavsett om de stannade i Sverige eller hamnade i Israel. Livet ut skulle de dras med ett slags skuldkänsla för att just de hade räddats från Nazityskland, medan deras familjer i de flesta fall gick under i förintelselägren. Hälsinggården är idag riven och området är sedan länge bebyggt med villor.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2024

Kibbutzen i Falun var inte den enda i sitt slag i Sverige. Redan 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, anlände tio judiska flyktingar till Sverige inom ramen för den så kallade "Chaluzkvoten". Med stöd av familjen Heckscher startades samma år en kibbutz på den lilla gården Svartingstorp utanför Hässleholm i Skåne. Verksam-heten kantades av problem av olika slag och kibbutzen lades ner 1940. Efter kriget, 1945, inrättades ett judiskt kollektivhushåll på den bedagade herrgården Östanå utanför Gränna. Där bodde bland annat personer som hade räddats ur koncentrationslägren av de vita bussarna. De flesta reste till Palestina 1947. Mer om detta går att läsa i boken Kibbutzer i Sverige – judiska lantbrukskollektiv i Sverige 1936–1946 (2012) av Malin Thor Tureby (red).