Syfilis - farsoten som kallades mässling
Under hela 1800-talet var könssjukdomen syfilis en så skambelagd åkomma att den fick andra namn när kvinnor och barn drabbades. I journalerna kallades den ofta för mässling.
Gerda von Mickwitz korta novell Mässlingen från 1893 inleds med att en grosshandlare, vars hustru hade dött i unga år, får ett telegram om att dottern, Sigrid, insjuknat i mässlingen. Det är hans svägerska, fröken Lind, som förvånad överräcker telegrammet.
Det är hon som har skött flickan efter mammans död och hon vet att Sigrid hade sjukdomen som barn. Grosshandlaren blir stående med telegrammet i handen.
Fästmannens utsvävande liv
Han hade anat det här redan vid frieriet, det hade pratats om hennes fästmans utsvävande liv, men de var ju så kära och inte kunde han ju prata med flickan om sådant.
Fröken Lind reser för att träffa Sigrid. Hon möts av läkare som sneglar åt sidan och förklarar att "när mässlingen utbryter vid hennes år, så vill den gärna bli svår". Till slut släpps hon in i ett mörkt sjukrum och då hon drar undan gardinerna blir hon förskräckt över vad hon ser.
"Det tar på att vara gift," säger Sigrid.
Prostitutionen var en viktig orsak till spridningen av syfilis under 1800-talet. Män som köpte sex på gatan spred smittan till sin familj.
Vid slutet av 1800-talet pågick en debatt som engagerade de flesta och som i efterhand har kommit att kallas "det stora nordiska kriget om sexualiteten".
Henrik Ibsen bidrog med den syfilissmittade sonen Oswald i pjäsen Gengångare (1881), Bjørnstjerne Bjørnson föreslog i sin En handske två år senare att både man och kvinna skulle vara avhållsamma fram till äktenskapet. De fick livligt mothugg, bland annat, som bekant, av August Strindberg.
Syfilis drabbade hela befolkningen
Av de kvinnliga författarna vågade få använda sina egna namn när de gav sig in i debatten. När de vågade, som Gerda von Mickwitz, var de mer lågmälda och föreslog försiktigare, stegvisa förändringar.
För att förstå kraften bakom den pågående debatten räcker det med en titt på statistiken över registrerade sjukdomsfall vid lasaretten under de här åren.
Syfilis drabbade hela befolkningen, män, kvinnor och barn. Männen smittade och smittades av prostituerade, de gifta kvinnorna fick sjukdomen av sina män, barn smittades i moderlivet eller via amman; ammor smittade och smittades av spädbarn. Ändå var det bara prostituerade som kontrollerades och kunde tvångsbesiktigas av läkare.
År 1880 fanns 125 000 prostituerade i Stockholm enligt den danske sexualhistorikern Elias Bredorff. I Köpenhamn var siffran 235 000.
I början av 1900-talet kom Salvarsan, den första effektiva medicinen mot syfilis.
För samma år rapporteras i årsberättelsen från Stockholms stads och läns kurhus (de vårdinrättningar där patienter med veneriska sjukdomar vårdades) att underhållsdagarna för året hade varit 67 124 varav 56 213 för veneriska sjukdomar och av dessa 37 578 för personer med förstadiet chandre (scanker) "och dess komplikationer, samt konstitutionell syfilis".
Sammanlagt har 955 personer behandlats mot syfilis och av dem har 908 skrivits ut som "botade" från smittan. I själva verket fanns inget botemedel.
Spreds snabbt i hamnstäder
Symptomen kunde lindras eller försvinna för en tid, men den fanns kvar – och spreds vidare.
En bild av syfilis, ur en bok om könssjukdomar från 1898.
En sjukdom med många täcknamn
För en släktforskare kan sjukdomen vara svårhittad. Inom familjen var det troligt att dödsorsaken rubricerades som något annat. Mässlingen var ett vanligt täcknamn, men omskrivningarna var många, exempelvis olika typer av "feber", njursjukdom, benhinneinflammation, ledinflammation eller nervsjukdomar.
Franska sjukan var länge en beteckning för sjukdomen (I alla länder skyllde man på ett annat land för sjukdomen). Pocker var en tidig benämning, som också kan användes om andra sjukdomar. Även i sjukjournaler förekommer med all säkerhet omskrivningar, antingen på grund av att sjukdomen misstolkats eller för att skyla över skammen.
Kurhusen var specialsjukhus för veneriska sjukdomar, utöver dem fanns också speciella avdelningar på de ordinarie sjukhusen där smittade med venerisk sjukdom kunde behandlas, och många som aldrig registrerades som veneriskt sjuka.
Sjukdomen fanns över hela landet, men var mest spridd i hamnstäder och på orter där tillrest arbetskraft tillfälligt sattes in.
Sedlighetsdebatten engagerade
Det är alltså inte förvånande att tidens sedlighetsdebatt engagerade. Den samhällsmoral som krävde avhållsamhet från kvinnan före äktenskapet – men såg det som självklart att mannen under tiden skaffade sig erfarenheter hos prostituerade, tjänstefolk och andra mer tillgängliga kvinnor – fungerade inte längre.
Syfilis kan ge mycket varierande symptom, beroende på vilket stadium av sjukdomen patienten befinner sig i. Det börjar vanligen med små sårigheter som inte läker, men kan i senare stadier slå sig på såväl centrala nervsystemet som vävnader och ben.
Berättelserna om näsben som eroderar är vanliga. Det berättas också om knotigheter under fötterna som gjorde att de smittade fick en lätt igenkännlig gångstil. Men sjukdomen kan också ligga latent, utan symtom.
De kurer som sjukhusen erbjöd fram till början av 1900-talet var behandling med jod och kvicksilver. Kvicksilvret användes för att stimulera kraftig salivavsöndring, vilket ansågs kunna hjälpa.
Drabbades av kvicksilverförgiftning
Resultatet av behandlingarna kunde bli ödesdigra för patienterna när de drabbades av kvicksilverförgiftning, men den kunde också resultera i att den sjuke blev av med ytliga sår och yttre tecken på sjukdomen.
När sjukdomen sedan återkom kunde den ta sig helt nya uttryck och undgick därför ofta både patient och läkare.
Edward Wilhelm Welander.
Grundade vårdhem för smittade barn
En läkare som engagerade sig starkt i kampen mot syfilisen var Edward Wilhelm Welander. I flera skrifter propagerade han för reglering av prostitutionen och för att en smittskyddslagsstiftning måste komma till stånd.
I början av 1900-talet var han överläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och inrättade då, 1905, ett vårdhem för syfilissmittade barn, vid Fridhemsplan i centrala Stockholm. Hemmet hade plats för tio barn. De fick vistas där under flera år och genom behandlingar och omvårdnad visade de sig tillfriskna från sjukdomen.
Det första hemmet hade plats för tio barn, åtta år senare invigdes ett nytt hem, med plats för hundra. Liknande hem öppnades sedan i Göteborg, Köpenhamn, Kristiania, Berlin och Wien.
Syfilis hade vid slutet av 1800-talet behandlats med ungefär samma metoder under hundra år i Sverige. Det var medicinaren Peter Hernquist som, efter studier i Frankrike, introducerade behandlingarna i landet. 1784 öppnade han ett veneriskt lasarett i Skara, där han lanserade den franska kuren med kvicksilver.
Han provade också behandlingar som gick ut på att minska salivavsöndringen med liknande effekt: Patienten blev ofta av med symptomen och kunde tros vara frisk. Ändå noterade han att många av hans återkommande patienter var de som sökte för "veneriska plågor efter illa botad verole (=syfilis)".
Nytt läkemedel
Det första verkningsfulla botemedlet mot syfilis kom ut i handeln 1910. Den tyske forskaren Fritz Schaudinn lyckades 1905 isolera den bakterie som orsakar sjukdomen och fyra år senare kunde nobelpristagaren och kemisten Alfred Bertheim och bakteriologen Sahachiro Hata presentera ett läkemedel som angrep bakterien.
Preparatet fick namnet Salvarsan och det förblev det effektivaste botemedlet mot syfilis fram till att antibiotikan blev tillgänglig på 1940-talet.
Först 1919 kom en Lex Veneris med innebörden att alla som hade en venerisk sjukdom i smittsamt stadium var skyldiga att söka vård och att inte föra smittan vidare.
Publicerad i Släkthistoria 2/2021
