Göteborg, år 1834. I åratal hade den fruktade koleran härjat i Europa och dödat tiotusentals människor, men Sverige hade klarat sig. Stränga karantänsregler hade införts.

Inga fartyg från smittade orter fick angöra svenska hamnar utan att ha tillbringat minst åtta dagar under bevakning – eftersom kolera bryter ut relativt snart efter smittotillfället ansågs den karantänsperioden vara tillräcklig.

Kolerasjukhus och karantän

Alla större städer hade också förberett sig genom att planera för kolerasjukhus och för något som kallades inre karantän. Om smittan kom till en viss ort skulle den omringas av militär som hade uppdraget att hindra sjukdomen från att sprida sig vidare.

Koleraberedskapen var en utveckling av det väl fungerande system som hade använts under 1700-talet för att hindra spridning av pestsmitta. Men Sverige skulle snart få lära sig vad andra länder runt om i Europa redan hade upptäckt – det var betydligt svårare att hejda koleran än pesten.

I slutet av juli 1834 hade utbrotten runt om i Europa börjat klinga av och i svenska kyrkor hade man haft tacksägelsegudstjänster för att fira att landet hade klarat sig undan farsoten även den här gången. Men då – en fredagsmorgon – började den 52-årige hamnarbetaren Anders Ryberg i Göteborg känna sig sjuk.

Diarréer, kramper och kräkningar

Diarréer, kramper och kräkningar följde. Hans arbetskamrater hjälpte honom hem till familjen i Majorna, men sjukdomen gick inte att hejda. Han hade fått kolera.

Förloppet är hastigt och brutalt; på ett dygn kan den sjuke förlora så mycket som tjugo liter vätska, genom att tarmen oavbrutet töms. Där efter följer vad som kan beskrivas som en systemkollaps; bristen på vätska gör att kroppen helt enkelt slutar att fungera.

Anders Ryberg var snart död, liksom hans hustru Anna Persdotter, samt deras dotter. Snart spred sig sjukdomen till grannar och arbetskamrater och vidare ut i Göteborgs skärgård.

Experter förminskade sjukdomens allvar

Till att börja med reagerade myndigheterna med att förneka situationens allvar. Läkare hävdade inledningsvis att det rörde sig om en "icke smittsam" sjukdom.

I den konservativa tidningen Minerva citerades experter som slog fast att det inte alls var fråga om kolera, utan bara om vad man kallade "sommarsjuka".

Koleran spreds ohejdad

Istället förklarades de många dödsfallen med att det handlade om fattiga människor, som levde i smuts och osundhet och inte kunde ta hand om sjukdomar som inte behövde bli så farliga om man bara hanterade dem rätt.

Koleran hann därför sprida sig ohejdad under flera veckors tid. Smittan spreds snabbt vidare längs den nyöppnade Göta kanal och drabbade många städer hårt.

Odaterad bild ett fartyg ur J E Svahns samling.

I juli 1834 insjuknade en hamnarbetare i Göteborg. Det blev starten på en kolera­epidemi som kom att skörda tusentals dödsoffer i Sverige. Odaterad bild ur J E Svahns samling.

© Fo15322A Foto: Okänd, Sjöhistoriska/SMTM

Snart utspelade sig scener som påminde om sådant som skett tidigare i historien, när förödande farsoter dragit fram. Massgravar grävdes, särskilda kyrkogårdar användes för att skilja de som dött i kolera från vanligt folk.

Särskilda vagnar drogs runt i Stockholm för att hämta in de som hunnit dö under natten. Samtidigt låg en ovanligt stark sensommarhetta över huvudstaden – upp till 35 grader som värst.

I Stockholm blev läget snart kaotiskt. Huvudstaden hade vuxit hastigt under de närmast föregående decennierna, och de hygieniska förhållandena var usla, särskilt bland stadens fattigare befolkning.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Spridningen av kolera skulle begränsas med hjälp av militär

I stora delar av staden, särskilt på Södermalm och Norrmalm, levde många i vad som närmast kan beskrivas som kåkstäder, där det var nästan omöjligt att hålla rent och svårt att sköta sin hygien.

De planer som hade gjorts upp i förväg om hur smittspridningen skulle begränsas med hjälp av militär, visade sig inte fungera i praktiken.

Smittan tog sig gång på gång förbi karantäner och spärrar. Och när man försökte begränsa människors rörelsefrihet klagade handelsmän över att de inte kunde köpa och sälja varor, människor drabbades av panik vid tanken på att behöva stanna kvar i smittade områden och myndigheterna var oroliga över att livsmedelsförsörjningen skulle hotas.

Man trodde dålig lukt orsakade sjukdomen

Snart lättade man därför på de till att börja med strikta regler som hade införts. Istället försökte läkare så gott det gick att behandla sjukdomen där den dök upp.

Den svenske historikern Daniel Larsson som har skildrat kolerautbrotten beskriver hur myndigheterna i Sverige avfärdade tanken på att koleran spreds av något "osynligt smittämne" från person till person.

Istället höll man fast vid den urgamla föreställningen om "miasma", det vill säga att dålig och skämd lukt kunde orsaka sjukdomar.

Eftersom läkarna bestämt sig för att de stinkande miljöerna utgjorde grogrunden för koleran beordrades rökning av gatorna och vädring av rum som smittade personer hade varit i.

Mediciner som prövades var verkningslösa

I efterhand skulle detta visa sig vara helt felaktigt – kolera sprids som vi idag vet av mikroskopiskt små bakterier. Men det dröjde innan den kunskapen erkändes och togs på allvar.

I praktiken innebar allt detta att koleran varken kunde behandlas eller förebyggas på ett effektivt sätt. Dessutom var alla mediciner som prövades verkningslösa.

I en del fall rekommenderades att man skulle smörja in den drabbades mage med brännvin, i andra att man skulle dricka "konjak med tillsats av kamfer eller opium", som det heter i en läkarskrift.

Gav drabbade nervlugnande medel

Annars fokuserade man på att försöka "minska ängslan och oro", genom att ge den drabbade "nervlugnande medel". Även där gick man tillbaka till föreställningar från pestens tid, när det kunde heta att fler dog av oro för pesten än av pesten själv.

Kanske var det ett praktiskt sätt för läkarna att se på saken, när de ändå inte hade någon medicin som hjälpte.

En dam besöker kolerasmittade på ett sjukhus under en epidemi.

En dam besöker kolerasmittade på ett sjukhus under en epidemi.

© Wellcome Collection

Flera av kurerna som prövades mot koleran – som åderlåtning eller kräkmedel – var dessutom rent av skadliga. Dessa behandlingar förvärrade den vätskebrist som är den allvarligaste följden av sjukdomen.

I slutet av november 1834 beräknades att minst 12 500 svenskar hade dött av kolera bara på några få månader. Men det verkliga antalet var troligen långt större. Sjuk-domen hade också drabbat olika delar av landet på mycket skilda sätt.

I vissa delar berördes man inte alls, medan det fanns orter, särskilt i Göteborgs och Bohuslän, där upp till var femte invånare hade dött.

Kolera skulle återkomma många gånger

Under de kommande decennierna skulle koleran sedan återkomma gång på gång, hela tiden med svåra följder.

Men samtidigt var en lösning på väg, men inte i Sverige utan i London. År 1854 drabbades Storbritanniens huvudstad av ännu ett förödande kolerautbrott, särskilt i de fattiga och trångbodda kvarteren i Soho.

Dödstalen steg hastigt och som vanligt var myndigheterna hjälplösa. I linje med idén om att det var dålig luft och hygien som orsakade kolera fokuserade man på att allmänt städa gatorna och uppmana till renlighet.

Men just under detta utbrott kom en läkare i staden sanningen på spåren. Han hette John Snow och hade redan några år tidigare lanserat idén att kolera kunde spridas via dricksvatten, som hade förorenats av något osynligt smittämne.

Nästan alla kolerafall kunde härledas till en vattenpump

Idén hade dock svårt att få genomslag. Men när sjukdomen bröt ut på nytt passade Snow på att kartlägga spridningen, särskilt längs gatan Broad Street.

Det visade sig snart att nästan alla kolerafall var centrerade kring en viss vattenpump. John Snow insåg att de som tog dricksvatten därifrån fick med sig smittat vatten, vilket gjorde det till synes rena vattnet till en dödsfälla.

Smittspridningen i området upphörde

Snow lyckades övertyga de lokala myndigheterna om vad som skedde – och efter att vattenpumpen hade stängts upphörde smittspridningen i området nästan omedelbart.

Det skulle dröja ytterligare ett antal år innan John Snows slutsatser erkändes av alla.

Parallellt med hans insatser skedde teoretiska framsteg, inte minst genom den franske kemisten Louis Pasteurs arbete, som ledde till att allt fler läkare accepterade att sjukdomar kunde spridas av osynliga mikroorganismer.

Så småningom skulle detta arbete leda till att även kolerabakterien kunde isoleras och identifieras av skickliga kemister – i dag är den känd som Vibrio cholerae.

Dricksvattenbrunn

Eriksbergsområdet, på Östermalm i Stockhom, drabbades hårt av kolera. Orsaken var de dåliga dricksvattenbrunnarna. Foto från 1880-talet.

© Severin Nilson/Nordiska museet

I praktiken kunde dock koleran fortsätta att sprida sig under lång tid framöver. 1866 drabbades Sverige igen, särskilt längs Norrlandskusten. Ett sista större utbrott ägde rum 1873, då främst i Skåne. Under dessa ungefär fyrtio år krävde koleran minst 37 000 människoliv, men troligen handlar det om betydligt fler.

Även efter att man hade insett hur viktigt rent vatten var för att förhindra spridningen av kolera, återstod att lösa frågan rent praktiskt.

Att förbättra städernas renhållning och bygga nya brunnar samt skapa ett verkligt effektivt vatten- och avloppssystem kostade mycket pengar.

Ett annat problem var hur man skulle kombinera kraven på bättre hygien och renhållning med tankarna om att respektera individens frihet.

Människors frihet att bestämma själv diskuterades

På 1700-talet hade myndigheterna kunnat genomföra drastiska åtgärder för att minska risken för att pesten skulle spridas, men på 1800-talet, när människors fri- och rättigheter diskuterades allt mer, var de mest långtgående åtgärderna omöjliga.

Allt detta innebar att förändringarna skedde sakta och att de förslag som till sist klubbades igenom av politiker och myndigheter kunde beskrivas som halvhjärtade kompromisser.

Med tiden förbättrades dock situationen avsevärt. Runt om i Europa, liksom i Sverige, omvandlades städerna under 1800-talets sista decennier när effektivare avloppssystem byggdes, samtidigt som tillgången till rent dricksvatten ökade dramatiskt.

Kampen mot koleraepidemierna blev till slut en framgångssaga

Sammantaget möjliggjorde alla dessa förändringar i infrastrukturen att städerna kunde fortsätta att växa utan att drabbas av återkommande farsoter.

Kampen mot koleraepidemierna blev till slut en framgångssaga. Som den amerikanske vetenskapsskribenten Steven Johnson har skrivit visar hanteringen av 1800-talets svåra koleraepidemier att mänskligheten kan klara av även mycket svåra utmaningar om vi lyssnar till personer med verklig kunskap och sedan på riktigt arbetar tillsammans, i stor skala och över nationsgränserna.

Publicerad i Släkthistoria 8/2020