När mutkolvar styrde Sverige

Det vankas traktering i Stora Christophers källare vid Järntorget i Stockholm. I salen står flera dukade bord och ångorna från vällagad mat får det att vattnas i munnen på de riksdagsmän ur bondeståndet som samlats här denna afton. Det är varken första eller sista gången. Männen slår sig ner kring ett antal dukade bord och låter sig väl smaka. Sorlet stiger, men ännu syns inte värden och värdinnan till. De spisar sin kvällsvard i ett mindre rum intill.

Mutor delas ut på middagen

Då och då kallar värden, företagaren Abraham Hedman, till sig någon av gästerna. I den avskilda kammaren samtalar de mellan fyra ögon, och när ledamoten återvänder till källarsalen, där tallrikar och fat just ersatts av kortspel, väger dennes penningpung betydligt tyngre. När aftonen lider mot sitt slut visar sig herr Hedman för att ta avsked av sina gäster. De tackar för maten, men den generöse manu­fakturägaren avvisar vart och ett av deras symboliska försök att betala för sig. ”Kom igen imorgon, goda vänner!”

Korruption bland politiker är idag något som inte ses med blida ögon, i synnerhet av granskande journalister och kritiska väljare. Internationellt utmärker sig dagens Sverige som särskilt befriat från fenomenet. Likafullt står det klart att korruption förekommer, och faktum är att densamma utgjort mer regel än undantag om man blickar bakåt i historien.

Frihetstiden efter Karl XII:s död

Efter Karl XII:s död 1718 föll det svenska enväldet och rikets fyra ständer, adel, präster, borgare och bönder, stärkte sitt inflytande över svensk politik. Dess epicentrum kom att utgöras av de riksdagar som under det följande halvseklet sammankallades med tre till fem års mellanrum. När kungen kallade strömmade riksdagsmännen till Stockholm, som under 1700-talet inte var mycket större än vad vi idag förväntar oss av en mindre tätort i glesbygd.

Riksdagen drog folk

Geografiskt begränsade sig den svenska huvudstaden mer eller mindre till det vi idag känner som Gamla stan. År 1720 beräknades dess invånarantal till cirka 45 000, vid århundradets mitt hade det vuxit till omkring 60 000 individer.

När det var dags för riksdag ökade Stockholms befolkning på ett sätt som märktes. Det var inte bara riksdagsmän som flockades när den beslutande makten skulle till att sammanträda. I regel dök det även upp en stor mängd högt uppsatta militärer och därtill en ansenlig skara folk av olika rang som ville passa på att framföra skriftliga klagomål (supplikera) eller på andra sätt försöka påverka sina politiska företrädare.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Inalles växte Stockholms befolkning med flera tusen personer under riksdagarna, och alla dessa måste bo någonstans. För detta fanns inga bidragssystem, utan de riksdagsmän som inte kom från Stockholm måste ordna eget boende. Vanligast var att man hyrde ett rum hos någon borgare, men det kunde bli en dyr affär. Utifrån principen tillgång och efterfrågan såg borgarna till att höja hyrorna rejält när riksdag stundade. Prästeståndets Andreas Rhyzelius kallade skämtsamt huvudstaden för ”Kostholm”.

Plenum i Wrangelska palatset

Under riksdagarna sammanträdde de fyra ständerna huvudsakligen var för sig. Vid enstaka ceremoniella tillfällen, såsom riksdagens högtidliga öppnande, närvarade samtliga ständer i så kallad plenum plenorum (ungefär församlingarnas församling). Innan rikssalen på det nya slottet stod klar i mitten av seklet avhölls ceremonierna i Wrangelska palatset. Utöver ständernas sammanträden tillkom även en mängd möten i olika utskott och deputationer, vilka kunde bemannas av medlemmar från flera olika ständer.

Adelns självklara sammanträdesplats var riddarhuset, närmare bestämt i Riddarsalen på andra våningen. Förutom vissa rum var riddarhuset i stort sett öppet för allmänheten, och
i anslutning till möten fylldes foajén av människor som ville framföra klagomål eller uppmärksamma ståndet på någon särskild fråga. Att ”civilister” hängde utanför möteslokalerna var för övrigt vanligt även vid de övriga ständernas lokaler, utom vid Storkyrkan där prästeståndets ledamöter sammanträdde.

Borgarna flyttade till Bondeska palatset

Borgarståndet förlade under första delen av frihetstiden sina sammanträden till rådhussalen i det gamla rådhuset på Stortorget. 1730 flyttade ståndet över till det nyinköpta Bondeska palatset vid Riddarhustorget. Det alltmer förfallna gamla rådhuset ansågs inte ståndsmässigt nog, i synnerhet inte då samma fastighet inrymde både ett fängelse och en vinkällare.

Bondeståndet förde länge en ambulerande tillvaro då man saknade fast möteslokal. Istället hyrde bönderna in sig tillfälligt på olika håll i staden under riksdagarna. Oftast blev det
i en gillestuga vid korsningen Svartmangatan-Tyska skolgatan. Men avsaknaden av egen lokal spädde på bilden av ståndet som fattigt och svagt. 1755 fick man ett rum två trappor upp
i Bondeska palatset, samma byggnad som huserade borgarståndet.

Därmed kan man säga att det politiska Stockholm koncentrerades till Riddarhustorget. Det blev den självklara platsen dit man begav sig för att träffa riksdagsmännen, diskutera eller bara höra de senaste nyheterna. Naturligt nog kom torget även att omges av vinkällare och kaffehus, lokaler i vilka det är sannolikt att fler politiska beslut fattades än under ständernas möten. Korruptionen grasserade.

Utländska ambassader mutade

I synnerhet strömmade mutor från främmande makters ambassader. Både Ryssland och Frankrike lät ofta sina representanter vittja kassakistan om det kunde få enskilda riksdagsmän att driva någon fråga i önskad riktning. Att en riksdagsman tog mutor var så vanligt att det snarast ansågs förvånande om någon avvisade en muta.

Till exempel vredgades medlemmar av mösspartiet i början av riksdagen 1771–72 över att mutor som de blivit lovade av ryska ambassaden inte betalats ut i tid. Ledamöterna ställde då ett gemensamt kravbrev till ryssarna, där de krävde över tre miljoner daler kopparmynt.

1755 hävdade bondeståndets mångårige talman Olof Håkansson sin opartiskhet genom att peka på att han faktiskt tog emot mutor från samtliga ambassader.

Strid om tronföljare till Fredrik I

Trakteringarna på källaren Stora Christopher under Abraham Hedmans värdskap ägde rum under riksdagen 1742–43. Den mat och dryck som serverades de närvarande ledamöterna ur bondeståndet var finansierad av den danska ambassaden, likaså de penningpåsar som Hedman stack till dem han talade enskilt med. Syftet var att få de bestuckna bönderna att stödja den danske kronprinsen Fredrik som svensk tronföljare efter den barnlöse Fredrik I.

Det ryska partiet, vars kandidat Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till sist vann striden om det svenska tronföljarskapet, började alltmer se Hedman som ett problem och arrangerade till och med ett mordförsök mot honom. Under en kvällspromenad tillsammans med en präst den 19 februari 1743 avlossades plötsligt ett skott mot Hedman, men kulan snuddade bara vid hans finger och gjorde ett hål i kappan.

Hedmans motståndare gav emellertid inte upp och den 29 mars häktades han av slottsfogden, sedan en bokhållare angett honom som mutkolv. Man lyckades dock aldrig få till någon fällande dom mot Hedman, inte minst på grund av att bondeståndet satte sig på tvären när dess ledamöter kallades som vittnen.

Hedman förvisades från Stockholm och därmed också från politikens arena. Under 1746–47 års riksdag dök han dock upp igen. Den här gången på källaren Tre Kongar, trakterande bondepolitiker på rysk och brittisk bekostnad.

Hovpartiets misslyckade kupp

Det korrupta ständerväldet drabbades av allt hårdare kritik ju längre frihetstiden led. Det så kallade hovpartiet försökte 1756, under ledning av drottning Lovisa Ulrika, genomföra en statskupp i syfte att beskära riksdagens makt och återbörda den till kungahuset. Planen var att se till att upplopp bröt ut och sedan understödja det med trupper ur Stockholms garnison. Men planerna läckte ut i förtid och nyckelpersonerna inom hovpartiet arresterades. Kungaparet kom undan det blodiga efterspelet, som innebar tortyr och avrättning av ett antal kungalojala adelsmän, genom att snabbt resa till slottet Ulriksdal ute på landet.

Istället för att stärkas försvagades kungamakten ytterligare. Kung Adolf Fredrik var i praktiken en marionett som inte ens behövde ge sitt godkännande till olika beslut. Det senare hade ständerna löst genom att tillverka en stämpel med kungens namnteckning.

Gustav III tvingar igenom ny regeringsform

Hovpartiets anda levde dock vidare efter det misslyckade kuppförsöket och kungahuset skulle få sin revansch. År 1771 avled Adolf Fredrik hastigt och sonen Gustav III besteg tronen. I augusti 1772, under pågående riksdag, tog han befälet över stadens väpnade styrkor och tvingade samtliga riksdagsmän att komma till rikssalen. Här lade han fram det som skulle bli 1772 års regeringsform, vilken stärkte hans inflytande enormt och i praktiken återinförde envälde i Sverige. Ledamöterna, som sett de uppställda kanonerna på borggården utanför, fann inte att de hade något annat val än att bifalla den nya grundlagen.

Därmed var frihetstiden till ända, den halvsekellånga period då riksdagen dominerade svensk politik. Men helt maktlös var man inte. I 1772 års regeringsform fanns nämligen en paragraf kvar som fastslog att kungen inte fick starta anfallskrig utan riksdagens godkännande. En paragraf Gustav III bröt mot vilket fick ödesdigra följder.

Publicerad i Släkthistoria 10/2019