Typografiska föreningen var ett av många fackförbund som deltog
i socialdemokraternas förstamajtåg i Stockholm år 1899.

Arbetarrörelsen kämpade för rösträtt och rättvisa

Under den andra halvan av 1800-talet växte arbetarrörelsen fram. Trots stora svårigheter lyckades den organisera en stor del av Sveriges arbetare. Men den mötte stort och envist motstånd från samhällets överhet.

30 maj 2020 av Magnus Västerbro

Söndagen den 6 november 1881 höll en man vid namn August Palm ett föredrag på hotell Stockholm i Malmö. Palm var en 32-årig skräddare som precis hade återvänt till Sverige från Tyskland där han på nära håll sett hur en stark arbetarrörelse höll på att växa fram. Nu tänkte han introducera idéerna även i Sverige och tog därför till orda under rubriken ”Hvad vilja Sosial-Demokraterna?”

"Ingen skam att vara socialist"

Efteråt skulle man i de etablerade tidningarna hånfullt kommentera August Palms ordval, hans formellt bristande svenska, och det faktum att han flitigt använde både ”främmande ord och svordomar”, som en journalist beskrev saken. Men på det stora hela spelade det mindre roll. För första gången hade ett offentligt evenemang genomförts i Sverige där en man reste sig upp och sa – med ord som August Palm använt i början av sitt anförande – att det är ”ingen skam att vara socialist”.

Ordet socialist var ett skällsord inom samhällets övre klasser, men enligt Palm kunde socialist kallas ”samfundsförbättrare”. Och vad, frågade han i sitt föredrag, ”kan väl vara skönare än att vara med till att förbättra detta samfund, som är ruttet, detta samfund som är grundat på lögn och består av orättvisa”.

Man ska förstås akta sig för att överdriva August Palms betydelse. Om han inte hade hållit sitt föredrag just den där söndagen i november 1881 så hade säkert någon annan gjort det kort därefter. För de idéer som Palm framförde spreds på många håll och svarade uppenbarligen mot ett stort och utbrett behov i samhället. Under de kommande decennierna skulle de väcka ett enormt gensvar över stora delar av världen.

Den industriella revolutionen

Under 1800-talet hade Västeuropas länder förändrats i snabb takt under den industriella revolutionen. Utvecklingen hade börjat i Storbritannien och fortsatt i Europa och Nordamerika. Det dröjde innan den nådde Sverige, som då var ett land i kontinentens utkant, men även här ledde industrialiseringen till drastiska skiften i landets ekonomiska och politiska liv.

En snabb befolkningsökning ägde rum, vilket gjorde att människor i stora mängder lämnade landsbygden för att söka sig till städerna i jakten på arbete och en bättre framtid. Industrier växte fram, först genom de norrländska sågverken och sedan i form av verkstadsföretag på många håll i landet. Samtidigt utvecklades en storskalig gruvindustri i såväl Bergslagen som i Norrland.

Näringsfrihet ersatte skråordningen

Vid mitten av 1800-talet avreglerades också det tidigare stelbenta samhället i snabb takt. Skråordningen, som detaljstyrt vilka som fick arbeta med vissa arbetsuppgifter upplöstes. Sedan infördes näringsfrihet – vem som helst fick starta vilket företag som helst, utan att behöva begära tillstånd för den saken. Förhoppningen var att dessa reformer, inspirerade av den öppna ekonomin i Storbritannien och tidens liberala teorier, skulle befria människors skaparkraft och på sikt leda till en positiv utveckling.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm i folkvimmel tillsammans med okänd man.

August Palm (till vänster) var en av den svenska arbetarrörelsens pionjärer. Odaterat foto.

Så skedde också till viss del. Men avregleringarna skapade samtidigt vad historikern Yvonne Hirdman har beskrivit som en ”anarkistisk marknadsekonomi”. Klyftorna mellan rika och fattiga växte och de redan stora sociala spänningarna förstärktes när det nya industrisamhället drabbades av återkommande kriser med arbetslöshet och nöd som följd.

Med tiden blev också protesterna mot dessa förändringar allt starkare och mer organiserade. Redan i slutet av 1840-talet hade en våg av uppror och kravaller dragit genom Europa. Dessa påminde samhällets styrande om kaoset under franska revolutionen som ägt rum knappt 60 år tidigare. Kunde något liknande hända igen? De paroller som styrt de franska revolutionärerna – frihet, jämlikhet och broderskap – fortsatte att locka många inom den nya arbetarklassen.

Marsoroligheterna 1848

Proteströrelsen kom även till Sverige. Under de så kallade marsoroligheterna 1848 ledde en serie upplopp till sist till att militär öppnade eld mot demonstranter i huvudstaden och dödade ett trettiotal människor.

Fler kravaller förekom runt om i Sverige under 1850- och 60-talen. Oftast rörde det sig om tillfälliga utbrott av protester, orsakade av missnöje med dåliga arbetsförhållanden eller brist på mat. Särskilt under nödåren på 1860-talet förekom detta i stor utsträckning. Men protesterna var aldrig organiserade och det fanns inga gemensamma idéer att samlas kring. De radikalaste skyllde allt på den rådande ordningen och krävde att kungamakten skulle avskaffas och ersättas av ett direkt folkstyre, vilket de räknade med skulle förbättra villkoren för de många fattiga svenskarna.

De första fackförbunden

Först under 1870-talet började en mer organiserad arbetarrörelse så sakta växa fram samtidigt som de första fackförbunden etablerade sig på olika arbetsplatser. Det hade redan tidigare funnits sammanslutningar för olika yrkesgrupper. De ägnade sig främst åt att försvara den egna gruppens status och privilegier och åt att hjälpa varandra vid sjukdom eller arbetslöshet. 

Arbetarna jobbade ofta långa dagar och hade svårt att få lönen att räcka. Här tegelbärare i Stockholm kring sekelskiftet 1900.

Det nya med fackförbunden var framförallt att de organiserade alla arbetare inom en viss yrkeskategori eller i en viss industribransch, även de outbildade och lägst betalda. Fackförbundsledarna argumenterade för att alla arbetare måste börja se sig som en del av samma klass – en grupp i samhället som hade gemensamma intressen att försvara. Bara på det viset kunde man göra motstånd mot arbetsgivarna, som hade stöd av lagstiftningen och som kunde kalla på militär om de anställda protesterade allt för högljutt.

Strejken i Sundsvall 1879

Dessa tidiga försök att organisera Sveriges arbetare kulminerade med strejken i Sundsvall 1879. Då lade närmare 5 000 av traktens 6 000 sågverks- och brädgårdsanställda ner arbetet i protest mot sänkta löner och försämrade villkor. Men som så ofta ledde inte protesterna till några förbättringar för de anställda. Militär kallades in och de strejkande tvingades tillbaka till arbetet. Konflikten skapade också ett djupt sår i samhället – många av de som strejkat vägrade gå tillbaka till arbetet, eller fick inte för arbetsgivarna, och gav sig istället av till Amerika.

Samtidigt var händelserna i Sundsvall ett förebud om kommande förändringar. Att så många arbetare hade gått samman för att protestera mot den rådande ordningen sågs som något nytt – som något hoppfullt för vissa, men hotfullt för andra.

Socialdemokraterna bildas

Under de följande åren anslöt sig allt fler människor till rörelsen som till slut organiserades som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti – socialdemokraterna. Många var liksom August Palm outbildade män – men där fanns också kvinnor, som ofta tvingades kämpa en dubbel kamp, eftersom ointresset för deras frågor var stort även bland männen inom arbetarrörelsen.

Agitatorer reste runt i landet för att övertyga människor om att våga organisera sig och bli medlemmar i det nya partiet. Deras främsta krav var rösträtt för alla, vilket sågs som nyckeln till en verklig omdaning av samhället. Många ville sedan se en storskalig socialisering av samhällets tillgångar – allt skulle ägas av alla.

Hjalmar Branting (med käpp) försöker lugna demonstranter i Stockholm i juni 1917. När polisen anfaller bryter våldsamheter ut.

Hjalmar Branting ansluter

Tidigt anslöt sig även människor från andra samhällsklasser till arbetarnas led, lockade av rörelsens idéer som var i samklang med tidens anda. Radikala tankar om samhällsförändringar av alla de slag spreds även vid universiteten, trots att de bekämpades av dess rektorer och styrelser. I den miljön kom den unge Hjalmar Branting i kontakt med arbetarrörelsen. 

Ganska snart blev han en ledande gestalt inom den tidiga socialdemokratin. Att han öppet anslöt sig till arbetarrörelsen väckte protester inom hans egen samhällsklass. Branting hade bland annat varit klasskamrat med den blivande kungen, Gustaf V. Men även vissa inom arbetarrörelsen var misstänksamma mot att ”utbildat” folk av Brantings typ, gick med i partiet.

Redan från början var arbetarrörelsen en splittrad rörelse. Det fanns vissa som menade att motsättningarna mellan arbetarna och de övre skikten i samhället var så djupa att de aldrig kunde överbryggas. Dessa menade att det krävdes en revolution om ett bättre samhälle skulle kunna skapas.

Andra, som Hjalmar Branting, förde fram tanken på att långsamma och inte fullt så drastiska reformer var att föredra. Kanske var total socialisering heller inte nödvändigt, utan man kunde nöja sig med förbättrade villkor för folket i stort.

Kata Dalström radikalare

Mellan dessa falanger – de som stod för klasskamp på den enda sidan, och de som stod för klassamarbete på den andra – pågick ständiga strider. En av de ledande förespråkarna för de radikalare krafterna hade liksom Branting en bakgrund i samhällets översta skikt. Hon hette Kata Dalström och lämnade sin trygga miljö för att under 1890-talet bli en av arbetarrörelsens mest uppmärksammade, älskade men också kontroversiella ledarfigurer. 

Under lång tid var hon en av de mest uppmärksammade agitatorerna av dem alla, som outtröttligt reste runt i Sverige för att uppmana kvinnor och män att ansluta sig till den politiska och fackliga kampen. För det fick hon betala ett pris – hon kallades klassförrädare, och hennes barn fick höra glåpord av grannar och klasskamrater.

Kata Dahlström reste land och rike runt och agiterade för facklig och politisk organisering samt vikten av allmän och lika rösträtt.

I början av 1900-talet var arbetarrörelsen på väg att bli en verklig maktfaktor i samhället. Redan 1895 hade Hjalmar Branting tagit plats i riksdagen och under varje valår blev fler socialdemokrater invalda i den lagstiftande församlingen. Även på arbetsmarknaden växte arbetarrörelsen hastigt. Bara mellan åren 1900 och 1907 ökade antalet fackligt anslutna arbetande män och kvinnor från 65.800 till 230.700. 

SAF bildas som motkraft

Men den allt kraftfullare arbetarrörelsen skapade också oro hos andra grupper i samhället, som även de organiserade sig. Ledande arbetsgivare gick 1902 samman i Sveriges arbetsgivareförening (SAF).

När storstrejken bröt ut 1909 och 290.000 arbetare lade ner arbetet vann SAF sin första stora seger medan arbetarrörelsen led ett svidande nederlag. Arbetsgivarna var bättre organiserade och när fackförbundens strejkkassor tog slut kunde de inte fortsätta konflikten. Strejken avbröts därför i förtid, och arbetsgivarna fick igenom de flesta av sina krav. Många av de strejkande förlorade dessutom sina arbeten och antalet medlemmar i fackförbunden föll dramatiskt när besvikna medlemmar i mängder sade upp sina medlemskap.

Storstrejken innebar slutet på arbetarrörelsens första epok i Sverige. Reformvänliga ledare som Branting fick hård kritik för att de agerat för tveksamt i konflikten med näringslivet. I strejkens efterdyningar splittrades arbetarrörelsen på allvar för första gången, när radikaler – som Kata Dalström – lämnade socialdemokratin som ansågs vara för villig att kompromissa med överheten.

Allmän rösträtt 1921

I början av 10-talet var den svenska arbetarrörelsen försvagad, men dess storhetstid skulle komma. När allmän och lika rösträtt till sist infördes i Sverige – beslutet togs 1919 och första valet hölls 1921 – fick arbetarrörelsen snabbt verklig politisk makt. 1920 blev socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting under en kort tid statsminister, vilket sedan upprepades vid flera tillfällen under 1920-talet. I valet 1921 fick socialdemokraterna 36,2 procent av rösterna, en andel som sedan steg upp till rekordnoteringen från 1940, då partiet fick hela 53,8 procent av rösterna. Från början av 1930-talet fram till valet 1976 hade socialdemokratin regeringsmakten i Sverige utan avbrott.

Under denna tid genomfördes en stor mängd reformer som syftade till att förbättra villkoren för Sveriges arbetande befolkning – det så kallade välfärdssamhället blev till.

Publicerad i Släkthistoria 5/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...