På kryssning mot det inre av Afrika

I takt med att åren gick märkte jag att minnena kring ett par personer krävde mer plats hos mig. Jag kände en oemotståndlig lust att få kartlägga, återerövra och synliggöra något av dessa människors historia – om det så bara handlade om flisor och fragment av deras liv.

Det var dags att ta reda på mer om mina föräldrar och deras brokiga historia. Leta och gräva. Jag bestämde mig för att slå följe med dem på en färd bakåt i tiden och försjönk successivt in i en alltmer dramatisk livsresa. En resa som utspelade sig på fyra kontinenter under en unik och omvälvande period av svensk och internationell historia.

Urtida artefakter förvandlades till något nutida och levande. Bilder, ord och bokstäver lösgjorde sig från lövtunna brevpapper och berättade om möten med en förtryckande kolonialism, de unga afrikanska ländernas frigörelse, Kongokrisen, FN, nationalistiska böjelser och skrämmande rasbiologiska influenser.

Fram växte en historia om passion och glädje, om hisnande färder och äventyr. Ibland på stigar där ingen vit människa tidigare hade rört sig. Om längtan som obesvarad har färdats över jordens länder och tårar fällda vid lägereldar i tropikernas urskogar. Om svåra förluster och allt för tidig död. Om djupaste förtvivlan, sorg och saknad. Om postsäckar med kärleksbrev som hade tappats ner i Yangtze-flodens grumliga vatten.

Bilder från Kongo

Afrikakofferterna i mitt garage förvandlades till en tidskapsel. Varsamt närmade jag mig berättelsen om dessa människor som inte nöjde sig med att dela världens lidande och utmaningar vid köksbordet, utan ville möta dem fullt ut och förverkliga sina drömmar om en bättre värld.

Ödmjukt trädde jag in i ett teologiskt universum där omvändelsen handlar om ett vidgat medvetande, där motståndets estetik växer fram tillsammans med livsbejakande visioner och en solidaritet som förädlas när olika livsperspektiv kan förenas.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Jag såg bilder som min far hade tagit i Kongo för så länge sedan. Gulnande fotografier med för mig okända människor. Jag lät en projektor projicera några knastriga filmbilder på en vit vägg. Några var i färg men de flesta var svartvita och alla utan ljud. Urgamla riter spelades upp för mina ögon. Korniga filmer från storviltsjakter och tät urskog. Vandringar utmed urgamla karavanvägar. Savanner som brinner. Bilder från sjukhus som missionen har byggt upp, hälsoprojekt, skolor och kyrkor.

Jag såg min far rusa fram mellan textrader och filmrutor – levande, stark, närvarande. Utrustad med ett absolut gehör för människans behov, färdig att bistå, utrustad med en radar inställd på empati och värme. Jag såg också övervuxna gravstenar i urskogen där svenska namn sakta hade eroderat.

Historia av slaveri, kolonialism, frihetskrig och våld

I Afrika finns mänsklighetens vagga. Här rinner fortfarande floder fram i områden där man jagar på samma sätt som för tusen år sedan. Här finns rester av storslagna gamla kungariken, av handel och rik kultur. Av medeltida universitet och bibliotek. Men kontinenten rymmer också en historia av slaveri, kolonialism, frihetskrig och ett besinningslöst våld som trotsar den mänskliga förmågan att hantera.

Det var hit de en gång reste – mina föräldrar Göte och Lisbet.

I utdraget ur Madesjö församlings dopbok noteras att Göte döps i Madesjö kyrka den 2 april 1913. Sju år senare, 1920, möter vi honom i Skedebäcks skola, fem kilometer från Åbro Bondetorp, hemmet strax norr om Nybro i Småland. Efter praktik i Södra Vi Manufaktur & Speceri väntar vapenfri tjänst som ”samvetsöm”. Uppgiften är att gräva fram den gamla borgen i Falsterbo.

Vapenfri tjänst i Falsterbo

Under vistelsen bor de unga männen i det ärevördiga Falsterbohus som mäktigt reser sig över de vita klitterna. Efter dagens slit kan de kasta sig i de härliga vågorna precis nedanför.

De fåtaliga hemresorna företas med cykel. Det är cirka 30 mil, enkel väg, och går på ett par dagar. Packningen är fäst vid pakethållaren. Matsäcken placerad i unikaboxen. När halva resan är tillryggalagd tillbringar han alltid natten under samma stora ek strax utanför Kristianstad.

Efter den vapenfria tjänstgöringen lockar kyrkans arbete. I Götes nyfunna biotop prövas nya tankar och idéer. Allt oftare tänker han på Kongo och på Kongos lidande folk. Parallellt med kurslitteraturen vid den fyraåriga teologiska utbildningen på Lidingö läser han böcker av dåtidens upptäcktsresande. I hans bokhylla finns ett tummat exemplar av Pagel, Möller och Gleerups Tre år i Kongo från 1888.

Det är ett spektakulärt historiskt dokument från en tid när globaliseringen handlade om kolonialmakternas terror och efterdyningen av slavhandeln mellan Afrika, Asien, Europa och Amerika. Tre år i Kongo rymmer unika ögonvittnesskildringar av den belgiska kolonins blodiga historia och grymhet. Bokens hopvikta karta består mest av flodernas blå streck på de i övrigt vita arken. Afrika är ännu ett Terra incognita.

Några år senare ger Stanley ut sin In Darkest Africa följt av Joseph Conrads Heart of Darkness, på svenska Mörkrets hjärta. Alla hittar de sin plats i Götes bokhylla.

Bibeln i Afrikakofferten

Det är ungefär nu som reflexen slår till. Allt handlar plötsligt om Afrika. Att få vara en ljusets apostel mot våldet och förtrycket. Det är nu Göte höjer blicken från den fåra hans förfäder plöjt och fäster den mot en annan värld, långt bortom de karga småländska tegarna.

Bland föremålen i Afrikakofferterna hittar jag också Götes bibel. Den är väl använd och luktar fortfarande Afrika efter alla år. Lite spår av mögel finns på de svarta pärmarna. När jag öppnar boken ramlar plötsligt ett gulnat papper ut. Häpen läser jag: ”Missionärsavskiljning i Betlehemskyrkan, Göteborg, 17 maj 1944.”

Fick resa trots krigslagar

Uppbrottet är hastigt påkommet. Plötsligt har det uppenbarats en möjlighet för Göte, hans nyblivna hustru Saida Ekström och den övriga gruppen av missionärer att äntligen få komma iväg till Afrika trots att Sverige är helt stängt under de rådande krigslagarna. Men det är bråttom. Man har bara 48 timmar på sig att från olika delar av landet samlas i Göteborg inför avfärd.

De ska resa med Svenska Amerikalinjens stolthet, lyxkryssaren Drottningholm, som trots tretusen passagerarplatser ska gå tom genom minfältet i Atlanten ner till Kapstaden för att hämta krigsfångar för vidare befordran till Amerika.

På kvällen den 17 maj ger tyskarna slutligen besked om fri lejd genom de ubåtsbestyckade minfälten och klockan sex morgonen därpå lättar fartyget ankar. Förutom de trehundra i manskapet finns bara de 37 passagerarna på fartyget.

Drottningholm navigerade genom minfält

Kaptenen har beordrat total tystnad, inte ens pianot får röras. De flesta i besättningen väljer att sova ute på däck, flera i den lilla gruppen av passagerare sover med kläderna på. Två svenska jagare eskorterar fartyget ut till territorialgränsen. Medan Drottningholm försiktigt navigerar genom minfältet pågår i det angränsande Tyskland ett närmast industriellt mördande.

I Treblinka i Polen dödas under tio månader en miljon människor, motsvarande en medelstor stad, per månad. Väl framme vid sitt mål ska de finna ett annat exempel på statsfinansierad strukturell rasism och dess konsekvenser.

Den 17 juni landstiger man i Port Elizabeth, Sydafrika. Men redan på midsommarafton lämnar man staden för att leta sig vidare norrut genom en okänd kontinent.

Patrice Lumumba och Dag Hammarskjöld

Någonstans efter Victoriafallen skiljs man åt. Missionärerna från Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen reser österut mot slätterna i det dåvarande Abessinien och Tanga-nyika. Göte, Saida och de övriga viker i stället av västerut mot Kongo, till de djupa skogarna och vildmarken.

Den 25 juli passerar man Élisabethville, fortfarande med tåg. Några år senare ska Patrice Lumumba, det självständiga Kongos allra första demokratiskt valda premiärminister, mördas just här efter kolonialmakternas inblandning och kvarvarande ekonomiska intressen. En händelse som ska kasta långa mörka skuggor in i framtiden.

Gränsövergången till Kongo äger rum vid Ndola i nuvarande Zambia, den plats där FN:s svenska generalsekreterare Dag Hammarskjöld och hans plan störtar efter att sannolikt ha skjutits ner. Något som ska ge eko i hela världen ända in i vår tid. Denna händelse, liksom mordet på Lumumba, kommer att få stor betydelse i Götes liv mindre än femton år senare.

Då tjänstgör han som underrättelseofficer i den kongolesiska FN-styrkan. När Göte i den rollen den 13 september 1961 befinner sig på N'djili-flygplatsen i Leopoldville för att övervaka mottagandet av Hammarskjöld har generalsekreteraren bara ett par dagar kvar att leva. Men det är en annan historia än den som ska berättas nu.

Sju dagar på Kasaïfloden

Efter att ha passerat Port Francqui går resan vidare västerut på den 250 mil långa Kasaïfloden. Den tredäckade och flatbottnade flodbåten Kigoma blir nu gruppens hem i sju dygn. Likt flodbåten i Joseph Conrads Mörkrets hjärta färdas man långsamt fram genom ett uråldrigt, mytomspunnet och gåtfullt landskap.

Den häpnadsväckande naturen är en attack mot alla sinnen, och hettan ligger som ett lock över deras huvuden. Ibland fastnar Kigoma på de grunda sandrevlarna. Ofta ser man krokodiler och flodhästar i vattnet. I den täta grönskan som omger floden skymtar man apor och andra djur.

Efter Kasaïfloden kommer man ut på den mäktiga Kongofloden. Landskapet förändras successivt. Höga gröna kullar byts mot och djupa raviner. Den 7 augusti lägger man till i huvudstaden Léopoldville där några i gruppen går i land. Tre dagar senare fortsätter de till slutdestinationen Matadi.

Saida avlider hastigt

Detta är en helt ny värld för det unga paret. Parallellt med den kanoniserade berättelsen om det mörka Afrika visar sig nu en annan verklighet. De erfar en kärlek som manifesterar sig mellan människor, i barnens leenden, generositeten hos befolkningen trots allt lidande, sjukdomar och allt för tidig död. Men efter bara några månader, den 29 mars 1945, avlider den nu gravida Saida hastigt. Hon begravs i Kongos röda jord och kastar Göte in i djup sorg.

Många missionsarbetare dukar under på missionsfälten i hetsiga febrar utan vare sig diagnos eller botemedel. Enkla kors och igenväxta kyrkogårdar berättar om ensamhet och tragedier. Och långt uppe i det kyliga och avlägsna Sverige finns oroliga anhöriga som aldrig får återse sin bror eller syster, mor eller far – eller besöka deras gravar.

Göte lämnar den brusande staden Matadi och söker sin tillflykt allt längre in i vildmarken för att bearbeta sorgen. Han vandrar på stigar från Stanleys tid, besöker byar och ansvarar för verksamheten vid de båda missionsstationerna Kinkenge och Kibunzi: sjukkliniken, sköterskeutbildningen, skolan och gudstjänsterna.

Mötet med bybornas glädje och kraft blir en del av en allt större berättelse. En air av målmedvetenhet rinner allt oftare genom hans dna. Allt oftare stryker fingertopparna mot det heliga. Han har en väg att gå.

Göte fick bära FN-passet

Det finns en riktning. En mening. En framtid. Denna drivkraft gör att Göte längre fram även får bära FN-passet, det kanske vackraste pass som finns – en fredsutopi för drömmare och visionärer där varken nationstillhörighet, hudfärg eller religion behöver anges.

Göte är en del av något storslaget. För parallellt med den brutala kolonialismen och dess avsaknad av moraliska källor finns också sanningen om de pionjärer som utan strävan efter personlig vinning följer sitt hjärta, som vågar möta en värld och en nöd som många knappast kan föreställa sig.

En av dessa, den svenske baptistmissionären Edvard Sjöblom, är den första att slå larm till Europa om den belgiske kung Leopolds osannolika grymhet mot det kongolesiska folket. Om korgarna med avhuggna händer och huvuden som hängs upp på stolpar i städerna som avskräckande exempel på vad som händer om man inte följer kung Leopolds påbud.

På samma sätt har missionen kunnat bidra till självständighetsrörelsen i flera afrikanska länder genom att deras ledare i likhet med exempelvis Mandela, Tutu, Nyerere, Kenyatta och Nkrumah gått i missionens skolor och rustats att frimodigt få föra sin talan och ta del av idéer om demokrati och människovärde.

Lisbet föddes i Kina 1920

I Kongo möter Göte några år senare min mor, Lisbet, lärare på Svenska skolan i Pointe-Noire, och livet får en ny inriktning. Lisbet är född i Kina 1920, just när det tusenåriga kejsarväldet under dramatiska former brakar samman och där hennes båda föräldrar Karl Nelton och Elizabeth Sundahl tjänstgör inom missionen.

Elizabeth är från Ekebyborna socken i Östergötland och har utbildat sig i Amerika. Karl är från Sanda på Gotland och är nog ett bekant namn för en del släktforskare, med anledning av hans släktbok Från Vasa till Bernadotte via Krusell. Men detta är också en helt annan historia.

Tillbaka i Småland

Under hela sitt liv blir Göte trogen sin livsuppgift. En livsresa genom kärlek och död, rasism, kolonialism och aktivt fredsarbete. En apokalyps av hängivenhet och dåraktighet, i såväl glädje som smärta.

Sedan 1988 vilar hans stoft på kyrkogården alldeles intill Madesjö kyrka i Småland, den plats där allting en gång började.

Publicerad i Släkthistoria 9/2021