Olga Lundin överlevde Titanic-katastrofen

Det var april 1912 och hela Hallaryd, en liten by inte långt från gränsen mellan Skåne och Småland, befann sig i chocktillstånd. Några veckor tidigare hade fem av traktens unga lämnat Sverige för att resa till Amerika med den nybyggda atlantångaren Titanic – den tidens största passagerarfartyg.

Natten till den 15 april hade det ofattbara inträffat. Fartyget, på förhand beskrivet som osänkbart, hade kolliderat med ett isberg och gått till botten. Ett par dagar senare nådde nyheten Sverige och lilla Hallaryd, där man nu svävade i ovisshet om huruvida bygdens barn var vid liv eller ej.

Livstecknen dröjde, men en dag i sena april återvände kantor J A Högestätt från Killeberg, dit han regelbundet cyklade för att hämta och lämna post, med ett brev adresserat till Gustava Eriksdotter, Svaneryd, Hallaryd.

Brev från Olga Lundin

Gustava var mor till en av resenärerna, 23-åriga Olga Lundin, och när hon fick brevet i sin hand kände hon genast igen sin dotters handstil på kuvertet. Gustava läste de första raderna – ”Jag vill nu i korthet skriva ett par ord till eder, och låta er veta att jag lefver efter stora lidanden och svårigheter.”

Gustava kunde andas ut, Olga var räddad. Det var även, kunde Olga berätta, en annan person i resesällskapet, Karl Johnsson från närliggande Killeberg. Sämre hade det gått för de tre andra, däribland Olgas fästman Nils.

Olga Lundin föddes den 9 januari 1889. Året innan hade hennes mor Gustava Eriksdotter gift sig med Olgas far Edvard Måhlgren Lundin, en soldat vid Kronobergs regemente. Paret fick fyra barn, men någon gång efter att det yngsta, Hjalmar, föddes år 1900 försvann Edvard.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Kanske utvandrade han till Amerika; spåren efter honom är få. Gustava lämnades i alla fall ensam med barnen i den fattiga småländska bygden.

Olga började efter några få år i skolan att arbeta på betfälten och som barnpiga. Av de magra slantar hon tjänade sparade hon så mycket som möjligt för att ha ett startkapital i livet.

Kusinen Nils från USA

En vinterdag 1912 kom hennes kusin Nils Johansson hem till byn för att hälsa på efter att under en period ha bott i USA. Han berättade för alla som ville höra om det stora landet i väster, som hade gett honom så mycket.

Nils var maskinsmed men ägde, enligt egen utsago, andelar i en fabriksrörelse och fastigheter i Seattle. Dessutom hade han en livförsäkring värd ettusen dollar.

Olga berättade i tidningsintervjuer senare i livet att hon fängslades av Nils berättelse om sina framgångar i USA. De två bestämde sig för att, som fästfolk, tillsammans resa tillbaka till Amerika.

Från början var tanken att de skulle åka i mars, men Nils ville gärna vänta till april så att de skulle få chansen att vara med om Titanics jungfruresa. Det skulle bli ett äventyr, trodde han, och samtidigt säkrare i och med att Titanic i pressen hade benämnts som osänkbart.

I andra klass på Titanic

Med på resan följde även Olgas fyrmänning Karl Johnsson från Killeberg och smederna Albert Augustsson och Paul Andreasson från Hallaryd.

Resan gick via Danmark till Southampton, där Titanic avgick på sin allra första färd vid lunchtid den 10 april. I sin hand hade Olga en tredjeklassbiljett med nummer 347469, den allra billigaste biljettypen. Även de andra i sällskapet skulle resa i tredje klass.

Men under sjöresan över Nordsjön till Southampton hade Olga blivit sjösjuk och för att hon skulle få en behagligare resa bytte hon ut sin tredjeklassbiljett till en i andra klass.

När Titanic så kastade loss delade Olga Lundin andraklasshytt med en annan svensk kvinna som hon inte kände på förhand, medan fästmannen och de övriga i sällskapet befann sig i tredje klass.

Lawrence Beesleys bok

Lawrence Beesley, en amerikansk lärare och journalist som också fanns bland passagerarna och som bara ett par månader efter katastrofen gav ut boken The Loss of the SS Titanic om sina upplevelser, berättar om ett par som mycket väl kan ha varit Olga och Nils.

Beesley såg en man som reste i tredje klass, men som hade sin kvinna i andra klass och beskriver hur han ”brukade gå upp för trappan som ledde från mellandäck till andraklassdäcket och prata kärleksfullt med sin fru genom den låga grind som skiljde dem åt”.

Lawrence Beesley skriver i sin bok att han aldrig såg mannen efter olyckan, men att kvinnan fanns ombord på fartyget Carpathia, som kom till Titanics undsättning.

"En resa i lyx"

Ombord på Titanic fanns runt 2 200 personer, varav många var rika och kända. Några exempel är affärsmannen Benjamin Guggenheim och Isidor och Ida Straus, ägare till den amerikanska varuhuskedjan Macy’s. I första och andra klass var resan mycket behaglig.

– Det var en underbar resa där alla hade trevligt. Man dansade och roade sig, maten var utmärkt och betjäningen den främsta. Det var en resa i lyx, berättade Olga Lundin för lokaltidningen Norra Skåne år 1960.

Olgas kamrater i tredje klass reste under enklare förhållanden, men hade det ändå förhållandevis bra, i alla fall jämfört med hur standarden kunde vara på andra fartyg. Toaletterna var självspolande och maten av relativt god kvalitet.

Vaknade av kraftig stöt

Så kom då den ödesdigra kvällen den 14 april. Strax efter klockan elva, då dansmusiken tystnat, hade Olga gått och lagt sig i sin hytt. Men bara någon halvtimme senare vaknade hon av en kraftig stöt. Hon kände sig lite orolig och gick upp på däck för att se vad som hade hänt. Där märktes ingen större oro, hon såg en grupp män, däribland Nils, sitta och spela kort i godan ro.

Men i en annan del av fartyget rådde full panik. Utkiksmännen hade, allt för sent, observerat ett isberg som Titanic inte lyckades undvika. Två minuter efter att undanmanövern inletts var kollisionen ett faktum.

Kapten Edward Smith kallade till sig skeppets chefskonstruktör som efter inspektion av skadan kunde konstatera att Titanic skulle hålla sig flytande i maximalt två timmar till. Allt fler passagerare började förstå att situationen var kritisk och paniken spred sig.

De dramatiska upplevelserna ombord fick Gustava Eriksdotter i Hallaryd uppleva genom det brev från dottern som anlände veckorna efter katastrofen.

I brevet skriver Olga att de fem i resesällskapet hade bestämt sig för att dö tillsammans när de insåg att katastrofen var ett faktum. Olga höll sin Nils i den ena armen och Karl från Killeberg i den andra. Albert och Paul var tätt efter.

”Där stod vi på däcket och såg icke annat än döden framför oss”, skrev Olga.

Olga kastades ner i livbåt

Livbåtar började hissas ner, men de var för få för att räcka till alla passagerare. Kvinnor och barn skulle räddas först och besättningsmän tog tag i Olga och kastade ner henne i livbåt nummer tio.

”Jag höll Nils i handen och ville hava honom med, men di höllo honom för di vore rädda vi blef för många. Jag skrek det värsta jag kunde och ville tillbaka, men i detsamma hissades vi ned”, fortsätter Olga i brevet som hon senare skrev ombord på det undsättande fartyget Carpathia.

Det var det sista hon såg av Nils. Där och då förlorade de varandra. Olga satt i livbåten insvept i sin kappa och hon kunde i den stilla, stjärnklara natten ha fått beskåda hur Titanic sjönk med fören först.

– Men jag blundade. Jag ville inte se det, berättade hon för veckotidningen Året Runt långt senare.

Räddades av Carpathia

Nils, Albert och Paul var borta. Men Karl hade klarat sig. Han berättade senare att han i sex timmar klamrat sig fast på en dörr ute på havet för att till sist komma upp i en livbåt. På Carpathia återförenades han med Olga.

Bara runt sjuhundra av dem som fanns ombord på Titanic överlevde och dagarna senare kom de i land i New York.

I ett par månader efter katastrofen var Olga sjuk, men hon återhämtade sig hos sin syster Jenny som redan bodde i USA. Därefter började hon så sakta att bygga upp sitt liv i det nya landet.

Hon flyttade till Kalifornien, där hon bland annat jobbade som husmor, och stannade i fem år. Därefter återvände hon till Hallaryd där hon under en period drev ett kafé. Tanken var att spara ihop ett kapital inför giftermålet med en ny man som hon hade träffat.

Återvände till USA

Men ännu en gång skulle hon komma att förlora en kärlek. I intervjuer senare i livet berättade Olga Lundin att hennes blivande make dog innan bröllopet. Hur och varför ville hon aldrig gå in på.

Olga Lundin bestämde sig för att ändå återvända till USA. Framöver skulle det bli många resor fram och tillbaka över Atlanten för henne. Fartygen och vattnen kom trots olyckan aldrig att skrämma Olga Lundin.

– Jag tror blint på att ens öde är bestämt och detta öde gjorde att jag blev räddad, berättade hon i intervjun 1960.

Olga Lundins liv blev, även bortsett från Titanic, ett liv utöver det vanliga. I USA arbetade hon som kokerska hos den norska kronprinsessan Märta och hennes barn, som under en del av andra världskriget levde i exil i Washington efter att Tyskland ockuperat Norge. I Märtas hem fick storheter som president Franklin D Roosevelt avnjuta Olga Lundins kokkonst.

Förlorade sin tredje kärlek

På 1930-talet hade Olga, efter att ha förlorat de två tidigare fästmännen, gift sig med Charles Andersson, en byggmästare från Mönsterås. De levde i många år i Washington DC och deras äktenskap kom att vara ända till 1964, då Olga en tredje gång fick uppleva sorgen över en förlorad kärlek.

Charles avled då i sviterna av en sjukdom. Året före hade de två flyttat tillbaka till Sverige och Osby, några kilometer från Hallaryd. Här levde Olga Lundin, som aldrig fick några barn, det sista decenniet av sitt liv ensam.

Att pussla ihop berättelsen om Olga Lundins liv är inte helt enkelt. Uppgifter i tidningsartiklar och arkiv och från människor som träffat Olga är emellanåt motsägelsefulla, även när det gäller händelserna ombord på Titanic.

Klart är dock att berättelserna om kvinnan som överlevde den historiska fartygskatastrofen lever vidare i släkten. De som minns henne idag talar om en äventyrlig och självständig kvinna, glad i livet.

En udda fågel i Osby

En av få nu levande släktingar som har träffat Olga Lundin är Nicholas Jangard i Stockholm. Hans morfar var Olgas bror. Nicholas kommer ihåg Olga med värme.

– Hon var väldigt fri, öppen och snabb i replik och tanke. Och hon var väldigt rolig. Hon satte ju spår hos dem som träffade henne, hon var speciell, säger han.

I Osby var Olga en udda fågel, berättar Nicholas Jangard. En kvinna med amerikansk brytning, som behandlades med respekt och som sågs lite som en lady. Hon var också en person som gärna började varje dag med en knapp whisky.

– Hon gjorde väldigt mycket som hon själv ville.

I släkten vägde Olga Lundins ord tungt. Nicholas Jangard minns när han i ungdomen hade börjat utbilda sig inom teatern. Han upplevde att familjen och andra människor runt honom tyckte att han hade valt ett dåligt, lite fult yrke.

När Olga på 1960-talet kom tillbaka till Sverige efter en vistelse i USA tog hon upp ämnet med den unge Nicholas i bilen på väg från Bulltofta flygplats.

– Hon sa till mig: ”Jag har hört att du har börjat med showbiz.” Det blev vändningen för mig. Plötsligt kände jag att jag höll på med något som var spännande och fint.

Olga Lundin dog 1973

År 1973 dog Olga Lundin. Då hade det gått mer än sextio år sedan hon fängslats av kusinen Nils berättelse om sina framgångar i Amerika och följt med honom på den ödesdigra resan över Atlanten.

Men hur var det egentligen med fastigheterna Nils hävdade att han ägde i Seattle, andelarna i fabriken och livförsäkringen värd ettusen dollar? Den bistra sanningen kom fram när föräldrarna till de unga omkomna från Hallaryd 1913 skrev till UD för att be om hjälp.

Från konsulatet i Minneapolis och konsuln i San Francisco fick UD beskedet att livförsäkringen var värdelös. Den sista premien hade betalats in i början på 1911. Fabriken hade för länge sedan gått i konkurs och några fastigheter i Nils Johanssons ägo fanns inte.

Drömmen om Amerika hade redan spruckit när Nils och Olga tillsammans gav sig iväg ut på Atlanten.

Publicerad i Släkthistoria 2/2017