Gammalsvenskby – svenskarna i Ukraina

Vid förflyttningen skulle de svenska bönderna få ett bördigt jordområde på cirka 65 hektar per familj, fyra års skattefrihet och egen kyrka och präst, enligt samtida utsagor från prästen på Ormsö, berättar Gammalsvenskbyhistorikern Arvid Norberg.

Den 20 augusti 1781 anträdde så ett tusental Dagösvenskar färden till det nya landområdet, först med båt till hamnstaden Hapsal på det estländska fastlandet, och därpå vidare med oxe och häst och vagn till Moskva. Så söderut, också till fots och med dragdjur, via Tula, Kursk och Resjetilovka, innan man slutligen nådde Gammalsvenskby.

Men redan efter ankomsten till vinterlägret i Resjetilovka hade 86 av Dagösvenskarna – främst barn och gamla – dukat under av kyla, svält och andra umbäranden på vägen. Inte minst hade många barn drabbats av smittkoppor.

Nio månader senare, 1 maj 1782, ankom migranterna till sitt nya hem i Ukraina. Vid det laget var bara 535 svenskar kvar i livet. Många hade dukat under, framförallt på grund av den hårda ryska vinterkylan. Expeditionsledaren, kapten Makaretov, var också, enligt Gammalsvenskbyhistorikern Andreas Pettersson Annas, en hårdför person som lät sina underställda kosacker piska saktfärdiga vandrare.

Väl framme i ”det förlovade landet” var inte livet mycket lättare. Den utlovade jorden var inte färdig att bruka, svår matbrist rådde och sjukdomar härjade. Dagösvenskarna dog en efter en i den nya byn och gruppen bestod en period av endast 135 personer.

Sakta men säkert skedde dock en återhämtning, byborna fick fart på jordbruket och lärde sig leva i den nya främmande miljön. Befolkningsgruppen växte och strax efter sekelskiftet 1900 hade Gammalsvenskby 710 invånare.

Men knappt hade situationen stabiliserats förrän det nya seklet förde med sig en rad omstörtande händelser för svenskbyborna. Första världskriget bröt ut 1914 och ett antal av männen i byn fick rycka ut för att försvara Ryssland. Några år senare, 1917, inträffade ryska revolutionen, och flera svenskbybor kom att skjutas av uppjagade revolutionsgardister.

Stridens vågor gick snart höga mellan revolutionärer och tsarister, och bland andra kommunistledaren Lev Trotskij besökte byn under denna turbulenta tid. Medan inbördeskriget rasade, rekvirerade och rövade soldater så mycket spannmål och djur de kunde från den redan hårt ansatta befolkningen.

När kommunisterna avgick med segern under tidigt 1920-tal var nöden stor i Gammalsvenskby. Idéer hade sedan länge funnits bland svenskättlingarna att återvända till fädernesjorden på andra sidan Östersjön, och under perioden 1929–31 materialiserades planerna. Då hade byborna redan skrivit till den svenske ärkebiskoepen Nathan Söderblom om hjälp, och Stalins förtryck hade kommit att bli allt värre.

Den 20 juli 1929 monterades kyrkklockorna i byn ned och större delen av befolkningen gav sig iväg med pråm på en lång resa till Sverige. Jan Utas, en av de tillbakavändande svenskbyborna, skrev om detta i boken Svenskbyborna (1959):

Var det svårt att se de gamla, nötta tingen släpas bort från stugan, så var det ännu svårare att bevittna hur den vita kyrkan berövas sina sista helgade föremål när de packades ner i grova trälårar för den långa färden mot okända öden. Gravlik blev stillheten över byn först när kyrkklockorna efter att ännu en gång ha dånat, i över en timmes tid, tystnade för alltid och varsamt sänktes ner från kyrktornet.

Denna färd var dock en lisa i jämförelse med den som svenskbybornas förfäder hade givit sig ut på 148 år tidigare. På morgonen den 1 augusti 1929, efter bara tio dagars resa, anlände närmare niohundra bybor till Sverige. Prins Carl hälsade dem välkomna i Trelleborg.

I Sverige blev emellertid inte tillvaron så paradisisk som många av migranterna hade hoppats på. Även om livet här var lättare, skingrades den tidigare så tätt sammansvetsade gruppen och byborna placerades ut på olika jordbruk.

Byns tidigare pastor, Kristoffer Hoas, började plädera för att man nu skulle följa med honom till det omtalade emigrantlandet Kanada. Som en följd utkristalliserade sig tre fraktioner: de svenskbybor som ville stanna i Sverige, de som ville färdas vidare till Kanada, och de som ville återvända till Ukraina i Sovjet-unionen.

Redan på våren 1930 återvände fyra familjer till Ukraina, och så ytterligare en grupp på hösten samma år. Övertygade svenska kommunister såg sin chans och försökte påverka ännu fler att återvända. I augusti 1931 reste ytterligare runt tvåhundra personer tillbaka till Gammalsvenskby.

Parallellt färdades en ungefär lika stor grupp till Kanada – dock ej pastor Hoas, som till sist ändå valde att stanna i Sverige.

Att resa till Sovjet vid denna tid var ett riskabelt företag. Tvångskollektiviseringen av jordbruket hade påbörjats och Stalins säkerhetspolis genomförde blodiga utrensningar bland avfällingar och motståndare. Återvändande svenskbybor som blev osams började anmäla varandra till polisen, som torterade de misstänkta och förde bort dem till arbetsläger och en säker död.

Svenskarna hånades av lokalbefolkningen för att de hade kommit tillbaka och att ”gräset var tydligen inte så grönt på andra sidan”.

Umbärandena fortsatte, och under den stora hungersnöden i Ukraina 1932–1933 dog uppskattningsvis tre miljoner människor av svält genom Stalins jordbrukspolitik. Skördarna hade varit dåliga – ändå konfiskerades stora volymer spannmål av staten för att omfördelas. Och snart stod nästa världskrig för dörren.

Med dessa trehundra år av dramatisk historia i bakgrunden är det fascinerande att besöka Gammalsvenskby i södra Ukraina i modern tid. Dessvärre är de allra flesta ur den gamla generationen bybor nu döda. Den sista av dem – och troligen den sista med gammalsvenska som modersmål – är Maria Malmas, 88 år.

Hon har pigga ögon men en lite bruten kropp efter alla hårda år, inte minst under Stalintiden. Till vardags bor hon dock numera hos sin dotter i den närbelägna staden Nova Kachovka på andra sidan floden Dnepr.

Marias morfar och farfar fördes båda bort 1937, samma år som hon föddes, under en av de utrensningar som säkerhetspolisen gjorde vid denna tid. Sedan kom andra världskriget, och den 25 augusti 1941 marscherade tyskarna in i Gammalsvenskby. Maria och hennes familj fördes till Tyskland som Ostarbeiter, men fick senare återvända hem igen.

När kriget var över och Röda armén hade ”befriat” byn kastades emellertid Maria och hennes släktingar återigen in i världshistoriens pingpong av ideologiska konflikter och repressalier. Stalin ansåg nämligen att alla som hade varit i Tyskland var förrädare – oavsett om de hade tvingats dit eller åkt självmant.

– Och sedan tog kriget slut, berättar Maria, och de sa att vi skulle få komma hem. Men de satte oss på tåget och körde oss upp till Sibirien! Mamma fick arbeta i skogen. Redan två veckor efter att vi kommit upp hade mina tre systrar dött.

Det ”Sibirien” som Maria talar om var egentligen Vitahavskusten, öster om Kolahalvön, men i likhet med Sibirien ett mycket kallt och ogästvänligt område.

Under denna tid bodde Maria och hennes familj i en liten jordhåla. Till mat hade de för det mesta bara lite barkbröd att äta. Maria såg flera småsyskon dö av svält och köld, och mamman begrava dem på egen hand:

– Det var femtio grader kallt när vi kom upp till Sibirien. O, jämmer, det var svårt, säger Maria.

Maria Malmas berättelse är ett historiskt vittnesmål och hon framför det på en omisskännlig variant av gammalsvenska, med skönsjungande språkdräkt och för oss ovanlig ordföljd.

– Och fyrtiosjunde året det var hungersår, och vi åt gräs, säger hon och refererar till 1947.

Tills nyligen kunde Maria Malmas berättelse kännas som ett skrämmande vittnesmål från en för länge sedan svunnen och begraven tid. Men nu har kriget återigen kommit till Ukraina och Gammalsvenskby. Ofattbart, anser de flesta, inklusive den svenska stödorganisationen på Gotland, Föreningen Svenskbyborna. Sofia Hoas är ordförande för föreningen och berättar mer.

– Redan på morgonen efter Putins tal om erkännande av Donetsk och Luhansk vaknade byborna i Gammalsvenskby av beskjutning. Det var ryssarna som sköt sönder det ukrainska skyddet runt kraftdammen i Nova Kachovka på andra sidan floden Dnepr.

Över floden går nämligen en kraftdamm som ger bevattningsvatten till Krim. Ukraina stängde av dammen 2014 för att strypa vattentillförseln till den ryskockuperade halvön, men när kriget nu bröt ut gick de ryska trupperna raskt upp från Krim och tog kontroll över dammen.

Maria Malmas, som redan har upplevt världskrig, landsflykt, hungersnöd och terror, är ledsen över den nya utvecklingen:

– Hon är förstås bedrövad över att hennes barnbarnsbarn, som är sex år gammalt, ska behöva uppleva samma sak som hon själv gjorde. För Maria var sex år gammal när andra världskriget kom till byn, berättar Sofia Hoas.

 Föreningen Svenskbyborna bildades 1954 för att dokumentera och sprida byns historia och samla Gammalsvenskbybornas släktingar. Idag arbetar föreningen i stor utsträckning med utvecklingsprojekt i byn och att skicka hjälpsändningar till de nuvarande byborna.

Föreningen har sitt säte i Roma på Gotland. Vid Roma kyrka finns en klockstapel som rymmer de tre klockor som de dåvarande Gammalsvenskbyborna tog med sig när de lämnade Ukraina 1929.

1977 invigdes den så kallade Svenskbygården intill Roma kyrka. I gården hålls sedan dess styrelsemöten, körframträdanden och andra arrangemang. Under sommaren ställs ett museum och ett kafé iordning.

För några år sedan började Föreningen Svenskbyborna anlägga ett nytt museum i Gammalsvenskby. Huset mittemot den svenska kyrkan i byn köptes in och utställningstexter togs fram på svenska, ukrainska och engelska. Planen var ursprungligen att inviga museet i maj 2020, men detta sköts på grund av coronapandemin fram i flera omgångar.

Slutligen bestämde man sig för att hålla invigningen 2022, exakt 240 år efter att byn grundades av svenskarna år 1782. Men så kom kriget, och invigningsplanerna fick återigen skrinläggas.

På initiativ av journalisten Göran Svedberg startade Föreningen Svenskbyborna dna-projektet ”Vems är du?” 2016. Syftet var att försöka ta reda på bybornas ursprung.

Även om svenskbybornas förfäder invandrade till den idag estniska ön Dagö redan på 1200-talet, är deras ursprung dessförinnan okänt. Bland gissningarna finns Gotland och Roslagen, men även andra ursprung har diskuterats. Detta har man nu velat lösa med hjälp av dna-test från bybor i Gammalsvenskby samt från ättlingar på Gotland till tidigare Gammalsvenskbybor.

25 personer valdes ut från Gotland och Gammalsvenskby, varav samtliga med svenska föräldrar födda i Gammalsvenskby. Efter etikprövningsförfaranden kom så i mars 2020 en preliminär analys från Uppsala universitet, med data av hög kvalitet.Denna visar att svenskbyborna med god säkerhet endast har liten inblandning av ukrainskt dna. På grund av genetisk isolering har man också kunnat påvisa relativt nära anhöriga relationer mellan de 25 individerna.

– Det bevisar att den här gruppen är väldigt homogen. Det är inte mycket dna som har kommit in utifrån, berättar Sofia Hoas, som har varit ledare för projektet och är en av många svenskbyättlingar som bor på Gotland.

Jämfört med andra folkgrupper i Sverige och de nordiska och baltiska länderna, visar studien att svenskbyborna är genetiskt mer lika människor i de baltiska staterna.

Föreningen Svenskbyborna kommer nu att med hjälp av forskare fortsätta att försöka kartlägga varifrån de svensktalande byborna ursprungligen kom. Uppsala universitet kommer också att publicera en vetenskaplig artikel med mer exakta data och analyser.

– Jag skulle gärna vilja gå längre tillbaka i tiden och titta på gotlänningarna genetiskt – om vi är närmare balter eller svenskar. De som kom hit under folkvandringstiden, kom de österifrån eller söderifrån, likt de som bosatte sig på fastlandet i Sverige? frågar sig Sofia Hoas.

Inför det fortsatta forskningsarbetet behövs framförallt mer referensmaterial, särskilt dna från Estland och Finland, att jämföra de insamlade proverna med.

Publicerad i Släkthistoria 6/2022