Ett gendarmeri sattes upp i Persien under svensk ledning med start 1912. Gustav Edwall (till vänster) fick här en viktig roll. Den beridna styrkan skulle hålla vägarna fria från rövare.

Farmors kusin stred i Persien

Åren 1912–15 sattes en svensk militär styrka in i Persen för att bekämpa rövare längs landets vägar. Gunnar Sundström hittade två av styrkans officerare i sin släkt.

23 oktober 2020 av Gunnar Sundström

När jag fördjupade mig i min farmor Ester Edwalls släkt stötte jag på en äventyrlig historia där hennes kusin Gustav Edwall spelade en betydande roll. Med i samma äventyr var också Josef Pousette, av släktintresse även han, eftersom han gifte sig med Gustavs brorsdotter Brita. De var båda militärer och ingick i svenska gendarmeriet i Persien åren 1912–15. De var också så pass tyskvänliga att de senare deltog på den tyska sidan i första världskriget.

Den svenska ”fredsinsatsen” i Persien är en rätt okänd del av vår historia. Ryssland hade under 1800-talet utökat sin intressesfär i regionen vilket uppfattades som ett hot mot det brittiska Indien. Den brittisk-ryska konflikten blev känd som The Great Game. I skuggan av detta spel kom den gamla persiska nationen i kläm och landets armé och ordningsmakt urholkades av korruption vilket bidrog till att landsbygden kunde behärskas av olika rövarband.

Sökte hjälp från neutrala stater

1910 hade den brittiska regeringen till slut fått nog. Om inte säkerheten för handel och transport ökade på de persiska vägarna skulle brittiska styrkor ta hand om problemet. Den persiske shahen sökte därför hjälp från ”neutrala” stater som kunde skapa ett modernt gendarmeri i Persien. Sedan Italien tackat nej uppvaktades Sverige på våren 1911 och här sa regeringen ja.

Den huvudsakliga uppgiften för gendarmeriet blev att patrullera vägarna och hålla rövarbanden stången. Snart kontrollerade man 170 mil av vägnätet och kunde öppna och säkra den viktiga handelsleden från Enseli vid Kaspiska havet och Bushir vid Persiska viken. 

När första världskriget bröt ut 1914 ifrågasattes det svenska gendarmeriets position. Eftersom Sverige var neutralt i kriget beslöt den svenska regeringen i december 1914 att alla officerare i aktiv tjänst skulle återkallas före den 1 mars 1915. Dock tilläts officerare i reserven att stanna och leda gendarmeriet under en övergångsperiod.

Gick över i tysk tjänst

I Persien trodde många att Sverige förberedde en anslutning till centralmakterna och att de kvarvarande svenska befälen skulle mobilisera perser till att stödja turkiska trupper mot ryssar och engelsmän. Flera svenskar gick också över i tysk tjänst och de anklagade gendarmeriets nye chef Per Nyström för att ha begått ”förräderi mot den germanska saken i Östern” medan denne menade att de som nu gick i tysk tjänst sålt sig och svikit den med ”mycket svenskt blod” skapade kåren för ”klingande valuta”.

I slutet av november 1915 kom en liten tysk-osmansk expeditionskår in i landet och tillsammans med ett utbrytarregemente från svenska gendarmeriet erövrades den strategiskt belägna befästningen Mousallah i västra Persien. Men utan förstärkning blev det inte mer än så.

Svenskarna drog mot Bagdad (idag Irak, då en del av Osmanska riket) och därifrån tog sig en del frivilliga till tyska västfronten medan andra vände hem till Sverige. Ryssland och Storbritannien blev nu åter herrar i Persien. Det brittiska förbandet South Persia Rifles ersatte det svenska gendarmeriet. Mitt i detta äventyr fanns två av mina släktingar – Gustav Edwall och Josef Pousette.

Gustav Edwall kom till Teheran 1912

Gustav tjänstgjorde som kvartermästare på Kungliga Jämtlands fältjägarregemente innan han omkring 1912 kom i persisk tjänst. De svenskar som sökte sig till gendarmeriet i Teheran tog det ryska tåget till Baku. Därifrån fortsatte de svenska officerarna med en rysk hjulångare till den persiska hamnen Enseli. Landet hade vid denna tid inga järnvägar varför de resande hyrde en droska dragen av fyra hästar varefter det bar iväg i galopp med hästbyten varannan mil längs de cirka 40 milen till Teheran.

Det svenska gendarmeriet uppställt på en gårdsplan i Ahmedi i sydligaste Persien.

Josef Pousette sårades i gatustrid

Josef Pousette anslöt till gendarmeriet i Persien år 1913 och fick då kaptens grad och blev bataljonschef vid 2. regementet i Teheran. I Teheran fanns då en styrka på cirka 800 man som var ett slags livvakt för de representanter folkgruppen bakhtiarerna hade i regeringen. Dessa hade medverkat till att störta den förre shahen och uppträdde aggressivt mot stadens invånare. Krisen kom den 7 augusti 1913 när bakhtiarerna plundrade och dödade flera stadsbor samt tillfångatog några gendarmer. De två regementena i Teheran ryckte ut för att återställa ordningen och i de våldsamma gatustrider som följde dödades ett tiotal gendarmer och Josef Pousette sårades.

När lugnet återställts fick han beröm av Roland Nicolin, överste-löjtnant och chefsintendent vid gendarmeriet: ”Med de mäktiga bakhtiarerna  hade vi segerrika nappatag, då flera svenskar som Pousette och Borell hade tillfälle att visa prov på stor personlig tapperhet.”

Använde list

I augusti 1913 fick Josef Pousette ett nytt uppdrag. Han skulle tjänstgöra vid tredje regementet som var förlagt i Shiraz, vilket innebar att 80 mil skulle klaras av på hästryggen för att gendarmerna skulle nå fram till sin förläggningsort. En månad tog det innan de nådde fram ”genom brännheta öknar och historiska platser”. Senare berättade Pousette själv om detta äventyr:

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

”Vid ankomsten till en by, där vi skulle övernatta, hade ett hundratal rövare redan tagit denna i besittning. Min tolk som var en förslagen man, rådde med hänsyn till rövarnas stora överlägsenhet numerärt sett, att vi skulle reda upp situationen med list. Vi borde alltså låta meddela, att vi skulle anse det som en stor ära, om vi finge vara deras gäster under kvällen, ty är man en österlännings gäst behöver man inte riskera något svek, även om man i övrigt är den bittraste motståndare. Jag och mitt följe infunno oss i rövarnas kula, där vi förplägades över hövan och tillbragte en del av nattens timmar. Innan vi skildes åt, undertecknade rövarhövdingen och jag en förbindelse, skriven på en bibelpärm, att vi för hela livet skulle vara vänner. När jag och mina följeslagare följande morgon, innan vi fortsatte vår väg, ämnade avlägga tacksamhetsvisit, erforo vi, att våra värdar rövarna givit sig i väg efter att hava plundrat bychefens hus.”

Joesf Pousette i kaptensuniform 1914.

100 gendarmer förlorades i Kazerum

Senare samma år ingick Pousette i ett regemente som skulle bevaka den viktiga handelsvägen till hamnstaden Bushir. I november anfölls de av kashkulihövdingen Mohammed Alis män. Pousette deltog i striderna som varade i 14 timmar. Det blev inte någon seger eftersom angriparna kunde undkomma under natten. En styrka med 100 gendarmer under en persisk officer förlades i Kazerum. De attackerades trots den överenskomna vapenvilan och tvingades kapitulera. Detta kunde inte tolereras och Pousette deltog senare i den styrka som vann en avgörande seger över upprorsmännen. Därefter följde några månaders lugn, men
i februari 1914 anfölls Kazerum igen. Det blev en kaotisk strid under två dygn innan förstärkning från Shiraz anlände.

Gustav Edwall blev 1914 chef för gendarmeriet och året därpå förhandlade han fram ett avtal som innebar att 17 svenska officerare (däribland också Josef Pousette) enrollerades i den tyska armén. De erhöll preussisk statstillhörighet och skildes från den svenska armén, men fortsatte under en period sin tjänstgöring i gendarmeriet.

Edwall intog rövarfäste

I boken Fem år i Persien berättas om en insats som Gustav Edwall stod för: "En riddarborgsliknande by, Tandjour, låg på en hög kulle ungefär en halv mils avstånd från staden. Denna hade vi inte lyckats betvinga, ty med den svaga artilleriutrustning vi medförde kunde ingenting uträttas mot de metertjocka murarna. Att få folk fram till storms mot fästet skulle också vara lönlöst. Hade man blott ett par moderna kanoner med brisant ammunition, skulle borgen kunna skjutas sönder och samman. Major Gustav Edwall befann sig en vacker dag på en inspektionsritt till de olika bevakningsavdelningarna och han tyckte sig i kikare upptäcka att det försiggick något egendomligt i rövarborgen. 

Stora porten stod öppen och ingen bevakning syntes på murarna. Sagt och gjort. Med den kavalleritrupp, som han medförde för betäckning, sprängde han iväg mot fästet. Obeskjuten kom han in genom porten, bommade till denna och skickade folk upp på bröstvärnet. Tandjour var taget. Förhållandet var, att dess besättning samtliga hade tågat ut för att blanda sig i ett boskapsgruff av privat natur utanför dess murar. Deras förargelse var oerhörd, ty de kunde knappast tänka sig, att vi skulle vara nog så fräcka, att min framför deras näsa knipa bort det säkra fästet."

I början av 1910-talet fanns ingen järnväg i Persien och alla resor genom det stora landet fick företas till häst eller i skakiga vagnar.

Gendarmeriet på väg att lösas upp

Ställningarna fortsatte att förändras under 1915 med ökat ryskt hot i norr och engelsmännens intågande i Bushir. Varken ryssar eller engelsmän erkände officiellt det persiska gendarmeriets behörighet. Tyskarna intrigerade för att de svenska officerarna skulle gå i tysk tjänst och ansluta till det persiska nationalistpartiet som ville befria landet från stormakterna Storbritanniens och Rysslands inflytande.

Nu följde en tid av inre upplösning i landet och gendarmeriets försök att hejda ryska och engelska framryckningar misslyckades. Hösten 1915 bestod gendarmeriet av 1 200 man och var på väg att lösas upp. Tyskarna försökte få shahen att förklara krig mot ryssarna och för att skydda honom skulle han föras till Kum där de tyska, turkiska och österrikiska ministrarna liksom det persiska nationalistpartiets ledare fanns. För detta uppdrag stod Josef Pousette beredd med en skvadron, men planen stoppades av engelsmännen som hotade shahen med att beröva honom ställningen som statsöverhuvud.

Kungligt deltagande vid giftermålet

I november 1915 gifte sig överste Gustav Edwall med Isobel Marguerite Joséphine född Gazal Bey, äldsta dottern till doktorn Suleiman Bey Gazala vid osmanska ambassaden. Giftermålet skedde i Teheran i den katolska kyrkan i närvaro av medlemmar från den kungliga familjen.

I slutet av år 1915 återkom en del officerare som varit på tjänstledighet i tre månader. De möttes av ett regemente statt i upplösning. Överste Edwall tvingades av regeringen att avgå och överlämna chefskapet till den engelskvänlige major Nyström.

Makarna togs tillfånga

Gustav Edwall och två andra officerare lämnade sina befattningar i gendarmeriet och "avsändes" i januari 1916 från Teheran. Resan genom de snötyngda bergstrakterna blev besvärlig och påfrestande, inte minst för Edwalls hustru Isobel. Makarna kände sig inte säkra eftersom de måste ta sig tvärs igenom de ryska linjerna där de sågs som fiender som kämpat för Persiens befrielse. I Kazwin satt de fångna ett tag, men till slut nådde de Enseli där de kunde ta hjulbåten till Baku. Där gjordes båten om till en krigsrättssal. Sällskapet kroppsvisiterades och förhördes, men till slut frigavs de.

Den osmanska diplomatdottern Isobel Marguerite Joséphine Gazal Bey gifte sig med Gustav Edwall 1915.

Det heliga kriget

Vintern 1915–16 deltog Josef Pousette i en konflikt som kallades det persiska folkets frihetskamp eller ”Det heliga kriget”. Han ledde ett förband bestående av gendarmer, medlemmar i nationalistpartiet samt professionella rövare och nomader. Med den blandade truppen fördes gerillakrig mot ryska elitförband som hade både kavalleri och artilleri. Striderna, som ägde rum norr och söder om vägen Kazvin-Hamadan-Kermanshah-Bagdad, tvingade dock till slut Pousettes styrka att fly in på mesopotamiskt område. Därifrån reste svenskarna till Berlin. Det persiska äventyret var över.

Tillbaka i tysk uniform

Även Gustav Edwall tog sig till Tyskland efter ett kort besök i Sverige. Han sändes tillbaka till Mellanöstern i tysk uniform och belönades senare med järnkorset för tapperhet i fält. Pousette stred för Tyskland både på öst- och västfronten. 1917 blev han tillfångatagen av engelsmännen i trakten av Ypern och släpptes först i augusti 1919.

Isobel Edwall, som följt med till Tyskland, tjänstgjorde som tolk – hon var språkkunnig och behärskade franska, turkiska, arabiska och persiska men lärde sig också sedan svenska, tyska, italienska och engelska. Efter krigsslutet 1918 stod Gustav för passbyrån vid den svenska legationen i Berlin. Parets son Nils föddes 1918 och Gustav arbetade sedan för Svenska Electrolux AB i den tyska huvudstaden.

När det inte längre var tillåtet för utlänningar att ha anställning i Tyskland återvände Gustav till Sverige. Från 1930 var han VD i Hälsingborgs Maltbolag och i AB Freden. Fem år senare avled han.

Återanställdes i svenska armén

Efter första världskriget blev Josef Pousette återanställd i svenska armén som löjtnant vid dåvarande I 23 i Östersund. 1926 fick han kaptens grad och 1934 blev han major. Under åren 1923, 1929 och 1930 var han kommenderad till att följa utbildningen vid den tyska armén. Sedan 1925 var han gift med Brita Edwall, men paret fick inga barn. Josef dog 1950.

Publicerad i Släkthistoria 3/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...