Carl Malmsten värnade både traditioner och reformer
En från överklassen urspårad snickarlärling, sa han skämtsamt om sig själv. Under en stor del av 1900-talet var Carl Malmsten en av Sveriges tongivande inredningsarkitekter och möbelformgivare.
Carl Malmsten på sin mest sålda möbel; pinnstolen Lilla Åland.
År 1916 kliver Carl Malmsten in i den svenska möbelhistorien. Kännetecknande nog för hans personlighet sker entrén under uppmärksammade former och med en förvånad arkitektkår som främsta vittne – som okänd formgivare har han lyckats kamma hem både första och andra pris i den prestigefyllda tävlingen om möbler till det nyss uppförda Stockholms stadshus.
Det är början på en lång och framgångsrik karriär som en av landets genom tiderna största möbelskapare. Men också inledningen till ett livsverk på kollisionskurs med flertalet av de utvecklingsspår som präglat det moderna samhällets framväxt under 1900-talet.
Malmsten var kontroversiell både i det privata och i offentligheten, känd för sin frispråkighet och arbetsenergi, men också för sitt eldfängda humör, sin självupptagenhet och sin förmåga att kasta sig huvudstupa in i de mest utopiska projekt.
Carl Malmsten startade egen verkstad
Tävlingen 1916 blev för den då 28-årige Malmsten en vändpunkt både personligt och yrkesmässigt. Äntligen fick han bekräftelse på att den väg han valt efter många års tvekan ledde i rätt riktning.
Nu satte han upp en egen verkstad vars anda genomsyrades av de idéer som han länge odlat och som skulle komma att bli det genomgående temat i hans liv: att återskapa äldre tiders gemenskap kring handens arbete, där såväl hantverket som formgivningen bar tydliga spår av svensk slöjdtradition och folkkonst, dock anpassade för den moderna människans behov.
Gifte sig med Siv Munthe
På det privata planet innebar framgången att Malmsten med försörjningen tryggad kunde fria till den vackra Siv Munthe, en ung lärarinna med norsk bakgrund, som han under flera års tid uppvaktat. Hon tackade ja, och 1917 gifte sig paret och flyttade efter ett par år ut till en lantvilla i Bergshamra utanför Stockholm. Där besannades snart Malmstens dröm om en stor familj, då fem barn föddes under de kommande nio åren.
Carl Malmsten var i många avseenden en motsägelsefull man. Han vurmade för det svenska kulturarvet men hade själv utländskt påbrå och en för sin tid internationell uppfostran, samt blev så småningom en flitig utlandsresenär. Som ung avskydde han att gå i skolan, men ägnade sedan stora delar av sitt liv åt att försöka skapa den ideala läroanstalten. Han förespråkade det genuina hantverket, men hans möbelserier spreds genom industriell tillverkning i tusental över landet.
Hela familjen Malmsten med Carl, dottern Kerstin, hustrun Siv och sönerna Egil, Ulf och Vidar samlade för en fotografering till tidningen Idun 1936.
Farfadern initiativtagare till Karolinska sjukhuset
Själv härledde han de många motstridiga dragen i sin personlighet och sitt liv till den klyfta som uppstod när föräldrarna skilde sig. I boken Mittens rike som gavs ut 1949 skriver han: "Intill tio år var min barndom ljus. Då kom ett stort mörker och bröt sönder uppväxtåren i en ljus och en mörk halva. Genom att ställa dessa två kontrasthalvor mot varandra har jag steg för steg funnit min väg."
Fadern, Karl Malmsten, kom från en släkt med tyskt ursprung, och var liksom sin far läkare
i Stockholm. Båda var framgångsrika i sina yrken, farfadern var en av initiativtagarna till Karolinska sjukhuset samt livmedikus åt tre svenska kungar.
Carl (egentligen Charley) Malmsten föddes 1888. Han hade en äldre bror, Roy, och en yngre syster, Margit. Barnen växte efter skilsmässan upp hos fadern och träffade sällan sin mor som gifte om sig och under en period bodde utomlands.
Struntade i studentexamen
Den unge Carl vantrivdes både i det dystra hemmet och med tidens auktoritära skola, liksom med lovens utlandsvistelser vilka påbjöds av fadern för att sonen skulle lära sig främmande språk. Våren 1908, månaden innan det var dags att avlägga studentexamen, fick han slutligen nog, gick upp till rektor och utbrast: "Jag tänker inte komma hit mer och bli förstörd!"
Två möbler formgivna av Carl Malmsten. Till vänster: Fåtöljen »Vår Fru». Till höger: Skrivstol som började produceras 1947.
Reaktionen hemma blev skarp – att inte avlägga examen var otänkbart i denna akademiska familj. Fadern tillkallade en psykiater och sonen skrevs in på sinnessjukhus där överläkaren emellertid konstaterade att ynglingen endast var överspänd och drabbad av häftig förälskelse. En överenskommelse träffades: om Carl Malmsten avlade sin examen för en till sjukhuset inkallad lärare så skulle läkaren friskförklara sin patient.
Inspirerades av besöken på Skansen
Ett intresse hade han med sig sedan barndomen, då han och fadern ofta besökt Skansen och beundrat dess många landskapsgårdar, möbler och hantverksföremål. Kanske var det detta som 1910 kom honom att ta steget att bli lärling hos snickarmästaren Pelle Jönsson i Stockholm. "Hellre en snickare på jorden än en skugga i Hades", tänkte han och följde ingivelsen. Lärlingstiden kompletterades med självstudier på Nordiska museet och cykelturer runtom i landet då han ritade av och mätte upp möbler ur bondekulturens tradition.
I blygsam skala, till en början med verkstad i sin mors våning på Östermalm, började han sedan tillverka möbler åt vänner och bekanta. Två år senare vann han stadshustävlingen och succén var ett faktum.
Formgav inredning till slott
"En från överklassen urspårad snickarlärling" karaktäriserade Carl Malmsten sig själv lite skämtsamt. Men för den urspårade lärlingen gick karriären snart som på räls. Bland annat formgav han inredningen till Ulriksdals slott – stockholmarnas bröllopsgåva till kronprinsparet 1923 – samt ritade möbler till det nyligen uppförda Stockholms konserthus.
Carl Malmsten med en elev vid snickarbänken på Capellagården.
Tjugotalet blev ett hektiskt decennium för Malmsten. Förutom att rita inredningar och möbler höll han dessutom i slöjdkurser vid Nääs slöjdseminarium och Sigtunaskolan, deltog i ett flertal utställningar i Sverige samt i världsutställningen i Paris 1925 där han tilldelades Grand Prix.
Ekonomin satte stopp
Tillsammans med hustrun Siv startade han 1927 Olofskolan som förespråkade elevaktivitet, individualisering, gemenskap och samarbete. Efter fjorton år tvingades skolan lägga ned på grund av bristande ekonomiska resurser. Men Malmsten gav inte upp utan började under 1940-talet arbeta med visionen om Nyckelviksskolan, en folkhögskoleby med hantverk som inriktning, belägen i skärgården vid Stockholms inlopp. Han lyckades snart engagera starka krafter inom landets kulturelit att verka för genomförandet, men tvingades efter tio år av planering och pengatiggande besviket inse att skolan aldrig skulle realiseras. Istället grundade han 1957–60 Capellagården på Öland, en skola med praktisk och konstnärlig utbildning inom trä, textil, keramik och trädgård.
Respekterad formgivare fram till sin död
Funkisens genombrott innebar ett tillfälligt avbräck för Carl Malmsten och möblerna staplades på hög i den första egna utställningslokalen vid Norrmalmstorg. Men krisen var snart överstånden och en rad bejublade utställningar följde.
1936 tilldelades han, 48 år gammal, professorstitel och var nu en hyllad och väletablerad möbelskapare. Fram till sin död 1972 skulle han behålla denna respekterade ställning, uppmärksammad med ett antal utmärkelser och priser.
Publicerad i Släkthistoria 1/2020
