År 1621 gav Gustav II Adolf stadsprivilegier till Göteborg som då började byggas på en annan plats än där hans far tidigare hade försökt etablera en stad vid Göta älv.
När Gustav Vasa grep makten i Sverige på 1520-talet fanns det ingen svensk västkust. Den medeltida staden Lödöse – som låg längs Göta älv några mil nordost om dagens Göteborg – var svensk, men Halland och Bohuslän hörde till Danmark respektive Norge, de båda nordiska länder som blev kvar när Sverige hade brutit sig ur Kalmarunionen.
Redan år 1473 hade dock det svenska riksrådet beslutat att anlägga en ny hamnstad vid Göta älv söder om Bohus fästning (vid dagens Kungälv) där den danske kungen krävde tull.
I ett brev till borgarna i Lödöse meddelade riksrådet att de skulle flytta till Nya Lödöse – en ny stad som planerades ligga vid Säveåns utlopp i älven. Tanken var att staden skulle skyddas av Älvsborgs slott och Lindholmens borg som tidigare hade anlagts på var sin sida om Göta älv.
Nya Lödöse utvecklades till en viktig handelsstad, men under striderna inom Kalmar-unionen
erövrades Älvsborgs slott av danska styrkor och stadens invånare tvingades svära trohet till den danske kungen.
När Gustav Vasa gjorde uppror tog trupper som var lojala med honom kontroll över Nya Lödöse, men år 1521 drevs de bort av danska styrkor som brände staden.
Staden byggdes sedan upp igen varpå svenskarna återtog Älvsborgs slott. För att bättre kunna skydda stadsborna beslöt Gustav Vasa att staden skulle flytta en gång till och den här gången anläggas i närheten av slottet.
Den nya staden är från bevarade dokument känd som Älvsborgs stad och hade under en tid landets näst största hamn efter Stockholm. Den brändes av danskarna under nordiska sjuårskriget (1563–70) och idag finns knappt några spår kvar efter den.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Svenskarna betalade 150 000 daler silvermynt för att återfå Älvsborgs slott efter kriget.
Dansk-norska fartyg beskjuts från Nya Älvsborg den 3 maj 1717 efter ett misslyckat anfall. Målning av Jacob Hägg.
I det läget återfick Nya Lödöse sina stadsrättigheter, men planerna på att placera Sveriges fönster mot Västerhavet närmare älvmynningen levde vidare.
År 1603 utfärdade Karl IX ett privilegiebrev för att anlägga staden Göteborg på Hisingen, norr om älven och mittemot Älvsborgs slott. Tanken var att den nya staden främst skulle byggas upp och bebos av holländare, som vid den här tiden hade gjort sig kända över världen som driftiga handelsmän och stadsbyggare.
Lockbetet var att de holländare som slog sig ner i Göteborg skulle komma att betraktas som svenskar och därför, enligt Sveriges då gällande fredsavtal med Danmark, slippa att betala Öresundstullen när deras fartyg skulle ta sig och in i och ut ur Östersjön.
Denna lösning väckte dock misstänksamhet i Köpenhamn och bidrog till att ett nytt krig mellan grannländerna bröt ut år 1611. Det nybyggda Göteborg brändes ner till grunden, medan Älvsborgs slott och Nya Lödöse höll stånd till året därpå när även de erövrades.
Mitt under kriget dog Karl IX och efterträddes av sin tonårige son Gustav II Adolf. När freden med danskarna slöts år 1613 i Knäred, förband sig svenskarna att betala en miljon riksdaler silvermynt för att danskarna skulle lämna tillbaka slottet vid Göta älv.
När Älvsborgs andra lösen var betald år 1619 hade redan nya stadsplaner börjat växa fram. Efter att ha besökt det återlösta Älvsborgs slott och Nya Lödöse, lät den unge kungen upprätta ett utkast till nytt privilegiebrev för staden Göteborg.
Brevet sändes både till borgarna i Nya Lödöse och till dem som före kriget hade bott i Karl IX:s Göteborg på Hisingen.
Tanken var nämligen att de båda städerna skulle slås ihop och placeras på södra älvstranden nära det berg som idag är känt som Otterhällan. Alla borgare som bosatte sig i den nya staden fick löfte om skattefrihet.
Kronhuset uppfördes 1643–1654 och står kvar än idag. Huset användes som lager för kanoner och andra vapen, men även mat.
Även denna gång var det tänkt att projektet Göteborg skulle ledas av holländska experter, men Gustav II Adolf var en hårdare förhandlare än hans far hade varit.
Holländarnas krav på tullfrihet i Öresund, större landområden omkring staden, religionsfrihet och egna väpnade styrkor avvisades. Kraven på skattefrihet i 20 år prutades till 16 innan parterna kom överens och stadens nya privilegiebrev kunde utfärdas den 4 juni 1621.
När väl planeringen av det nya Göteborg satte igång hade bara 16 borgare från Nya Lödöse frivilligt anmält intresse för att flytta.
Många svenskar kände sig orättvist behandlade jämfört med holländarna. Meningen var att de tomter som hade planerats in i stadsplanen skulle fördelas med hjälp av ett slags lotteri, men holländarna valde ändå de bästa lägena. De gynnades också av att det längs hamnkanalen bara fick byggas stenhus, vilket var mycket dyrare.
Först 1624, efter att Nya Lödöses stadsrättigheter dragits in och dess borgare hotats med att få sina hus rivna, gav de upp och flyttade till det nya Göteborg. Marken där Nya Lödöse legat odlades upp och blev senare känd som Gamlestaden.
Arbetet med att anlägga Göteborg blev krävande. Marken bestod av sanka ängar och vassrugg och under den gick blåleran djupt.
De holländare som ledde arbetet hade dock lång erfarenhet av att bygga städer i låglänt terräng. Sommaren 1622 var det dike som skulle bli Stora hamnkanalen grävt och där kanalen nådde älven hade en brygga byggts ut i vattnet.
De fartyg som anlände med varor fick ankra upp ute i älven och deras last fördes sedan med små så kallade hemförarbåtar in till den långsamt växande staden. Samma höst kunde Göteborgs första styresman, holländaren Jacob van Dijck, meddela kungen att hamnen var färdig.
Målningen av Elias Martin från 1780-talet visar området kring Brunnsparken. Vi ser Stora hamnkanalen, Gustav Adolfs torg, Tyska kyrkan och till höger
Östra hamnkanalen.
År 1624 besökte Gustav II Adolf den framväxande staden två gånger. Det var fortfarande glest mellan husen och vissa var inte ens påbörjade. Gatorna var utstakade, men ännu inte stenlagda.
Den nya stadsplanen, som var inspirerad av samtida befästa italienska städer, utlov-ade att kanaler, vallar, murar och en vallgrav skulle anläggas. När kanalerna hade grävts och via Stora hamnkanalen förbundits med älven fick de tjäna som både vattentäkt och avloppsdike.
På Risåsen uppfördes en första skans som kallades för Juteskrämman. Denna fästning skulle senare ersättas av dagens Skansen Kronan.
Eftersom Göteborg var hotat från tre håll – det danska Halland, det norska Bohuslän och från havet – var befästningarna en prioriterad del av stadsbygget. Ändå dröjde det in på 1640-talet innan planerna kunde förverkligas.
Stadens vallar gjordes då bredare och högre och de tre stadsportarna murades om i tegel och utanför en av dem, Karlsporten, anlades en damm och murade bastioner byggdes.
När nästa danska anfall kom i april 1644 var dock inte befästningsarbetena färdiga och göteborgarna fick bygga tillfälliga barrikader för att förstärka stadens försvar. Under det följande året gjorde danskarna flera försök att inta Göteborg.
De erövrade Kyrkogårdsholmen i älvmynningen och använde den som bas för sina härjningar långt upp efter Göta älvs stränder, men den nya staden höll stånd.
Efter freden i Brömsebro 1645 minskade hotet mot staden, men för att inte få fienden så nära inpå sig igen, beslöt man att riva det gamla Älvsborgs slott och använda stenarna till en ny fästning på Kyrkogårdsholmen. Den är idag känd som Nya Älvsborg.
Byggnadsmaterial från slottet användes också till att förstärka kajer och befästningar kring själva Göteborg.
Under den här tiden uppfördes också Kronhuset, en av få 1600-talsbyggnader som står kvar i Göteborg. Det användes främst till vapen- och matförråd, men den 4 januari 1660 samlades Sveriges riksdag här.
Den dåvarande kungen, Karl X Gustav, hade två år tidigare tågat med sin här över bälten och tvingat Danmark att ge upp Skåne, Blekinge och Halland.
Sedan hade kungen försökt inta Köpenhamn och definitivt kuva ärkefienden. Det misslyckades och nu ville kungen diskutera sina nya planer med riksdagsmännen. Istället insjuknade han och dog efter några dagar i en säng i Torstenssonska palatset som även det finns kvar i dagens Göteborg.
Generalkvartersmästaren Erik Dahlbergh lät rusta upp Göteborgs försvarsverk i slutet av 1600-talet då bland annat skansarna Kronan och Lejonet byggdes.
På 1660-talet byggdes Göteborgs första förstad, dagens Haga, nedanför Risåsens skans. Husen blev låga och enkla eftersom det från militärt håll hade ställts krav på att husen skulle brännas
i händelse av krig så att inte byggnaderna där skulle kunna utnyttjas av angripande fiender. Därför blev det också enklare folk som bosatte sig utanför murarna.
Stadsdelen revs på 1670-talet när Danmark förgäves försökte återerövra vad man förlorat. Men Göteborg höll stånd och i freden 1679 bekräftades de nya gränserna mellan Sverige och Danmark.
I och med att Halland och Bohuslän blivit svenskt kunde staden börja växa och utvecklas.
På 1680-talet var Göteborg med omkring 4 000 invånare Sveriges näst största stad. Även om såväl holländare och tyskar som engelsmän och skottar flyttade hit kom merparten av de nya göteborgarna från den omgivande landsbygden.
Göteborgs hamn blev successivt allt viktigare för landet. Framförallt exporterades stora mängder järn och trä till England härifrån.
Trots att handeln var betydelsefull förblev Göteborg en fästningsstad. År 1683 började general-
kvartersmästaren Erik Dahlbergh rusta upp stadens befästningar. Istället för jordvallarna fick staden sju meter höga stenmurar, större bastioner, djupare vallgravar och två nya skansar – Kronan och Lejonet som än idag står kvar på var sin sida om centrum.
I början av 1700-talet led göteborgarna av samma problem som drabbade övriga svenskar i stora nordiska krigets spår – matbrist och sjukdomsepidemier. Dessutom var de hygieniska problemen svåra innan en bättre avfallshantering kunde organiseras. Brist på rent färskvatten var ett annat problem.
Kriget förde dock med sig nya inkomstkällor för vissa i staden. Karl XII tillät flera sjökaptener som utgick från Göteborg att ägna sig åt kaperi, det vill säga att erövra och plundra skepp som tillhörde något av fiendeländerna Danmark, Sachsen-Preussen eller Ryssland.
Den danska flottan, ledd av den berömde viceamiralen Tordenskjold, gjorde flera försök att angripa Göteborg, men danskarna kom inte längre än till Nya Varvet som brändes och till Nya Älvsborgs fästning som försvarade sig framgångsrikt.
Skotten Colin Campbell var drivande i bildandet av Svenska Ostindiska Companiet. Nedan: Ostindiefararen Götheborg, en replik av ett fartyg med samma namn som användes på rutten.
När kriget var över år 1721 hoppades många av Göteborgs köpmän att freden skulle stimulera den för staden så viktiga handeln. Vid det laget hade Göteborg precis fyllt 100 år och bröderna Jacob och Niclas Sahlgren hade svurit borgareden. Liksom flera andra köpmän skulle de få stor betydelse för stadens framtid.
Vid krigsslutet hade Göteborg omkring 7 000 invånare. Den siffran skulle fördubblas under resten av århundradet. Bland annat startade bröderna Sahlgren ett sockerbruk och staden fick också nya tegelbruk och flera textilfabriker.
Under de följande åren invandrade så många brittiska entreprenörer med sina familjer att en anglikansk församling bildades i staden redan 1745.
Många av britterna engagerade sig i handeln med svenskt järn som skeppades via Göteborgs hamn till England, där industrialiseringen hunnit längst.
Vid den här tiden besöktes också Västkusten varje år av enorma sillstim. Sillfångst, insaltning och försäljning blev en guldgruva både i Göteborg och i hela Bohuslän. Sillstimmen fortsatte att komma varje år under resten av 1700-talet och ibland gick de ända in till Göteborgs stadsmur.
Den lönsamma sillhanteringen stimulerade även annan sjöfart och olika verksamheter som startades utmed älven väster om staden. Många av dem som arbetade i hamnen eller med fisket bosatte sig i den växande stadsdelen Majorna.
Samtidigt utvecklades en betydligt mer långväga handel med bas i Göteborg. Inspirerade av brittiska, franska och framförallt holländska exempel startades Svenska Ostindiska Companiet av några av stadens köpmän med skotten Colin Campbell som den mest drivande.
Kompaniet fick mycket förmånliga ekonomiska villkor för handel med Kina. Den första resan inleddes 1732 med Campbell själv som superkarg, en position där han bestämde över hela fartygets besättning, inklusive kaptenen, och ledde förhandlingarna med de kejserliga tjänstemännen när fartyget till slut hade anlänt till Kina.
Köpmannen William Chalmers donerade en del av sin förmögenhet till en skola, som
senare utvecklades till Chalmers tekniska högskola.
Under de 82 år som kompaniet existerade genomfördes 132 resor. Skeppen lastades med järn, koppar och trävaror som såldes i europeiska hamnar för att få in det silver som krävdes för att sedan köpa kinesiska varor som siden, porslin och te.
Kompaniets lönsamma verksamhet lockade ännu fler, både svenskar och utlänningar att bosätta sig i Göteborg. Under den här tiden kom köpmansfamiljer som under lång tid därefter skulle sätta sin prägel på staden – bland dem namn som Chalmers, Carnegie och Chapman.
Kompaniets verksamhet gjorde de direkt inblandade mycket rika. Särskilt lönsam blev kompaniets tehandel under amerikanska frihetskriget när konkurrenterna Storbritannien och Frankrike befann sig i krig med varandra.
Spåren efter kompaniets storhetstid finns kvar i Göteborg där dess huvudbyggnad vid Stora hamnkanalen idag är stadsmuseum.
I slutet av 1700-talet blev tiderna sämre. Sillen gick inte till längre, järnexporten minskade och även stadens varv mötte sämre efterfrågan. Kring sekelskiftet 1800 drabbades staden av flera bränder och upplopp bröt ut när hungriga arbetare protesterade mot att säd användes till brännvinsproduktion istället för till mat.
Napoleons krig mot Storbritannien fick situationen att vända för Göteborg. 1807 förbjöd den franske kejsaren genom den så kallade kontinentalblockaden alla länder att handla med britterna. De styrde därför över stora delar av sin handel till Göteborg, vilket blev mycket lönsamt för staden.
Tre år senare tvingades Sverige att gå med i kontinentalblockaden och förklara krig mot Storbritannien. I verkligheten fortsatte den brittiska handeln genom smuggling i stor skala.
I Göteborg lastades brittiska varor om och märktes så att de kunde säljas till de länder som var förbjudna att handla med britterna.
Göteborgarna fortsatte att dra nytta av kriget på kontinenten så länge det varade. Stadens befolkning ökade med 35 procent under åren 1805–20. Vid krigsslutet vände de ekonomiska kurvorna neråt igen.
Långsamt övergick Göteborgs köpmän från att nästan uteslutande ägna sig åt internationell handel till att även producera varor för en inhemsk marknad.
Under 1800-talets första halva bytte Göteborg ansikte. Befästningsvallarna revs, men vallgraven behölls och innanför den tilläts endast stenhus som skulle klara framtida stadsbränder bättre.
Rivningen av murarna tog tid, men gav till slut plats både åt nya bostadskvarter och åt skolor, fabriker och torg. Nya stadsdelar växte fram söder om vallgraven. De planerades med kvarter i geometriska rutnät och däremellan breda boulevarder, senare kända som Kungsportsavenyn, Nya allén och Vasagatan.
Ett nybyggt lastfartyg sjösätts vid Götaverken, ett av stadens många skeppsvarv, 1965. Centrala Göteborg syns på andra sidan älven.
Flera brittiska köpmansfamiljer, som byggt upp stora förmögenheter under Göteborgs goda år i början av 1800-talet, blev under de följande decennierna drivande i stadens industrialisering,
Exempelvis startade skotten Alexander Keiller år 1841 den mekaniska verkstad som senare skulle bli känd som skeppsvarvet Götaverken. Några år därpå startades en textilfabrik av en annan skotte som samarbetade med två svenska familjer.
Under de följande åren blev Göteborg tillsammans med Borås en av Sveriges viktigaste regioner för textilproduktion.
Många av de nya fabrikerna placerades utanför stadskärnan och där byggdes ofta arbetarbostäder intill dem.
Vid Klippan väster om Majorna utvecklades ett litet bruksområde. Klasskillnaderna i staden var stora. Medan de rikaste bodde i stenhus vid Stora hamnkanalen eller någon av boulevarderna trängdes fattigare familjer i tätt byggda träkåksmiljöer i Haga, Masthugget och Majorna.
Andra halvan av 1800-talet präglades av en allt snabbare industrialisering och befolkningsökning.
Från 16 000 göteborgare år 1820 ökade antalet till 200 000 på knappt hundra år. Samtidigt passerade hundratusentals emigranter Göteborgs hamn för att söka ett nytt liv i USA.
Längs Sillgatan tog sig utvandrarna från Centralstationen till hamnen och utmed samma gata etablerade sig reseagenter, hotell, krogar och andra som gjorde goda affärer på de passerande människoströmmarna.
Svenska kullagerfabriken (SKF) grundades 1907 och är fortfarande en viktig arbetsgivare.
Under samma epok spred sig industrierna över till Hisingen på andra sidan älven och även till andra utkanter av Göteborg. Kring sekelskiftet etablerades en lång rad företag i olika branscher och den stadsbebyggda ytan blev allt större.
För att underlätta kommunikationerna började ett spårvägsnät byggas ut – först med hästdragna vagnar och från 1902 med eldrivna.
För att underlätta framkomligheten för spårvagnarna i centrum fylldes Östra och Västra hamnkanalen igen och blev gator. Likaså byggdes Drottningtorget över en del av vallgraven för at förbinda spårvagnsnätet med Centralstationen.
Staden växte åt alla håll. Genom att Gullbergsvass och Marieholm i öster dränerades förbands Gamlestaden (tidigare Nya Lödöse) med Göteborg och här etablerades flera industrier.
1907 grundades Svenska Kullagerfabriken (SKF), ett av landets mest framgångsrika företag, och det var ett par av SKF:s anställda som på 1920-talet utvecklade bilen som skulle lägga grunden till Sveriges främsta industriella flaggskepp – Volvo.
Göteborgs största företag Volvo, startades på 1920-talet av ett par anställda på Svenska kullagerfabriken.
Under 1900-talet var det de två industrierna tillsammans med skeppsvarven och rederierna stadens ekonomiska motor, men även företag inom andra branscher var mycket livskraftiga under Sveriges rekordår som varade fram till oljekrisen på 1970-talet. Då försvann varven och rederierna, men SKF och Volvo är än idag industriella stöttepelare i Göteborg.
I år fyller staden 400 år, men firandet är på grund av pandemin uppskjutet. 300-årsminnet firades för 98 år sedan eftersom förarbetena till Jubileumsutställningen blivit försenade.
1923 byggdes ett stort mässområde i stadsdelarna Lorensberg och Johanneberg. Dit hörde även Lisebergs landeri som nu började omvandlas till dagens stora nöjespark. Samma år invigdes Konstmuseet och Konsthallen vid Götaplatsen som därmed blev en pampig slutpunkt på Avenyn.
Pricken över i:et, den för Göteborg så arketypiska statyn av havsguden Poseidon, skapad av Carl Milles, kom dock på plats först 1931.
Publicerad i Släkthistoria 1/2021
