Föda barn var länge livsfarligt

Maria Pettersson möts av en syn som många barnmorskor på den här tiden vittnar om. Det är smutsigt, fattigt och mörkt. Det enda ljuset som finns kommer från eldstaden.
Den födande kvinnan svimmar om vartannat, blödningen har inte avstannat. Barnmorskan undersöker henne och förstår att moderkakan har börjat släppa, det är därför det blöder. Ett par ”hjälpgummor” finns på plats, men klarar inte av situationen. En av dem både kräks och svimmar. Maken är för full för att assistera, så en pojke sätts att koka vatten. Men det är så mörkt att barnmorskan bestämmer sig för att vänta tills solen har gått upp, så att dagsljus kommer in i stugan.
På morgonen har den kraftiga blödningen minskat. Maria Pettersson lyckas med handen vända på barnet, hon tar tag i ena foten och lyckas dra ut det. Och mamman överlever! Lycklig kan barnmorskan vända hemåt på annandag jul, ”glad att intet lik fanns i huset”. Som tur var hade den nyblivna modern fått kunnig hjälp, något som började bli vanligt i Sverige för omkring 150 år sedan.

I slutet av 1800-talet födde nio av tio kvinnor barn med hjälp av barnmorska, säger journalisten Maja Larsson, författare till boken Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år (Natur & Kultur). Som källmaterial har hon bland annat använt sig av Jordemodern, barnmorskeförbundets tidskrift, som började ges ut år 1888. Där har barnmorskor, som Maria Pettersson i skildringen ovan, i detalj beskrivit förlossningar som de har upplevt, vilket ger en unik inblick i hur det gick till att föda barn förr.
Barnmorskans historia i Sverige är inte särskilt lång. ”Pappa” till de svenska välutbildade barnmorskorna var läkaren Johan von Hoorn (1662–1724), som i sin ungdom studerade medicin i Amsterdam och Paris. I sistnämnda stad fick han också praktisk lärdom i födsloarbete. Han följde med en jordemor, som de kvinnor som hjälpte till vid förlossningar kallades, ut i Paris fattigkvarter. Väl hemma i Stockholm gav han år 1697 ut den första läroboken i ämnet, betitlad Then Swenska Wälöfvade Jord Gumman. Och inte bara det, han startade också Sveriges första utbildning för barnmorskor.

År 1777 kom ett barnmorskereglemente som gällde i hela Sverige. En av paragraferna stadgade att bara utbildade barnmorskor skulle få hjälpa till vid förlossningar. Det här väckte ramaskri hos allmogen, de hade ju i alla tider använt sig av jordemödrar, eller hjälpgummor som de också kallades. Dessutom var det ett problem att antalet barnmorskor i landet var för få för att räcka till. Denna paragraf togs därför bort ett par år senare, men staten fortsatte att uppmuntra församlingar att anställa en examinerad barnmorska. För att få råd till det föreslogs socknar att gå ihop, barnmorskan fick nämligen inte bara betalt av de nyblivna föräldrarna, utan också en årslön från socknen.
Paragrafen om professionella barnmorskor återinfördes år 1819, men långt fram i tiden var det vanligt att endast hjälpgummor tog hand om förlossningarna.

Johan von Hoorns satsning på utbildade barnmorskor sparade sannolikt väldigt många liv och med tiden kom nya handböcker av andra läkare. Där fanns mycket att hämta som hjälpte barnmorskan i sitt yrke. Om barnet låg på tvären kunde det vändas rätt. Om det inte kom ut kunde hon använda en tång eller knyta en snara kring ena foten och dra ut barnet. Vissa föddes ”skendöda”, då fick barnmorskan lov att frottera det, det vill säga gnugga det med händerna, tills de kvicknade till. Blev förlossningarna komplicerade skulle en läkare kallas in, men med tanke på de långa avstånden till läkarstationer (i slutet av 1800-talet bodde 75 procent av befolkningen i Sverige på landsbygden), så fick barnmorskan ofta lov att göra ingrepp själv. I sin stora väska förvarade hon instrument som kunde komma till nytta. Om barnet trots alla ansträngningar inte kunde förlösas tvingades barnmorskan att använda borr och hake för att stycka barnet inne i livmodern och sedan ta ut det bit för bit. Detta för att försöka rädda moderns liv.

Men inte ens om en förlossning hade gått normalt var mammans liv i säkerhet. När ett barn hade fötts måste moderkakan, som fostret fått sin näring och syre ifrån, komma ut. När den har lossnat uppstår ett sår där den har suttit. Om bakterier kommer in i såret kan föderskan drabbas av blodförgiftning – det som kallas barnsängsfeber. Det är ett mycket allvarligt tillstånd som kan leda till döden.
Det var inte förrän under mitten av 1800-talet som den ungerske läkaren Ignaz Philipp Semmelweis (1818–65) förstod sambandet mellan bakterier och döda nyblivna mödrar. På hans sjukhus i Wien fanns två förlossningsavdelningar – på den ena förlöstes kvinnorna av barnmorskor, på den andra av läkarstudenter, som kunde komma direkt från obduktionssalen. Hade kvinnorna oturen att hamna hos studenterna löpte de tre gånger så hög risk att dö av barnsängsfeber.
Kring år 1848 förstod Semmelweis vikten av att tvätta händerna och uppmanade all personal att göra det. Ändå var läkarkåren skeptisk.
I Sverige dröjde det till slutet av 1870-talet innan barnmorskor och läkare tog till sig Semmelweis idéer. De uppmanades nu att under tio–tjugo minuter tvätta händerna, och små borstar användes för att göra rent under naglarna.
Proceduren avslutades med ett handbad i antiseptiskt lösning, exempelvis karbolsyra. Efter bara ett par år blev barnsängsfeber sällsynt.
Men även om barnmorskorna var rena så var hemmen desto lortigare. Kvinnorna födde barn i smutsiga kläder och nerkissade lakan tvättades inte utan hängdes bara upp på tork. Ett exempel från Stockholm runt sekelskiftet 1900 är talande. När en gravid kvinna inte hann hem utan födde barn på gatan, menade en läkare att det troligen var renare där än i hennes bostad!

En av nyheterna som barnmorskorna introducerade var att modern skulle föda liggande, gärna med benen böjda och upphöjda. Anledningen till detta var att barnmorskan – och läkaren, om han behövdes – skulle ha bra möjligheter att arbeta med sina händer.
– Barnmorskornas lärobok från den här tiden innehåller flera exempel på hur barnmorskorna kunde möblera om hemma hos patienterna för att få ett bra arbetsutrymme. De kunde exempelvis låta kvinnan ligga på ett bord eller bädda sängar på tvären, berättar Maja Larsson.
Det här lät helt bakvänt för de flesta. Säkert hade vissa fött liggande tidigare, men variationen hade varit stor – i årtusenden hade kvinnor fött stående på alla fyra, på huk eller sittande på en förlossningspall. Och nu skulle man alltså ligga ner!
Inte heller accepterade barnmorskorna den gamla traditionen att modern skulle vara uppe och gå under förlossningen. Vissa kvinnor var så utmattade av allt gående att de fick ledas fram. En barnmorska berättade på 1800-talets slut om en föderska som mer eller mindre hade släpats runt i rummet i två dygn. Något som barnmorskorna fick leva med var att bli assisterade av de tidigare nämnda hjälpgummorna. Det kunde vara kloka gummor med stor erfarenhet av födslar, som kanske hade tillgång till läkande salvor eller smärtstillande brygder. Det kunde också handla om den födande kvinnans mamma, syster, moster eller en grannfru. Ofta var hjälpgummorna vidskepliga och ville använda sig av magiska knep. Att lägga ”farsgubbens” byxor på den födandes mage ansågs vara smärtstillande, likaså att kliva igenom ett hästskinn. Den kvinna som en gång lyckats få ut en groda ur en orms käft ansågs besitta en förmåga att underlätta födseln, om hon höll om den födande. Ja, det fanns till och med hjälpgummor som ansågs kunna överföra värken från den födande kvinnan till hennes make.

Drar vi oss ännu längre bak i tiden, till medeltiden, så vet vi från mirakelberättelser att helgon åkallades vid barnafödande. Från den tiden stammar en bön där föderskan söker hjälp från Jesu mor: ”Jungfru Maria, milda moder, låna mig nycklarna dina medan jag låser upp lemmar och ledamoterna mina.” Enligt myten låg Maria på en bädd av gulmåra när hon födde Jesubarnet. Ett annat namn på detta gräs är Jungfru Marie sänghalm, och det ansågs ha en smärtlindrande effekt för barnaföderskor. Ännu tidigare än så, under vikingatiden, kallades gulmåra för Friggs gräs- troligen för att denna gudinna ansågs stå vid de födande kvinnornas sida. Även om barnmorskorna inte gav mycket för det övernaturliga, förstod de säkert att hjälpgummorna fyllde en stor roll. De stod för trygghet och kvinnogemenskap.
Trots denna långa kontinuitet av hjälpgummor och tro på högre makter vann barnmorskorna snabbt respekt i bondehemmen. Barnmorskornas resultat var nämligen talande: under 1800-talet sjönk mödradödligheten från åtta av tusen kvinnor till två av tusen.
– Runt 1870 var barnmorskorna etablerade ute i landet. Om man exempelvis tittar i gamla dagstidningar från Blekinge vid denna tid så ser man att det kryllar av annonser där man söker barnmorskor. Alla socknar började förstå att de behövde anställa barnmorskor, berättar Maja Larsson.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Men alla födde inte barn hemma. I slutet av 1700-talet öppnades så kallade barnbördshus (BB) i Sverige. Först ut var Pro Patria (”För fosterlandet”) i Stockholm, som slog upp sina portar 1774. Man skulle kunna tro att det bara var de rikaste som hade råd att föda här, men det var precis tvärtom. Tanken var att ogifta gravida kvinnor i behov att skydd skulle kunna vistas där före och under sin förlossning – de behövde inte ens uppge sitt namn. Anledningen till satsningen var att kung Gustav III ville få ner antalet barnamord.

Året efter öppnades ytterligare ett BB i Stockholm, som kom att heta Allmänna barnbördshuset. Vården var gratis och så gott som alla patienter, åtminstone under den första tiden, hörde till de allra fattigaste i samhället. Precis som på Pro Patria kunde kvinnorna föda barn anonymt, de kunde till och med ha mask för ansiktet för att inte bli igenkända. Allmänna BB hade också en annan viktig uppgift att fylla: att utbilda barnmorskor och läkare som skulle skickas ut i landet. De kvinnor som födde barn på detta sjukhus fick finna sig i att vara undervisningsobjekt åt blivande förlossningspersonal. Fler och fler utbildades och år 1789 fick även Göteborg ett barnbördshus. Dödsfallen i barnsängsfeber var ju extra hög på sjukhus, men när antalet drabbade sjönk sökte sig allt fler kvinnor till barnbördshus, inte bara fattiga. År 1912 blev Stockholm den första staden i världen där en majoritet av kvinnorna valde att föda barn på sjukhus. Normen spred sig: så fort det hade öppnat ett nytt barnbördshus på någon ort så valde kvinnor att föda där. Mellan 1905 och 1927 ökade antalet barnbördshus i landet från sju till fyrtio. Under 1940-talet var det inte längre vanligt med hemförlossningar.

Att föda på sjukhus var en enorm skillnad från att föda hemma. Maja Larsson beskriver i sin bok förlossningarna som ”löpande band-mässiga”, där mycket strikta rutiner följdes. Ett exempel kommer från Södra BB i Göteborg kring förra sekelskiftet. När kvinnan kom in rakades hon, badades och kläddes i sjukhuskläder. Förlossningssalen var steril, som ett operationsrum. Istället för att vara omgiven av familjemedlemmar sköttes hon av främmande sjukhuspersonal.
Pappor, som under historiens lopp haft möjlighet att vara med under förlossningar, var bara välkomna på besökstider. Efter födseln fick den nyblivna mamman stanna kvar på sjukhuset i upp till två veckor, med sitt barn i en vagga vid sängen. En hel del mödrar upplevde detta som ett slags semester, kanske den enda de fick i livet. Men många vittnar också om hur barska sjuksystrarna var. Med tiden placerades nyfödda barn i ett eget rum och bars endast in till mödrarna när de skulle ammas. Något gullande var det inte tal om. Under det tidiga 1900-talet fanns viss typ av smärtstillande att få under förlossningen. Kvinnorna kunde erbjudas vad man kallade narkos, som normalt var kloroform eller eter som droppades på mask mot slutet av förlossningen. De blev alltså i princip sövda och märkte knappt att barnet föddes. På 1930-talet blev det populärt med lustgas.

Men under 1960-talet började krav höjas på att kvinnor skulle få föda med effektiv smärtlindring. Då fanns två nya typer av smärtlindring som var mycket bättre än den som hade funnits tidigare – dels epiduralbedövning som ges i ryggen och blockerar smärtsignaler, dels PCB (paracervikalblockad), som bedövar livmoderhalsen. Kvinnoorganisationen Grupp 8, som bildades 1968, ställde krav på att effektiv smärtlindring skulle erbjudas alla. Och år 1971 fattade riksdagen beslut i frågan.
– Men för att erbjuda denna typ av smärtlindring krävdes att sjukhusen hade narkosläkare, narkossköterska, förlossningsläkare och barnläkare. Det var få sjukhus som hade sådana team tillgängliga, konstaterar Maja Larsson.

För att uppfylla kraven centraliserades barnafödandet, de små klinikerna fick stänga. Idag finns omkring fyrtio kliniker där man kan föda barn, år 1970 fanns över hundra.
Men samtidigt med denna omställning svängde pendeln. Mot slutet av 1970-talet uppfattades det som att smärtlindring och teknik styrdes av manliga läkare. Nu blev det istället modernt att föda så naturligt som möjligt, ”urmodern” blev ett ideal.
Profylax kom på modet, att förbereda sig själv inför förlossningen – bland annat genom att tänka positivt och att lära sig andas på rätt sätt. Kanske minns Släkthistorias läsare filmen Förlossningen från 1979, där Gudrun Schyman, senare ledare för Vänsterpariet, tar sig igenom alla värkar med hjälp av andningsövningar.
Under 1980- och 90-talen började kliniker inredas för att efterlikna hem. Det fanns soffor, badkar och saccosäckar. Man kunde få föda sittande, liggande – ja, hur man ville. Hela familjen kunde dessutom vara delaktig.

Idag är det självklart att den blivande mamman ska få vara med och planera sin förlossning, vilket Maja Larsson menar har sitt ursprung i 1980- och 90-talen. Det som hände vid den tiden blev en startpunkt för vad som gäller idag. Innan dess fanns det inte på kartan att kvinnorna skulle få önska sig något. Numera är förlossningarna individualiserade, genom att skriva ”förlossningsbrev” får kvinnorna vara med och bestämma om hur deras förlossning ska gå till.
Fler och fler kvinnor väljer idag att föda barn hemma med en inhyrd barnmorska – även om det ännu är ovanligt. I sällskap har de ofta en doula, en motsvarighet till de historiska hjälpgummorna. Det är som en återgång till barnmorskan Maria Pettersson dagar, när hon fick ge sig ut i vinternatten den där julen 1895. Men förutsättningarna är så mycket bättre tack vare över hundra år av tekniska och medicinska framsteg.

Publicerad i Släkthistoria nr 12/2024

LÄS OCKSÅ:

Hur arbetade barnmorskor förr