Elektriciteten förändrade Sverige
Elektrifieringen av Sverige gick snabbare än i något annat land. Elektriskt ljus och maskiner förändrade samhället i grunden.
Elektrisk belysning gjorde det lättare att arbeta om kvällarna. Kvinnan som spinner i glödlampans sken heter Betty Eriksson och är från Hästbo i Torsåker, Gästrikland. Odaterat foto.
När dagarna blev kortare och höstmörkret lade sig över den lilla byn Stocksbo i Hälsingland 1892 tändes det elektriska ljuset i gård efter gård: Nygården, Bergegården, Anders-Mats och till sist, den 22 december, gården Mårtens.
– Det sägs att i grannbyn Färila, som ligger tre kilometer härifrån, kunde de stå på en höjd och se hur det lyste. Det dröjde 26 år innan de själva fick elektricitet, säger Stocksboinvånaren Staffan Olsson, som har dokumenterat byns elektriska historia tillsammans med sin son Jon-Erik Botås.
Staffan Olssons mormors far, Anders Olsson, var den drivande kraften bakom att Stocksbo 1892 sannolikt blev den första landsbygdsbebyggelsen i Sverige där ett flertal gårdar elektrifierades gemensamt, en bedrift som till och med omskrevs i svenskamerikanska tidningar.
Anders Olsson var den drivande kraften bakom att Stocksbo 1892 elektrifierades. Händelsen omskrevs i svensk-amerikanska tidningar som Nordstjernan.
Den innovativa bonden Olsson
Anders Olsson var en bonde som också sysslade med skogsaffärer och med honom vid rodret gjorde byn en sällsynt tidig avfärd mot den tekniska moderniteten.
– Redan 1881 hade han dragit rinnande vatten till byn med stockar som man hade borrat hål i och han var tidig med att skaffa telefon, säger Staffan Olsson.
Det var när Anders Olsson och en kompanjon skulle bygga ett sågverk intill Stocksboån som idén föddes om att samtidigt installera en generator och utnyttja vattenkraften även till elektrisk belysning. Ett primitivt likströmsnät byggdes och fyra gårdar kopplades upp till det. Generatorn uppgraderades genom åren och allt fler gårdar anslöts. Det ursprungliga elnätet var i drift fram till 1950-talet, då hade de flesta istället anslutit sig till Färila Elektriska Krafts betydligt modernare växelströmsnät.
– Jag minns själv likströmsgeneratorn från när jag var barn, de sista abonnenterna var ett par som bodde i mjölnargården.
Året är 1910 och den nya tiden har kommit till Örby i Stockholms södra förter. Ledningsstolpar har rests längs det som idag kallas Gamla Huddingevägen. Byggnaden till vänster var då polisstation.
Experiment med elektriskt ljus
Elektriciteten hade börjat smyga sig in i det svenska samhället några år innan Stocksbo fick el. På flera platser i världen experimenterades det med elektriskt ljus under 1800-talets senare hälft och runt 1880 skapade amerikanen Thomas Edison den första kommersiellt gångbara glödlampan.
Till Sverige kom dessa tekniska landvinningar snabbt, men till en början främst för ljus inom industrin och i enstaka offentliga miljöer, sällan i privata hem. I flera städer anlades privata och kommunala elverk, ofta kolkraftsdrivna.
Göteborg var först med elverk 1884, men annars var det de lite mindre städerna som saknade gasverk som var tidiga med elektricitet. Gasverken inriktade ju sig på samma marknad, nämligen belysning. Parallellt byggde flera industrier egna elanläggningar, inte sällan med hjälp av vattenkraft. Men elverken var som isolerade öar, byggda helt utan tanke på en framtida sammankoppling, eftersom det med likström inte gick att transportera el några längre sträckor.
Men det skulle förändras med växelströmmen, som började komma på 1890-talet, och trefassystemet, som den svenske uppfinnaren Jonas Wenström var med om att skapa. Plötsligt kunde samhället exploatera naturens energier i en helt annan skala. Vattenfall långt från industrier och städer kunde börja användas, när växelströmmen tillät överföring över längre avstånd.
I Hällsjöns vattenkraftverk användes Wenströms uppfinning.
Elektriska maskiner kunde jobba i ett furiöst tempo
Elektriciteten kom till bruk för mer än bara belysning. Maskiner skapades som kunde jobba i ett furiöst tempo, något ingen hade sett maken till. Sverige skulle aldrig mer bli sig likt. I en jubileumsskrift över ångermanländska skogsindustriföretaget Forss AB, vars exportsågverk blev landets första elektrifierade, beskriver arbetarförfattaren Albert Viksten hur elkraften drev på tidens samhällsomvandling.
Folkrörelserna hade satt sinnen i brand och demokratins banerförare kämpade sig fram tum för tum till nya positioner. Utan elkraften hade skeendena dämpats, menade Viksten: ”Den elektriska gnistan gick som en stöt genom samtiden. Naturen hade avtvingats en förborgad kraft, och uppfinningen öppnade oerhörda perspektiv med löften om makt och härlighet.”
Lite nedströms från kraftverket i Stocksbo togs ett nytt i drift 1918. Kraftverket renoverades 2018 och är idag museum.
I början av förra seklet spreds elektriciteten snabbt över landet. Här reser ett stolplag en elstolpe i Sävesta i Altuna socken, Uppland i april 1920.
Elen blev en social revolution
Så tidigt som runt 1900 hade det i vissa städer blivit vanligare med elektrisk belysning i privata hem, men det var först under slutet av 1910-talet som den utvecklingen tog fart. På landsbygden skedde det ofta genom att lokala kooperativa distributionsföreningar – inte helt olika dagens fiberföreningar – bildades.
Kraftbolagen och Vattenfall bistod med expertisen, föreningarna finansierade näten. Elen, och ljuset den förde med sig, blev en social revolution. Visserligen hade fotogenlampan börjat sprida svagt ljus i hemmen på 1860- och 70-talen, men den elektriska glödlampan förmådde lysa upp ett helt rum.
En del trodde att det var fotogen som rann i de smala eltrådarna.
Kungliga slottet i Stockholm 1917. Drottning Victoria erbjöd kvinnor som saknade elektriskt ljus i hemmen att tillbringa kvällarna i slottets systuga för att sy för egen räkning.
Minnen av glödlampans ljus
På Folklivsarkivet i Lund finns en samling intervjuer som institutionens etnologer gjorde med äldre personer i början på 1980-talet om deras minnen av när elektriciteten kom. Anna Andersson, född 1897, var i 25-årsåldern när hon för första gången upplevde elektriskt ljus i hemmet i Skurup:
”Jag tände och tyckte att det blev ett vitt konstigt sken som lyste upp i varje hörna. Jag var ju van vid fotogen som ju var mer gulaktigt och lyste upp bara runt lampan. Så jag tänkte ”Usch, det här tycker jag inte om”, mindes hon. Men med tiden vande hon sig.
Flera berättar om rädslan och förundran. En del trodde att det var fotogen som rann i de smala eltrådarna. Åke Brink, elektriker i Djurslöv och född 1915, jobbade med att installera el i hem i trakten. ”Många gamla vågade inte tända strömbrytaren och fick vänta tills de yngre kom hem. De trodde att det skulle rinna ner på väggarna.”
Flera intervjuade saknade också att ”fira skymning” med hela familjen runt brasan om kvällarna. När antalet ljuskällor ökade splittrades familjelivet. Men de flesta tyckte ändå att fördelarna övervägde.
”Arbetsrutinerna i hemmet förändrades av att man fick bättre ljus. Husmor kunde stoppa strumpor, laga kläder och handarbeta på kvällarna samtidigt som andra i familjen kunde läsa eller räkna hemläxor”, mindes Nils Holm i Billesholm, född 1903.
Kurser i elektrisk matlagning och bakning
En torsdagskväll i oktober 1936 var Godtemplarhuset i Söderhamn så fyllt av husmödrar att extra stolar fick ställas fram. Framför åskådarskaran stod hemkonsulent Laila Lundgren från Stockholm med en elspis och höll kurs i elektrisk matlagning och bakning.
Bland annat av läckra wienerbröd och kakor, enligt Söderhamns Tidning. Därefter följde föredrag om ”hushållens kylproblem” och lösningen på detta – kylskåpet. Laila Lundgren var anställd av FERA, Föreningen för elektricitetens rationella användning, och åkte land och rike runt för att hålla liknande kurser på 1930- och 40-talen.
FERA hade startats 1927 på initiativ av elbranschens intresseorganisationer och syftet var tydligt – att få svenskarna att konsumera mer el, bland annat genom att ta till sig tekniska nymodigheter som elspis och kylskåp. I början av seklet stod industrin för 90 procent av elanvändningen, men den föll kraftigt vid lågkonjunkturen som följde på första världskriget, en smäll för hela elbranschen.
Laila Lundgren på Föreningen för elektricitetens rationella användning (FERA) höll kurser i elektrisk matlagning runtom i Sverige – här i Uppsala 1940. FERA gav också ut en egen tidning, ERA.
Ny prismodell skulle öka användningen av el
Hushållens elförbrukning höll sig dock konstant genom krisen och därför började branschen att se privatkonsumtionen av el som en viktig tillväxtmarknad. Men för att få fler att börja använda el till annat än belysning krävdes lägre elpriser.
Annars lönade det sig inte för hushållen att baka sina wienerbröd med el istället för i den gamla vedugnen. Lösningen blev en ny prismodell med så kallade blocktariffer, där elen blev billigare ju mer man använde. Den privata elkonsumtionen ökade därefter snabbt under 1930- och 40-talen. Alla prognoser slogs och det var dags för nästa epok i den svenska elhistorien: Norrlandskraftens.
Kraftverken i Norrland var hörnstenar i folkhemsbygget
I mitten på 1930-talet fanns det inte många forsar kvar att bygga ut i södra och mellersta Sverige och blicken riktades norröver, där landets riktigt stora och ännu oexploaterade vattenfall fanns. För att transportera strömmen söderut krävdes ett stamlinjenät av högspänningsledningar, som till största delen kom att byggas upp av statliga Vattenfall. Sverige fick därmed också ett sammanhängande elsystem. Den stora utbyggnaden av kraftverk i de nordligaste älvarna skedde på 1950- och 60-talen – det var hörnstenar i folkhemsbygget och ofta med statsminister Tage Erlander som bandklippare.
En rekordsnabbt växande ekonomi krävde varje år allt mer el och enbart Vattenfall hade femtusen byggjobbare – ”vattenrallare” – anställda. Nybyggarsamhällen växte snabbt upp i ödemarken där ett nytt kraftverk skulle byggas, för att monteras ner igen när allt var klart.
Bygg atomkraftverk! Spara Norrlands älvar!— Albert Viksten
Miljökritik mot kraftverken
Men i den gryende miljörörelsen växte det också fram en opinion mot dämningar och kraftverk i fler orörda älvar. Albert Viksten, arbetarförfattaren som så poetiskt hade skildrat hur elkraften moderniserade samhället, blev en av de fränaste kritikerna.
Inte långt från Stocksbo, Hälsingebyn där den första landsbygdselektrifieringen skedde, hade han sitt författartorp. Där kunde han fram till 1953 höra Laforsen, södra Norrlands högsta vattenfall, brusa. Sedan tystnade det för alltid när ett kraftverk med 53 megawatts effekt uppfördes.
I en artikel i tidningen Vi 1956 rasade Albert Viksten över hur Norrland utnyttjades och hur ofantliga områden ställdes under vatten:
”Det övriga landet står likgiltigt på avstånd och låter vandaliseringen ha sin gång.” Mest upprörd var han över hur elbranschen propagerade för ökad elanvändning till hemmets bekvämligheter till priset av ödelagd natur.
Lösningen var, enligt Viksten, enkel: ”Bygg atomkraftverk! Spara Norrlands älvar!" Och så skulle det också bli.
En broschyr från Svenska föreningen för ljuskultur från 1929 gör reklam för hur glödlampor kan brukas i svenska hem. Broschyren vänder sig till "Sveriges husmödrar".
När motsättningarna kulminerade avstannade utbyggnaden och våren 1970 satte regeringen Palme stopp för ett jätteprojekt om tolv nya kraftverk i Vindelälven. Sverige gick in i atomåldern.
1972 togs Oskarshamn 1, den första kommersiella kraftproducerande lättvattenreaktorn, i drift, beställd av ett konsortium av privata svenska kraftbolag och tillverkad av Asea. Den skulle följas av en rad andra.
Vinstintressen bakom elmarknadens tillväxtspiral
Elbranschen fortsatte samtidigt att jobba för att hålla tillväxtspiralen i snurr – samma spiral som hade använts ända sedan elkökskonsulent Laila Lundgrens dagar – nu bland annat med propaganda för eluppvärmning av nybyggda småhus.
Teknikhistorikerna Arne Kaijser och Per Högselius har i boken När folkhemselen blev internationell beskrivit hur den svenska elmarknaden genom 1900-talet har dominerats av denna tillväxtspiral, där ökad konsumtion skulle leda till sjunkande priser och fortsatt expansion till nytta för alla.
Ambitionen hängde, enligt författarna, samman med att kraftbolagen till stor del var ägda av elintensiv industri. Även statliga Vattenfall hade som huvudmål att producera billig energi till landets fromma, snarare än att leverera överskott till statskassan.
Denna strategi höll den svenska elsektorn fast vid ända fram till 1980-talets mitt, skriver Kaijser och Högselius.
Sankt Eriksgatan i Stockholm 1930. Den elektriska revolutionen är ett faktum och gatan badar i ljus från gatlyktor och neonskyltar.
Det har inte gått att få en brud till ett hus utan ström.
Kärnkraften avvecklas efter folkomröstning
Men samtidigt som elanvändningen ökade i aldrig tidigare skådad takt växte också kritiken mot kärnkraften. När de sista kvarvarande älvarna hade räddats riktades miljörörelsens blick mot kärnreaktorernas faror, speciellt efter Harrisburgolyckan i USA 1979.
Folkomröstning hölls 1980 och efter folkets dom fattade riksdagen beslut om att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 2010. Idag vet vi emellertid hur det gick med den saken. I inget annat land i världen gick elektrifieringen så snabbt som i Sverige. Redan 1945 hade 99 procent av hushållen i städerna tillgång till el, åtminstone för ljus. På landsbygden var det 84 procent. Men det fanns undantag. Först 1998 avsatte staten medel för att elektrifiera de sista 137 gårdarna med åretruntboende. De låg i nordliga skogs- och fjällbygder, men även i avkrokar i Skåne, Småland och Halland.
En av platserna var Usträngsbo i Västmanland. Dagens Nyheter träffade i mars 1998 bybon Birger Bovin, som hade levt hela sitt liv utan elektricitet.
– Jag är 79 år och ogift. Det har inte gått att få en brud till ett hus utan ström, sa han skämtsamt till DN:s reporter.
Men när strömmen väl skulle kopplas på hade han precis hunnit flytta till ett äldreboende i Ramnäs, någon mil bort. Istället blev det där han för första gången fick uppleva livet med elektricitet. 106 år efter att glödlampan tändes hos Anders Olsson i Stocksbo.
Publicerad i Släkthistoria 11/2021
