Ett barn smittas med kokoppor för att få skydd mot smittkoppor. Målning från 1820.

© Science Photo Library/IBL Bildbyrå

Smittkopporna skonade ingen

Smittkopporna var 1700-talets stora skräck. Bara under andra halvan av seklet tog den livet av 300 000 människor, nästan alla barn under tio år. 1816 blev vaccination mot sjukdomen obligatorisk.

9 mars 2018 av Mats Karlsson

Var än smittkopporna fick fäste drabbades hela gårdar, hela byar, hela samhällen. Sjukdomen var ytterst smittsam, och spred sig som en löpeld. I stort sett alla som kom i kontakt med den drabbades och i de svåraste utbrotten dog upp till var fjärde insjuknad person efter ett tämligen snabbt men mycket plågsamt förlopp. De som överlevde blev ofta vanställda med fula ärr, en del till och med blinda.

Den som insjuknade fick först hög feber och drabbades av värk och illamående, ungefär som vid influensa. Sedan sjönk febern och kopporna dök upp som röda fläckar på huden. De utvecklades till variga blåsor. Febern steg sedan kraftigt igen och efter någon vecka hårdnade blåsorna, trillade av och lämnade hemska ärr efter sig. I bästa fall. Blev blåsorna istället blodiga var det ett dåligt tecken. Väldigt dåligt.

Munck af Rosenschöld

Att kopporna väckte skräck förstår man av detaljerade beskrivningar – känsliga läsare varnas!

”Hela kroppen från huvud till fötter är betäckt med otaliga sammanflytande koppor som bränner som eld. Ansiktet är fasligen uppsvullet och vanställt, ögonen berövade ljuset. Det tillsvullnande rosslande svalget andas en rutten stank. Ur ögonen flyter tårar och var, ur munnen beständigt en skarp saliv, ur tarmarna ruttna exkrementer ofta blandade med var och blod. Hela kroppen är en böld. Man ser inte mer en människa i den sjuke.” 

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Så berättar läkaren Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, som var först i Sverige med att vaccinera mot den fruktade sjukdomen i början av 1800-talet.

Smittkopporna drabbade de yngsta

Smittkoppsepidemier återkom med fem, tio års mellanrum och alla som överlevde var immuna. Därför var det ständigt samma kategori som drabbades värst av sjukdomen: de allra yngsta. 

Innan vaccination infördes var 60–70 procent av de som dog barn i åldern två år eller yngre. Barn upp till nio år stod för 95–98 procent av dödsfallen. I de värsta utbrotten dog uppemot vart tredje barn och var tionde vuxen i landet.

På 1500-talet tog de spanska upptäcktsresande med sig farsoten till Sydamerika, där hela befolkningar slogs ut.

© Dorling Kindersley/Getty

Ramses V koppornas offer

I ett utbrott 1779 i Tillinge socken utanför Enköping dog i februari först en tvåårig flicka, sedan tre syskon från byn Vappa. Det var bonden Gustav Samuelssons 1-årige son Gustav, 4-åriga dotter Anna och 8-åriga dotter Katrina. Alla insjuknade samma dag och dog inom loppet av en vecka. Samma vecka dog ett syskonpar från Öndesta: spädbarnet Anna och hennes 5-årige bror Jan.

Smittkopporna, eller variolaviruset som orsakar sjukdomen, har varit människans följeslagare i flera tusen år. Det äldsta kända fallet av insjuknande är den egyptiske faraon Ramses V, som dog i kopporna 1157 före Kristus. Viruset tycks sedan ha spridits från Egypten till Indien, vidare till Kina och sedan till Nordafrika och Europa på 500-talet.

När sjukdomen nådde Sydamerika med de spanska conquistadorerna på 1500-talet slog den skoningslöst ut hela befolkningar; tiotals miljoner – kanske hundra miljoner – människor tros ha dött i smittkoppor.

Smittkoppor värst på 1700-talet

Nästan alla de farsoter som drabbade våra förfäder var infektionssjukdomar – de beräknas ha orsakat två tredjedelar av alla dödsfall i Europa före år 1800. Fram till slutet av 1800-talet var epidemier vardagsmat: koppor, mässling, influensa, scharlakansfeber, difteri, dysenteri och kikhosta kom i vågor, den ena sjukdomen efter den andra.

Jämte pesten och koleran är smittkoppor den sjukdom som skördat flest dödsoffer i Sverige.

Fram till början av 1700-talet var det pesten som skördade flest offer, men 1700-talets stora sjukdom var alltså smittkopporna. Bara under andra halvan av seklet beräknas uppemot 300 000 människor ha dött, de allra flesta barn. Till det ska läggas alla som dog i dysenteri, rödsoten, den andra stora dräparen under århundradet. På 1800-talet tog koleran över och i slutet av seklet tuberkulosen.

"Den demokratiska sjukdomen"

Smittkopporna brukar kallas ”den demokratiska sjukdomen” – inte ens de högsta klasserna skonades. Drottning Ulrika Eleonora dog i kopporna 1741. Samma öde drabbade drottning Mary av England, kejsaren Josef I av Österrike-Ungern, tsar Peter II av Ryssland och Ludvig XV av Frankrike.

Med texten: ”Den här mannen vaccinerade sig aldrig” användes fotot i en kampanj för att få amerikaner att vaccinera sig mot smittkoppor 1941.

© AP/TT

Isolering skyddade mot kopporna

Ett skäl till att kopporna spreds snabbt var att människor hade mycket luddiga begrepp om smittovägar. Drabbades man var det Guds outgrundliga vilja och ingen kunde fly från sina plågor. Så resonerade dock inte samerna, utan de tog sina tillhörigheter och gav sig av när det kom larm om koppor. De klarade sig därför ofta undan epidemier.

De som bodde i mer avsides belägna gårdar och byar kunde också förskonas. Samma fenomen noterades även för Gotland som helhet och för svårtillgängliga delar av Jämtland, där färre drabbades. I takt med att människors medvetenhet och tillgången på läkare ökade blev just isolering en del av framgången när sjukdomen skulle bekämpas.

Läkaren Jonas Peter Bergius beskriver 1784 sina försiktighetsmått:

”Jag brukar gerna den försiktighet, at jag i et koppehus ej sitter ner, ej lägger hatt eller kappa på stolar, som äro inne i rummet; sedan jag hanteradt den sjuke, så tvättar jag mig i vatten. Jag misstänker alla meubler inne i rummet för att kunna hafva koppe-smitta på sig; men näst den sjukes säng, och de stolar som där bredvid äro, är sjelfva dörren och dörrposten de farligaste, ty de som sköta den sjuke, och som alltid hafva smittan på sina kläder, klena gemenligen något däraf å dörrposten, då de gå ut och in.”

Präst eller klockare ympade

Läkare konstaterade också med tiden att den som haft sjukdomen en gång var immun. Man började därför i mitten av 1700-talet ympa med mänskligt smittkoppsämne, innan vaccinet var uppfunnet. Tanken var att ge barnen en lindrigare form av sjukdomen för att de skulle vara skyddade mot kopporna för resten av livet. Men det kunde slå fel: barnet kunde dö, eller smittan föras vidare.

Ympningen utfördes i allmänhet av prästen eller klockaren, och den som ympats kunde få en notering som ”inocc” eller ”inocculation” i husförhörslängden. Men relativt få hann få denna behandling, innan en ny revolutionerande metod kom.

Sjuksystrar under en smittkoppsepidemi i Malmö 1932. De har just hämtat vaccin
och andra förnödenheter på hälsovårdsbyrån och är på väg till tjänstgöring.

© Karl Sandels/Historisk Bildbyrå

Kokoppor gav skydd

I slutet av 1700-talet noterade den engelske läkaren Edward Jenner att mjölkerskor aldrig fick smittkoppor. Han anade att det var kokoppor som gav dem skydd. 

Han testade sin tes genom att inympa ett barn med vätska från kokoppsblåsor – tämligen oproblematiskt med den tidens etik – och såg att det fungerade. När Jenner några veckor senare försökte smitta barnet med smittkoppor var det immunt.

Obligatorisk vaccinering 1816

I Sverige skedde de första vaccinationerna 1801, bara några år efter upptäckten. (Ordet vaccin kommer av vacca, det latinska ordet för ko.) Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld började efter besök i Danmark massvaccinera på Rutger Macleans gods Svaneholm i Skåne. Framgångarna med vaccinet var tydliga och år 1816 blev det obligatoriskt i Sverige att alla barn under två år skulle vaccineras.

Reformen gav snabbt resultat och dödligheten i smittkoppor minskade kraftigt under 1800-talet, kanske också på grund av en mutation som minskade smittans aggressivitet. Under andra halvan av 1800-talet dog ungefär var tionde person som smittats av kopporna, jämfört med upp till var fjärde person seklet innan.

I vilket fall som helst bidrog vaccinationerna kraftigt till att Sveriges befolkning ökade explosionsartat under 1800-talet: från 2,3 miljoner till 5,1 miljoner!

Ändå återkom kopporna flera gånger under andra halvan av 1800-talet, och några utbrott var svåra: 1858, 1863, 1874 och 1893. Det var då många medelålders som dog, eftersom vaccinet från deras barndom slutat ha effekt.

Provinsialläkaren Fabian Rosander, verksam i bland annat Gävleborg, noterade att vaccinet inte gav ett livslångt skydd. Han rekommenderade därför återvaccinering vid 21 års ålder.

Med vaccinet, förbättrad hygien och allmän folkhälsa skedde ett stort skifte gällande dödsorsaker i Sverige. Från att infektionssjukdomar varit dominerande blev hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer vanligast, vilket hållit i sig till i dag. Samtidigt sjönk barnadödligheten dramatiskt.

Smittkoppor i Stockholm 1963

Men smittkopporna dök upp igen, i Stockholm, så sent som 1963, då smittan kommer in med en sjöman som insjuknar och förs till Danderyds sjukhus. Men ingen läkare förstod vad det var eftersom kunskapen om kopporna gått förlorad. Facit blev 28 smittade och fyra döda, alla Jehovas vittnen som vägrat vaccinera sig.

Förhoppningsvis förblir det den fruktade epidemins sista ovälkomna påhälsning. Sjukdomen betraktas som utrotad i världen sedan 1977.

Publicerad i Släkthistoria 2/2016

Smittkoppor i kyrkböckerna.

Ett "v" i kolumnen för koppor i kyrkböckerna betydde att personen var vaccinerad, ett "s" att personen haft sjukdomen.

© Arkiv Digital

Fakta: Smittkoppor i kyrkböckerna

Redan innan vaccination mot smittkoppor blev obligatorisk trycktes husförhörslängder med kolumnen ”koppor”.

När vaccination lagfästes 1816 blev det också obligatoriskt att notera i kyrkböckerna vilka som hade fått den skyddande behandlingen. I de flesta församlingar noterade prästen ”v”, ”vac” eller ”vacc” i kolumnen ”Omständigheter”. Det kunde även stå ”sm”, ”smk”, ”smitt”, ”kopp” och liknande för dem som haft sjukdomen, liksom ”rev” för revaccinerad.

Hur längderna såg ut varierade stort mellan olika församlingar och det kunde dröja till 1860-talet innan kopporna fick en egen kolumn. Det fanns församlingar som inte använde förtryckta längder förrän långt in på seklet.

Senare skedde en standardisering av noteringarna om smittkoppor i husförhörslängderna, där ”v” stod för att någon var vaccinerad och ”s” för att en person haft sjukdomen. Noteringar om detta fördes också in i flyttbevis.

Läs också

Kanske är du intresserad av...