Sparkstöttingstävling i Långedrag i Göteborg, januari 1928.

© KREP/IBL

När alla hade en sparkstötting

Till en början användes den för att frakta tunga saker, men efterhand blev den ett självklart redskap för att ta sig fram vintertid. Efter andra världskrigets slut har dock sparkstöttingen fört en tynande tillvaro.

20 januari 2018 av Anne-Marie Nilsson

Om du är uppväxt i norra halvan av Sverige finns det en stor chans att du åkt spark både en och två gånger. Och om du bor lite vid sidan av de stora vägarna, kanske du fortfarande plockar fram detta fordon framåt december och tar en härlig tur på en ogrusad och isblank väg. 

Uppåt tjugo kilometer i timmen kan du faktiskt komma upp i, och alla som blivit skjutsade på en spark vet hur fartvinden känns i ansiktet och hur det kittlar i magen där man sitter och håller sig fast i sätet med fötterna bekvämt vilande på järnpinnen mellan medarna.

Drög, stolpkälke eller sparkkälke

Exakt när och var sparken uppfanns vet man inte, även om man i Piteå hävdar att man var först. Den omnämns i tryck första gången i Norrbottensposten 1872:

”…dessa för vår ort egendomliga fordon, som kallas sparkstöttingar, ett slags kälkar som framdrifwas derigenom, att en person, som står bakpå medarna, då och då sparkar till med endera foten…”

Sparken är egentligen en utveckling av en gammal kälkmodell, med medar och fyra hörnstolpar, som kallades drög eller stolpkälke. I Göteborgstrakten förekom en typ som kallades sparkkälke. Den som körde kälken stod på medarna och höll sig i de bakre stolparna.

Bonde fraktar mjölkkannor till mjölkbord på sparkstötting i snöigt landskap.

Så här kunde man frakta mjölkkannor till mjölkbordet när snön låg tjock vintertid. 

© Sjöberg bild

Sparkstöttingen blev smidigare

Drögen användes för att exempelvis transportera ved, vatten och annat tungt på vintrarna och användes flitigt under 1800-talet i Norrland, till exempel på sågverken. Men den vägde mycket och var klumpig – sparken blev mer av ett fordon med sin stolsits och smäckrare form.

Det nya med sparken var att medarna förlängdes bakåt så att man bättre kunde stå på dem och sparka sig fram och att det lades en slå mellan de bakre hörnstolparna som förbättrade styrningen. 

Så även om sparken även i fortsättningen användes som transportfordon och för att frakta saker, så kunde den nu också användas till ren nöjesåkning eller till och med som ett idrottsredskap.

Främjades av Tidningen för idrott

Sparkstöttingen började hyllas i medierna. Flera tidningar, bland andra Stockholms Dagblad och Tidning för idrott, skrev i början av 1880-talet om det nya fordonet och framhöll hur hälsofrämjande det var att ”stötta” sig fram. Man kunde ”med en skridskoåkares fart och med ringa ansträngning färdas milslångt på frusen och glatt mark och derunder känna ett äkta nordiskt vinterlifs sällsammma nöje, friska och stärkande behag”.

En viktig förespråkare för sparkstöttingen var just redaktören på Tidning för idrott, officeren V G Balck, en av den svenska idrottsrörelsens förgrundsgestalter. Han hade med den i sin illustrerade idrottsbok 1888 där han ingående beskrev fordonet med bifogade ritningar.

Sparkstöttingen användes av alla samhällsklasser. Foto från Norrbotten,
tidigt 1900-tal.

© Stadsarkivet Luleå

Klubbar och tävlingar för sparkstötting

I Stockholm blev det nu en innesport att åka sparkstötting, speciellt bland det välbärgade borgerskapet. 1888 bildades den första sparkstöttingsklubben och den följdes snart av flera. Både AIK, Djurgården och Östermalm hade sina egna klubbar.

I mars 1889 anordnades den första sparktävlingen. Man skulle åka sträckan Kungsholmstull till Tranebergs brostuga, ungefär 1,5 mil, och den som vann hade tiden 51 minuter.

148 patent på olika sparkstöttingar

Sparkstöttingen kom i många modeller och med innovativa tillbehör och utformningar, det experimenterades vilt. Inte mindre än 148 registrerade patent togs på olika uppfinningar som rörde fordonet.

En hopfällbar modell som skulle vara lätt att transportera kom redan 1898, konstruerad av en officer i Svea livgarde för militärt bruk. I skärgården försågs sparken med segel och i städerna med ringklocka och lykta. Man testade att sätta både motor och hjul på den och hittade exempelvis på sparklådan där man kan bädda ner en baby.

De första sparkarnas medar var av trä, ibland stålskodda. I Nordisk Familjebok, 1911, beskriver man dem så här:

”Medarna kunna vara antingen järnskodda eller endast ”vallade” (kokade i tjära), hvarvid de gå lättare i stark köld.”

Första snön och dags att ge sig ut och åka. Vasaparken i Stockholm, december 1935.

© Karl Sandels samling/IBL

1909 tog Erik Timander och Anders Bertas i Orsa patent på sparkmedar i fjäderstål och deras modell kallades Orsasparken. De böjliga stålmedarna gjorde sparken mycket mer lättstyrd och försäljningen tog fart. Förutom Orsasparken fanns flera tillverkare och sparkarna var ofta vackert dekorerade med svarvade detaljer och snirkliga medavslut. Sparken gick mot sin storhetstid.

1940-talet sparkens storhetstid

Under perioden 1920–55 fanns över trettio tillverkare i Sverige. Allra mest åkte vi spark på 1940-talet, då vintrarna var kalla och snörika och bensinen kraftigt ransonerad. Militären hade exempelvis stor glädje av den för transporter på väg. 

Från den störste sparktillverkaren J. Malmqvist & son i Växjö gick det ut 135 000 sparkar om året och tillsammans med de övriga tillverkarna såldes allt som allt omkring 200 000. Men efter krigsslutet, kanske mest beroende på bilismens framväxt under 1950-talet, dalade sparkens popularitet drastiskt.

Varmare vintrar, mer biltrafik och saltade och grusade vägbanor har gjort det omöjligt att åka spark på många håll. Det är tyvärr inte så mycket att göra åt. Trots det tillverkas fortfarande nya sparkar i Sverige, Norge och Finland. Finländska ESLA har den största produktionen på cirka 10 000 sparkar om året. Numera används sparkarna kanske mest av fritidsfiskare som vill ha dem att sitta på ute på isarna.

Publicerad i Släkthistoria 2/2017

Läs också

Kanske är du intresserad av...