Människor i marginalen – tiggare, bödlar och rackare

Att människor på 1600-talet tiggde och saknade försörjningsmöjligheter var ingenting nytt. Allt sedan 1500-talets början hade Europa präglats av en tilltagande fattigdom, kallare väder och höjda prisnivåer. Människor som tidigare hade försörjt sig på det jorden gav hade fått överge sina hem i hopp om arbete någon annanstans.

Vid 1600-talets början var fattigdomen en brännande politisk fråga i hela Europa. Tillfälliga nödlösningar höll inte längre. Vem skulle egentligen ha det övergripande ansvaret för dem som saknade försörjning?

Kyrkan, som sedan medeltiden hade organiserat vård och omsorg? Eller kanske de framväxande statsmakterna? En annan fråga gällde vilka av alla fattiga behövande som skulle komma på fråga för den lilla offentliga vård som fanns.

Ytterligare en gällde vilka aktörer som skulle organisera vården. Men den kanske främsta frågan var: vem eller vilka skulle finansiera alltihop?

Med 1624 års tiggeriförordning försökte kung Gustav II Adolf ta ett rejält grepp om fattigdomsproblemen och det utbredda tiggandet. Tiggeri förbjöds och de fattiga delades in i ”rätta och orätta fattiga”. Rätta fattiga var de som av kroppslig oförmåga helt enkelt inte kunde arbeta och som saknade anhöriga att förlita sig på. De skulle av magistraten (stadsstyrelsen) på hemorten få ett tiggarpass utfärdat som gav dem rätt att tigga.

Några lyckliga få ur denna skara kunde även erbjudas en plats på något av hospitalen eller sjukstugorna. De andra – de orätta fattiga – skulle ta sig samman och skaffa sig ett arbete. Ifall de trots det påträffades utan anställning skulle de fängslas och placeras i något av de nyinrättade tukthusen.

I Linköping tog man itu med tiggeriproblemet på två sätt, helt i linje med tidens socialpolitiska tänkande. De som kunde skulle sättas i arbete, som ”tattarpojken” och mannen med träfoten. De gamla käringarna skulle placeras i stadens hospital. Ungdomarna ansågs vara föräldrarnas ansvar. De måste se till att barnen arbetade i hemmet eller placerades i skolan.

Integrering sågs som lösningen. Tiggande barn skulle in i hemmen eller i skolan, de vuxna in i arbete eller i hospitalet, eller möjligen i stadshäktet. Om detta inte fungerade tog man till motsatsen – förvisning från staden.

De förvisade skulle då visserligen utöka den kringvandrande tiggarskaran i riket som överheten också önskade få kontroll över. Ur en lokal synvinkel var dock problemet ur världen när tiggarna försvann från gathörnen och kyrkportarna.

Det ideala samhället ansågs vid denna tid vara uppbyggt kring begrepp som stabilitet och ordning. Folk skulle vara ”bofasta män och kvinnor som sitta för skatt och skull, eller ock tjäna andra”, som det heter i en landshövdingeinstruktion från 1635. Några ”lättingar” skulle inte tolereras. Folk skulle bruka jorden eller bedriva hantverk i städerna. Samtidens tänkare framhöll bondehushållet som samhällets viktigaste byggsten.

Riket som helhet sågs också som ett hushåll, fast i större skala. Precis som husbonden styrde och försörjde folket i sitt hus, sörjde monarken för hela rikets ordning och välstånd. Det goda samhället infann sig när var och en inordnade sig i den givna rollen, lydde sina överordnade och tog hand om sina underordnade.

För den enskilde var det rationellt att inordna sig i rollen och riskfyllt att hamna utanför. Just behovet av sammanhang, att höra till, användes av styrande instanser som sanktionsmedel, som i ovan beskrivna fall där tiggarna hotades med förvisning om de inte gick med på de krav som ställdes på dem.

Gustav Vasa hade på sin tid slagit fast att det var omflyttningar i landskapen som var roten till oordningen i riket. Kungen lät införa respass som den som önskade förflytta sig i landskapet måste få utverkat åt sig. Befolkningen skulle vara bofast, överblickbar och beskattningsbar. Samma synsätt gällde under 1600-talet.

Men vissa personer hamnade utanför hushållens gemenskaps- och trygghetsformer. Det kunde vara soldater som hade rymt eller återvänt skadade från krigen, kvinnor som förvisats för otillåtna graviditeter, försupna gesäller eller bönder vars djur hade dött och jord torkat ut och som hade fått ge sig iväg ut på vägarna i hopp om något annat att leva av.

Dessa kringdrivande existenser hade inga respass och kallades av stadsstyrelserna för löske-folket eller ”det lösa partiet”. Ingen önskade få dem på sin lott, och byar och städer stoppade dem vid stadsgränserna om det gick. De ansågs medföra problem, antagligen inte alldeles obefogat, eftersom stölder och prostitution var medel de ofta måste tillgripa för att klara livhanken.

Vissa i städerna tog dock emot dem i sina hem, trots att det var förbjudet. Den som härbärgerade personer ur det så kallade lösa partiet bestraffades med böter.

En person som mist sin inkomst men som ändå var hemmahörande i staden eller i socknen stod bättre rustad än den främmande tiggaren. Den som var skriven på orten hörde till. Detta kunde innebära vissa möjligheter, som chansen att erhålla en av de fåtaliga platserna på stadens hospital eller sjukstuga.

Hospitalen hyste de gamla, sjuka och krumma samt de ”rasande”, det vill säga människor med psykiska funktionshinder. På 1610-talet hade hospitalet i Linköping plats för 50–60 personer. Då staden som helhet hade ungefär tusen invånare var det alltså ett ganska stort antal stadsbor som framlevde sina dagar inom ramen för denna inrättning.

I hospitalet hade de rätt till två mål mat varje dag, en säng att sova i, badstuga, kyrka och präst. För den som ställts på bar backe och som saknade allt var detta sannolikt eftersträvansvärt.

I Linköping uppehöll sig människor runt själva hospitalet, kanske för att hålla sig framme om en plats blev ledig. Där hade de uppfört enklare boningar eller kojor. Stadsstyrelsen tyckte dock inte att dessa var någon vidare prydnad och 1658 togs beslutet att de skulle rivas. Staden måste snyggas till.

I detta område bedrevs dessutom ”mycken otukt och hordomslaster”. Om kojorna revs eller blev kvar är ovisst, men området fortsatte att vara stökigt. 1664 anklagades ett hjon för att ha upplåtit sitt rum för prostitution. Vid 1700-talets början ska det ha legat en krog alldeles intill hospitalsgården. Ett hjon önskade då lämna sin hospitalsplats för att det var omöjligt att där få någon lugn och ro.

Stökigt eller fridsamt, de inhysta garanterades ett minimum av mat, värme och omvårdnad och när en plats blev ledig stod flera i kö för att få den.

En ledig plats blev det exempelvis i juni 1616, när en kvinna vid namn Marie förvisades. Hospitalshjonen bidrog till inrättningens försörjning så gott de kunde och Marie hade haft till uppgift att brygga öl. Men den malt hon skulle använda hade hon stulit, kanske med tanken att sälja den och göra sig en liten förtjänst. Dessutom hade hon upprepade gånger varit berusad i kyrkan och saboterat gudstjänsterna.

Det mest graverande var dock att hon hade legat med Måns Nilsson Köpsven. Att gå till sängs som ogifta var ett allvarligt brott, rent av belagt med dödsstraff. Nils Månsson Köpsven skulle dock inte dömas denna gång. Vittnen gjorde gällande att Marie praktiskt tagit hade överfallit Nils, som inte hade kunnat freda sig.

Med Marie var dock tålamodet slut och hon förvisades från hospitalet och från staden. För henne återstod antagligen inte mycket annat än att ge sig av ut på vägarna. Även om tidens tänkare önskade motverka geografisk och social rörlighet var det inte folktomt mellan byarna i riket. Människor måste ibland förflytta sig – till tinget, ut i krig eller tillbaka igen, till marknader, eller som säsongsarbetare till platserna där utkomsten fanns.

Sedan fanns förstås alla arbetslösa som längtade efter ett jobb, och som vandrade omkring och erbjöd sina tjänster eller bad om en allmosa. Även bödlarna förde ett kringresande liv. Efter länsindelningen 1634 fanns högst en bödel i varje län.

Avrättningar var alltså inte mer frekventa än att en och samma bödel hade ett helt län, ibland två, som upptagningsområde. Men eftersom han var den ende i länet var han ofta i rörelse mellan avrättningsplatserna.

Hur många dödsstraff som verkställdes under 1600-talet vet vi inte. Någon sammanställd statistik finns inte. Av nedslag i olika städer framgår dock att det såg lite olika ut på olika platser. I Uppsala avrättades 1630–99 totalt 17 personer och det ger ett snitt om ungefär en avrättning vart femte år.

I Stockholm, som var en betydligt större stad, skedde flera avrättningar varje år. 1608 avrättades exempelvis fyra män, 1615 var antalet åtta och 1620 tre.

Jon Skarprättare i Vadstena uppgav 1626 att han under sina 15,5 år som bödel hade avrättat 204 personer. Det innebär att han i genomsnitt utförde lite mer än en avrättning i månaden. Mikael Reiseur i Stockholm avrättade under lika många år i tjänsten etthundra personer (läs mer om Mikael Reiseur i texten ovan). Det ger nästan sju avrättningar per år. Dessa hade han, liksom Jon Skarprättare i Vadstena, utfört på olika platser i länet.

Vid 1600-talets början var det oftast tjuvar som dömdes till döden. De flesta som överhuvud-taget dömdes var män – nästan alltid för stöld, och för stölddömda män väntade hängning.

Stöld ansågs vara ett av de värsta brott en människa kunde begå. Det var nesligt och fräckt, faktiskt värre än att ha ihjäl någon i ett slagsmål. Straffet hängning ansågs harmoniera med det vedervärdiga brottet.

Att bli hängd var vid denna tid en långsam och plågsam död. Den dömde ströps till döds och det kunde ta minuter innan döden kom. Mot slutet av seklet tycks dock halshuggning ha blivit det vanligaste avrättningssättet. Detta berodde dels på att dödsdomar för stöld i högre utsträckning omvandlades till kroppsstraff eller tvångsarbete, dels på att brotten för vilka halshuggning utdömdes blev fler.

Exempelvis intensifierades kampen mot tidelag under seklet, vilket ledde till ett ökat antal verkställda dödsdomar, liksom de så kallade trolldomsprocesserna under 1670-talet. De kvinnor som dömdes till döden som häxor halshöggs och brändes sedan på bål.

Halshuggning genomfördes i stort sett alltid med yxa, annars med svärd. Svärdet ansågs finare och mer hedervärt än yxan, även om också yxa var bättre än hängningsdöden. Svärdsdöden reserverades för högreståndspersoner och militärer, och det kunde hända att en dödsdömd benådades till svärdet.

På bödelns lott föll inte bara att utföra dödsstraff och kroppsbestraffningar, utan också att sköta renhållningen i städerna. I detta ingick att tömma latriner, rensa skorstenar och att ta hand om döda djur.

Någon gång från det att bödelsämbetet hade inrättats på 1200-talet hade sysslor som dessa kommit att betraktas som vanvördiga. Den som utförde dem ansågs själv vara smutsig och mindre värd. Ingen hederlig människa önskade umgås med den som hade sådant på sin lott, av rädsla för att själv smittas av vanhedern.

Så lades sysslorna på bödeln eftersom han genom sitt värv redan ansågs behäftad med skam. Hur kunde då någon tänka sig att bli bödel under omständigheter som dessa?

Under det tidiga 1600-talet rekryterades bödlar genom att en dödsdömd erbjöds att få leva mot att han åtog sig bödelsuppdraget. För den tillfrågade innebar det onekligen en tidsfrist. Men priset var högt.

Bödeln skulle inte bara avrätta människor utan även bestraffa med riset och kanske stympa och plåga misstänkta i förhör. Han skulle även tömma dasstunnor, kastrera hästar, döda lösspringande hundar och katter. På grund av sitt smutsiga värv blev han utstött ur de hederligas gemenskap.

Dessutom fanns dödsdomen kvar. Den dag han inte längre klarade arbetet erbjöds hans plats till en annan dödsdömd. Om denne accepterade bestod ämbetsprovet i att avrätta sin föregångare. Uppenbarligen accepterades erbjudanden som dessa trots de bistra villkoren, för så här tillsattes bödlar under lång tid.

Men omkring 1630 händer någonting med hur bödlar får sina tjänster i Sverige. Plötsligt tycks ämbetet börja gå i arv från far till son, och från far till dotter. Kvinnor var aldrig bödlar, men de kunde gifta sig med en bödels son från en annan stad.

Från mitten av seklet grenade bödelssläkter ut sig över hela Sverige. Man kan fråga sig varför. Varför inte söka sig bort från det skamfyllda ämbetet? Varför slå sig ihop med andra förskjutna?

Orsaken är inte klarlagd. Den har satts i samband med den framväxande centralmaktens ambition att professionalisera bödelsämbetet. Men detta skedde först omkring sekelskiftet 1700 när bödeln enligt kungliga förordningar skulle behandlas som vilken annan tjänsteman som helst.

Men kanske började bödlarna värna ämbetet för att det gynnade dem som grupp. Bödlar var försatta i utanförskap. Skammen som omgav dem förhindrade dem att söka andra sätt att försörja sig. Detta i kombination med den skärande fattigdomen som plågade Sverige under 1630- och 1640-talen. Bödelsämbetet var trots allt en avlönad tjänst, även om priset var högt.

Men fler än bödlarna utförde samhällets smutsigaste uppgifter. Bödlarna var ju inte så många i riket när allt kom omkring. Samtidigt kom under seklet ett stort antal städer till, och de som redan fanns blev större. På samma sätt som att bödelssläkter växte fram gjorde nu även rackarsläkter det.

En rackare var ursprungligen bödelns dräng. Under 1600-talets gång blev de en urskiljbar yrkesgrupp med uppgift att kastrera hästar och tjurar, sköta renhållning i städerna och dra hudar av slaktade djur.

Det kringresande levnadssättet delade bödlarna och rackarna ibland med ännu en grupp – de resande. De resande försörjde sig på många sätt, som att slipa knivar, feja skorstenar, samla lump eller dra hudar.

De resandes, rackarnas och även bödlarnas sätt att leva var inte förankrat i byalagen, gillena, skråna och församlingarna. Till sådana gemenskapsformer ägde de inte tillträde. Bönderna fruktade att bli ”smittade” av skammen och själva stötas ut ur by- och stadsgemenskapen. Avståndstagandet gentemot bödlarna, rackarna och de resande befästes på olika sätt.

I kyrkan var de hänvisade till särskilda platser längst bak. Nattvarden fick de ta efter de andra. Prästen vände då kalken upp och ner och hällde vinet i foten för att ingen ur församlingen skulle behöva vidröra det som bödeln eller rackaren hade rört med sina läppar.

Hur många de kringvandrande rackarna och resande var vid 1600-talets ingång är lika svårt att säga som vilka de var etniskt och socialt. Bland dem som rörde sig på vägarna utan egentlig hemort var en del hemvändande soldater, medan andra blivit förvisade. Somliga var tiggare, romer eller så kallade skojare.

De sistnämnda kom från Nederländerna och hade, när folk frågade vilka de var, först presenterat sig som schooier, nederländska för vandringsman.

Romerna i Sverige under 1600-talet härstammade från dem som kom till Stockholm 1512. ”Den dagen tatrarna kom till Stockholm”, noterades i stadens tänkebok, vilket indikerar att ankomsten var en uppseendeväckande och minnesvärd händelse.

Romerna antogs i Europa vara egyptier och kom på engelska att kallas gypsies och på spanska gitanes. I Sverige och i Norden kallades de dock tattare, eftersom de uppfattades vara tartarer, ett turkiskt folk med ursprung i inre Asien.

Under 1600-talet var ”tattare” ingen strikt benämning på just romerna, utan ett samlingsnamn på de kringvandrande i riket som särskilde sig från den bofasta bondebefolkningen: romer, skojare och rackare. ”Tattare” var helt enkelt benämningen på ”de andra”.

Romerna hade snart efter ankomsten till Stockholm hamnat i onåd hos stadsstyrelsen, och misstänksamheten gentemot dem gällde snart hela riket. Deras sedvänjor ansågs omoraliska och på ett kyrkomöte 1594 förbjöds bönderna helt enkelt att umgås med dem. Ytterligare förordningar tillkom vid 1600-talets början med mer eller mindre oförsonliga förbud mot denna grupp.

År 1637 fastslogs att romska män som påträffades skulle hängas, medan kvinnorna och barnen skulle förvisas ur riket. Riksdagsrådet Johan Skytte föreslog att man annars kunde uppspåra romerna, placera dem på en båt och sända dem över Atlanten till kolonin New Sweden i nuvarande Delaware i USA.

Redan vid mitten av seklet hade de stränga regleringarna gentemot romer och vandrare dock mildrats. När staden Gränna grundades 1652 bjöds ”tattare” in att bli borgare som häktmakare, det vill säga någon som tillverkade bland annat hakar och hyskor. Detta arrangemang infördes snart i fler städer, bland andra Vimmerby, Hjo och Falkenberg.

Genom att kalla dem häktmakare och inte ”tattare” eller ”zigenare” var det möjligt att kringgå den stränga regleringen. Även om häktmakare inte alls var något statusyrke kunde upptagandet som borgare innebära ömsesidiga fördelar. Häktmakarna kunde beskattas, vilket var av intresse för kronan och den framväxande centralmakten.

Å sin sida kunde häktmakarna som skrivna borgare på en ort utverka respass av magistraten, vilket betydde att de helt legitimt kunde resa runt på marknaderna i riket utan att fängslas som olagliga kringstrykare. I 1686 års kyrkolag fastslogs att även deras barn skulle döpas i kyrkan.

Till häktmakargruppen, som omfattade rackare och resande, hörde även bödlarna. När bödelsämbetet börjar gå i arv framgår att bödels- och rackarfamiljer förenades genom äktenskap.

Bödeln Sören Mattiasson i Gränna är ett exempel på hur bödlar, rackare och resande under 1600-talet hörde ihop. Han önskade på 1680-talet få ett respass utverkat för sin bror Johan, som var rackare. Sören och Johan var söner till en bödel. Sören hade tagit över efter fadern och blivit bödel, medan brodern blivit rackare.

Rackaryrket innebar förflyttningar i landskapet och Johan blev ständigt stoppad på vägarna. Oupphörligen fick han förklara för fogdarna som stoppade honom att han inte var en kringstrykare utan reste i ärliga uppsåt.

De arbetsuppgifter som Sören och Johan hade ville ingen befatta sig med. Ändå var det sysslor som måste utföras. Dödsdomar utdömdes, hästar skulle kastreras, skorstenar måste fejas och latriner tömmas. Smutsen fanns – och finns – där människorna finns.

Sverige var under 1600-talet ett fattigt land där utskrivningar till krigsmakten tyngde befolkningen och skördarna var sämre än någonsin förr. Många människor drog mellan byar i hopp om tillfällig lindring. Då slog sig bödlar och rackare samman, knöt släktband och vaktade på sysslorna för att slå vakt om sin försörjning. De bildade en yrkeskår. Det innebar samtidigt att utanförskapet befästes.

Även om kungliga förordningar senare syftade till att utrota fördomarna mot bödlar och rackare höll folk i allmänhet fast vid synen på dem. Bondebefolkningen såg ner på rackarna och det arbete de utförde. Rackarna, de resande och bödlarna å sin sida gjorde sysslorna till sin.

På vägarna i Sverige fanns alltså människor i rörelse, av olika skäl och i olika skepnader. En del kom i ståtliga vagnar, vissa till häst och andra till fots med tiggarstaven i hand. Andra, som Marie från Linköping, var förvisade och passade högst hjälpligt in i tidens modell för hur samhället skulle se ut och fungera.

Antagligen skulle Marie inte behöva röra sig långt från staden innan hon stötte ihop med människor som hon själv. Hur det gick för henne får vi nog aldrig veta. Bara att hon fanns, och att hon inte var ensam.

Från mitten av 1600-talet började bödelsämbetet gå i arv. Söner till bödlar tog över efter sina fäder. Döttrar till bödlar gifte sig med söner till bödlar från andra städer, varvid den nyblivne maken tog över efter sin svärfar.

Exempelvis kom 1683 en ung kvinna från Nyköping till prästen i Kata­rina församling i Stockholm. Hon var dotter till bödeln i Nyköping som nyss hade dött. Nu önskade hon gifta sig med sonen till bödeln i Åbo för att den tilltänkte maken skulle kunna ta över bödelsverksamheten i Nyköping efter hennes far. Själv skulle hon då bli bödelshustru och med maken förestå bödelshuset efter sin pappa.

Hela bödelssläkter växte fram i Sverige. En känd sådan är släkten Meijer i Uppsala. Vissa arvbödlar innehade ämbetet under lång tid. Sören Mattias­son i Gränna var bödel i hela 64 år. Heiki Hakalainen i Vasa i Finland tjänstgjorde i 40 års tid.

Publicerad i Släkthistoria 1/2023