Karl XV, Adolf Fredrik och Erik XIV är några av de svenska kungar som fick "naturliga barn", det vill säga barn födda utom äktenskapet.

Kungliga barn på bygden

Ett barn som var kungens, men inte drottningens, kunde visserligen inte ärva tronen men väl få en privilegierad uppväxt. Först på 1800-talet började rykten om dessa barn tystas ned, vilket ökade spekulationerna om vem som hade en kung eller prins bland sina anor.

28 september 2019 av Bo Eriksson

"It’s good to be the king” säger den kungliga karaktären i Mel Brooks komedi Det våras för världshistorien del I (1981), efter att ha oblygt kysst en dams fylliga barm. Repliken fångar in en viktig aspekt av kungarnas historia: de har ofta haft älskarinnor och fått utomäktenskapliga barn. Det gäller även svenska regenter, från medeltiden och framåt.

Berättelser om regenters utomäktenskapliga barn löper alltid risken att bli smaskigt skvaller eller anekdoter grundade på lösa rykten. Ämnet måste behandlas seriöst, för det är en viktig historia. En sådan skildring över regenternas utomäktenskapliga förbindelser visar inte enbart hur man från kungligt håll utan också i samhället i stort sett på barn födda utom äktenskapet. Fram till 1864 var det ett lagbrott att föda utomäktenskapliga barn.

Rykten och tystnad om kungabarn

Det är också ett ämne med källkritiska problem. Under vissa tider har man från hovets sida hållit sådana affärer och barn hemliga för omvärlden. Locket ligger tätare på ju längre fram i tiden vi kommer. Men tystnad och rykten kan dock inte tas till intäkt för att en regent haft utomäktenskapliga barn. Saknas säkra belägg i källorna, finns det inte heller några bevis.

Det har dessutom funnits kvinnor som av olika anledningar velat göra gällande att kungen är far till deras barn och att de varit kungliga älskarinnor. Ett motiv till sådana juridiska ärenden är förstås ekonomiskt. Den moder som kunnat bevisa att barnet är den regerande kungens kunde självklart räkna med underhåll resten av livet för både sig själv och barnet.

Kallades "naturliga barn"

Kungliga oäkta barn har dock varken kallats eller betraktats som bastarder. De har istället benämnts ”naturliga barn”, vilket ju också är en mer adekvat term, eftersom de onekligen kommit till på naturlig väg.

Vid hoven uppstod ofta relationer mellan kungligheter och hovdamer. På Israhel van Meckenems tavla skildras en dans på ett kungligt slott under 1500-talet.

© Album/National Gallery of Art, Washington DC/Imageselect

I den nästan tusenåriga historien om de svenska kungaätternas utomäktenskapliga relationer träder många barn fram. I de flesta fall handlar det om barn som vuxit upp med kungligt stöd och som senare själva fått barn. Den kungliga svenska eken har många förgreningar och utstickare. Det är en historia som visar på både styrkan och svagheten i hur regenterna hanterade de av sina barn som tillkommit utanför äktenskapet.

Frillobarn hade arvsrätt

Kungliga frillor har inte varit samma sak som älskarinnor. Frilloväsendet var ett slags institutionaliserad föräktenskaplig sexuell förbindelse som prinsar och unga furstar hade rätt till. Det till och med uppmuntrades. 

Men att ha frillor innebar också skyldigheter. Magnus Erikssons landslag från 1350 reglerade till exempel hur så kallade frillobarn skulle uppfostras och gav dem viss arvsrätt. Frillorna kom som regel från de lägre samhällsklasserna. Fram till 1734 hade frillobarn arvsrätt i Sverige.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Problem uppstod om kungen ville gifta sig med en frilla. En som gjorde det var 1400-talskungen Karl Knutsson Bonde, som på dödsbädden ingick äktenskap med sin älskade Kristina Abrahamsdotter. Att han älskade henne står utom tvivel; han hade levt med henne större delen av sitt liv.

En annan anledning till det plötsliga giftermålet var att han ville legitimera sin son, Karl, som han såg som sin efterträdare på den svenska tronen. Till honom ville han skänka inte bara större delen av sin förmögenhet utan också ett förgyllt svärd och rikets spira. Men både Kristina och sonen utmanövrerades av Sten Sture den äldre, som tog över makten, och riksrådet ignorerade den döde kungens testamente.

Erik XIV:s utomäktenskapliga barn

Erik XIV hade flera utomäktenskapliga förbindelser med frillor. Med Agda Persdotter fick han Virginia och Konstantia. Med Karin Jakobsdotter fick han ett barn, som gick bort i tidig ålder, modern fick då siden i gåva av Erik. Därtill hade han även dottern Lukretia, vars moder dock är okänd.

Sigrid Eriksdotter Vasa föddes innan Erik XIV och Karin Månsdotter gifte sig. Hon behandlades redan från början som om hon vore kunglig och blev legitim i och med föräldrarnas giftemål.

© Hans Thorwid/Nationalmuseum

Släkten Zelow, som ursprungligen kommer från Polen och som adlades i Sverige 1640, kan eventuellt räkna in denna Lukretia i släkten – hon ska ha gift sig med Daniel Zelow. Men uppgifterna går isär.

Möjligen hade Erik ytterligare oäkta barn. Samtliga naturliga barn togs om hand väl av kungen och behandlades, vad det tycks, även bra av hovet och resten av den kungliga omgivningen. De gavs ofta romerskt klingande namn.

Gifte sig med frillan Karin Månsdotter

Karin Månsdotter var dock kung Eriks favoritfrilla och lyckades till och med bli drottning av Sverige. De fick fyra barn tillsammans: Sigrid Eriksdotter och Gustav Eriksson Vasa samt två födda efter kung Eriks avsättning 1568, Henrik och Arnold. Inget av barnen erhöll kunglig värdighet.

Ett exempel på att dessa frillobarn spelade en betydande roll vid vasahovet kan hämtas från händelserna som föregick Sturemorden. När greve Svante Sture fängslades i samband med rättegångarna vid Svartsjö i april månad 1567, vände sig hans maka Märta Sture till Karin Månsdotter och ”fröknarna”. Fröknarna var samtidens beteckning på kungens oäkta döttrar Virginia, Konstantia och Lukretia.

Dessa personer kände fru Märta mycket väl från hovet och umgänget med den kungliga familjen. Erik var sannolikt väldigt förtjust i Virginia och det visste Märta, som därmed ville övertyga Erik genom att väcka hans hjärta.

Naturliga barn fick heta Gyllenhielm 

Erik XIV visade alltså gärna upp sina naturliga barn och hans halvbror och efterträdare Johan III skämdes inte heller för sina utomäktenskapliga barn. Han fick sammanlagt fyra naturliga barn och gav dem alla ett fint klingande namn: Gyllenhielm.

Johans bröder hertig Magnus och hertig Karl (sedermera Karl IX) använde också namnet Gyllenhielm till sina naturliga barn. Detsamma gjorde Karls son Karl Filip. Namnet gavs åt både döttrarna och sönerna.

Gemensamt för dessa barn var att de giftes bort inom adelsfamiljer. Kung Johans dotter Sofia ingick giftermål med fältherren Pontus De la Gardie. De fick tre barn Brita, Johan och Jakob De la Gardie. Karl Filips dotter Elisabeth giftes bort med Axel Turesson (Natt och Dag), och senare med Balthasar Marschalck.

Erik XIV hade minst fem barn utom äktenskapet, varav ett med Karin Månsdotter som han senare gifte sig med. Sonen Gustav, på bilden, föddes inom äktenskapet. Målning av Johan Zacharias Blackstadius. 

© Bukowskis

Frillobarn blev friherre och riksamiral

Hertig Magnus dotter Helena, som han fick med sin frilla Anna von Haubitz, gifte sig med kammarjunkaren Volmar Yxkull. Denna Helena Magnusdotter blev således anmoder åt den svenska adelsätten Meijendorff von Yxkull.

Juvelen i gyllenhielmarnas krona blev emellertid hertig Karls son Karl Karlsson Gyllenhielm som han fick med prästdottern Karin Nilsdotter. Denne utsågs inte bara till friherre och ståthållare utan också till fältmarskalk och riksamiral. I svensk litteraturhistoria är han känd som den förste memoarskrivaren och självbiografen. Han var även byggherre till och innehavare av Karlbergs slott.

Aldrig arvsrätt till kronan

Så visst var vasakungarna generösa gentemot sina naturliga barn. Men, och detta är viktigt i sammanhanget, de fick aldrig ärva tronen, inte ens om det skulle saknas en manlig arvinge.

Karl X Gustav tyckte mycket om Öland och tillbringade ofta tid där. Där fick han barn på bygden, som alla gavs namnet Karlsson. Minst fyra var erkända. En av dem, greve Gustav Karlsson – modern var dotter till en rådman i Stockholm – dyker upp som krigare i fransk tjänst. Han blev senare även överste för Upplands regemente och utsågs till greve av Börringe och Lindholmen.

Som så många andra naturliga barn till svenska regenter gifte sig också Gustav Karlsson med en kvinna av hög börd, med friherrinnan Isabella Susanna von Schwartzenberg. Paret fick inga barn.

Fredrik I:s dotter fick heta Anonyma

Fredrik i, som blev kung efter att Karl XII:s syster Ulrika Eleonora överlåtit tronen åt honom, hade fyra barn med sin 38 år yngre älskarinna, Hedvig Ulrika Taube. Hon var dotter till riksrådet Evert Didrik Taube. När drottning Ulrika Eleonora gick bort 1741 levde de mer eller mindre öppet. Barnen fick släktnamnet von Hessenstein.

Första dottern hette Anonyma – hon kallades senare mamsell Ehrlich – och dog tidigt. I mars 1735 föddes Fredrik Vilhelm von Hessenstein. Kung Fredrik såg till att han blev utnämnd till tysk-romersk greve. Han utsågs även till generalmajor i den svenska armén. Fredrik Vilhelm gifte sig aldrig och fick inte heller, vad man vet, några barn.

Grevinnan Hedvig Ulrika Taube var hovfröken och hade ett förhållande med Fredrik I åren 1731–44. De fick fyra barn tillsammans, däribland Fredrik Vilhelm och Karl Edvard (infällda bilden). Båda fick efternamnet von Hessenstein och gjorde karriär inom militären.

Den naturliga sonen Karl Edvard von Hessenstein föddes 1738. Han utsågs också till tysk-romersk riksgreve och tillika svensk greve samt fick fina militära titlar. Karl Edvard dog i Paris 31 år gammal; han var då ogift och lämnade inte efter sig, vad man vet, några barn.

Sista barnet var en dotter vid namn Amalia Hedvig von Hessenstein – hon dog blott nio år gammal 1752.

Omdiskuterat om Adolf Fredrik

Huruvida Adolf Fredrik av Holstein-Gottorpska ätten hade några utomäktenskapliga barn är osäkert. I diskussionerna är det främst två utomäktenskapliga förbindelser och barn som återkommer.

Den första är Adolf Fredriks relation med skådespelerskan och dansösen mademoiselle Dulondel. De ska ha fått en son tillsammans som kom att kallas Fredriksson. Men det finns inget källmaterial som bekräftar ryktena.

Lite bättre är källäget när det gäller den andra utomäktenskapliga relationen. År 1766 föddes en flicka på Sätra söder om Stockholm som gavs namnet Fredrika Charlotta Forsberg, kallad Lolotte. I kyrkoboken har en stadstjänsteman i Stockholm vid namn Erik Forsberg antecknats som fader. Moderns namn är ej utsatt.

Lolotte troligen kungens dotter

Flickan uppfostrades vid hovet av drottning Lovisa Ulrika och prinsessan Sofia Albertina. På Riksarkivet finns ett skrin med två anonyma brev från tiden som gör gällande att flickan Lolotte är utomäktenskapligt barn till Adolf Fredrik och hovfröken Ulla von Liewen.

Lolotte gifte sig 1799 med en förste stallmästare vid hovet, greve Gustav Harald Stenbock. Hon blev sällskapsfru till Sofia Albertina och slutade karriären som överhovmästarinna. Sofia Albertina var fast övertygad om att Lolotte var naturligt barn till Adolf Fredrik – det vill säga en halvsyster till henne – och gjorde vad hon kunde för att få henne erkänd.

Gustav IV Adolf erkände en son

Gustav III:s son Gustav IV Adolf erkände ett utomäktenskapligt barn, även om ryktena påstod att han hade flera. Kungens son fick heta Adolf Fredrik Frans Gustavsson och kom att leva i Nederländerna, i Hervé, och kallade sig där greve Adolf Gustavsson. Han dog barnlös år 1900.

Också Karl XIII hade flera kärleksförbindelser som resulterade i naturliga barn. Med Augusta Löwenhielm, född von Fersen, fick han till exempel sonen Karl Axel Löwenhielm. Denne Karl Axel fick fyra döttrar med Ebba De Geer.

Kung Karl XV var omtalad för sina många kvinnoaffärer. Här hjälper han en dam upp på det förspända hölasset. Samtida teckning av Fritz von Dardel.

© Nina Heins/Nordiska museet

Skifte i synen på barnen på 1800-talet

Synen på de kungliga naturliga barnen har skiftat genom historien. I början av perioden, från 1500-talet fram till och med 1700-talet, hade man från kungligt håll inga större problem med att öppet redovisa barn födda utom äktenskapet. De blev oftast fint gifta, fick underhåll och titlar.

Förändringen kom med 1800-talet då man lade locket på. I engelsk historieskrivning talar man om den viktorianska eran som en tid av dubbelmoral, i Sverige har vi den oscarianska. På 1800-talet accepterade inte längre samhällsmoralen kungliga utomäktenskapliga barn. Hovet såg därför till att hemlighålla faderns verkliga identitet när någon kunglig persons älskarinna fick barn.

Från och med 1800-talet och framåt svarar inte hovet längre på frågor från folk som menar sig vara släkt med någon av Bernadotterna.

Karl XV:s utomäktenskapliga affärer

Den stränga moralen till trots, barn fick de i alla fall. Karl XV var gift med Lovisa, en nederländsk kvinna av förnäm kunglig börd. Hon var kusin till kungen av Nederländerna och släkt med kungahuset Hohenzollern. De fick flera barn ihop.

Karl XV fick barn även med andra kvinnor. Med skådespelerskan Johanna Matilda Styrell, kallad Stjernblad, hade han en dotter, Ellen, som hela livet fick underhåll från en anonym källa. Ellen Svensson gifte sig senare med John Hammar, en släkt med rötterna i Dalsland. Johanna Matilda Styrell gifte sig med friherre Adolf Tersmeden och de bosatte sig på Ramnäs bruk i Västmanland.

Det ryktades om fler kvinnoaffärer och barn på bygden. I folkmun gavs Karl XV namnet ”Frökalle” efter alla sina erövringar i såväl Sverige som Norge. Hur många av ryktena som är sanna är svårt att avgöra. Endast DNA-tester skulle kunna avgöra frågan.

Oskar II diskretare

En av de 1800-tals regenter som det viskades mycket om men där tystnad rådde var Oskar II. Han umgicks mycket med skådespelerskor och skeppsredar- och grosshandlarfruar. Vad som blev resultatet av dessa kärleksaffärer vet man inte säkert. Oskar II var mycket diskret i hanteringen av sitt umgänge.

Det finns dock bevarat ett dokument, ett gåvobrev, från Oskar II till en viss Marie Friberg, en kvinna han gärna umgicks med, där hon utlovas ett mycket generöst årligt underhåll. Likaså lovas arvingar stora summor pengar. Det blev dock inget av utbetalningarna.

Oskar II besökte Karlstens fästning i Marstrand varje år. Här med två damer vid tennis-banan någon gång mellan 1900 och 1905.

© Bohusläns museum

Gustav Vasa, Sigismund och Karl XII

Många kungar har uppenbarligen haft kärleksaffärer och sexuella relationer vid sidan av, det visar historien. De som gått (nästan) helt fria från ryktesspridning är egentligen bara Gustav Vasa, Sigismund och Karl XII. 

Det finns emellertid vissa rykten om Karl XII men inget handfast att gå på. Att det inte spritts rykten om dessa kungar betyder inte att de inte hade affärer vid sidan av, utan bara att historierna inte lämnat efter sig något säkert och trovärdigt källmaterial. De kan mycket väl ha haft barn utom äktenskapet samt förpliktelser till kvinnor, mödrar, som medvetet eller omedvetet gått förlorade under historiens gång.

Kungafar blev "fader okänd" i kyrkböckerna

Eftersom kungligheterna som regel gifte bort sina naturliga barn med adel går det som regel relativt lätt att se hur det gick för dem. I flera fall fortsatte släktleden. Sett ur det perspektivet är det många svenskar som har biologiska släktband med de kungliga ätterna utan att för den skull kunna göra några anspråk på kunglig värdighet.

Om en kunglig person var far till ett barn angavs inte hans namn i kyrkböckerna. Istället skrev man helt enkelt ”Fader okänd” vid sidan av moderns namn.

Så hittar du kungliga anor

För den som vill leta i arkiven efter möjliga band till de kungliga familjerna gäller vissa tumregler. Regeln nummer ett är att söka svaren i kyrkböckernas födelsenotiser (födelseboken) och husförhörslängder.

Om man kammar noll där går man vidare till domböckerna. Eftersom lagen förskrev att man skulle föra de båda föräldrarna till tinget kan domböckerna ibland ge en ledtråd. Modern kan dessutom ha stämt fadern, regenten och/eller hovet, för att få underhåll till barnet.

Oftast är det muntliga berättelser som påstår kungligt släktskap. Det är då viktigt att ställa sig kritisk till dessa påståenden och värdera uppgifterna mot källorna, som det beskrevs ovan. Om det inte leder någon vart kan man försöka se om det finns dagboksnoteringar av och/eller brev från människor i hovets eller kungens närhet som kan ge mer svar.

Den absolut säkraste metoden är dock DNA-tester för den som tror sig ha kungliga släktingar i den egna ättens grenverk.

Publicerad i Släkthistoria 4/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...