Avspärrad dörr

Här bodde gärningsmannen när han greps av polis i år. Den 19 oktober 2004 mördade mannen en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i centrala Linköping.

© Jeppe Gustafsson/TT

Mördaren jagades i arkivet

Den 5 juni 2020 kom genombrottet i den 16 år långa utredningen av dubbelmordet i Linköping. Med dna-tester och släktforskning lyckades Peter Sjölund ringa in två bröder, varav en måste vara mördaren. Här skriver han själv om hur det hela gick till.

2 april 2021 av Peter Sjölund

Den 19 oktober 2004 strax före klockan åtta på morgonen var 8-årige Mohamad Ammouri på väg genom bostadsområdet till skolan när han mötte en man som gav sig på honom med en kniv och dödade honom. Från ett närliggande hus kom språkläraren Anna-Lena Svensson just ut ur porten och blev vittne till mordet. 

Troligen försökte hon ingripa, men gärningsmannen högg ner även henne. Innan hon avled hann hon berätta för sjukvårdarna att mördaren var en ung man.

Bra teknisk bevisning

Det brutala dubbelmordet i Linköping blev ett trauma för staden. Efter dådet höll förskolorna barnen inne och många föräldrar började följa sina barn till skolan av rädsla för att mördaren skulle slå till igen.

Polisen hade i början gott hopp om att lösa fallet. Det fanns bra teknisk bevisning i form av kniven, mördarens mössa, ett fingeravtryck och inte minst hans dna. Men trots att man hade allt detta lyckades man inte hitta mannen. 

Under de kommande sexton åren höll polisen fler än 7 000 förhör, fick in 13 000 tips och topsade fler än 5 000 personer. Något som resulterade i 40 000 dokument och Sveriges näst största mordutredning genom tiderna.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Man tog hjälp av Leif GW Persson och till och med FBI, men någon gärningsman hittades inte. Han var som uppslukad av jorden. 

Mördarens dna gav inte någon träff i polisens dna-databas och åren gick. Utredningen stod och stampade. Skulle dubbelmordet för alltid förbli olöst?

Peter Sjölund

Släktforskaren och dna-experten Peter Sjölund bidrog till att dubbelmordet i Linköping 2004 klarades upp.

2019 gav en lagändring polisen rätt att utföra en så kallad "familjesökning". Det låter som att det skulle handla om släktforskning, men är något helt annat. 

Familjesökning går ut på att polisen söker i sin egen dna-databas, med dömda personers dna, efter "nästanmatchningar", alltså personer som skulle kunna vara släkt med den person man söker efter. 

Polisens tester är dock mycket begränsade jämfört med släktforskarnas tester. Därför får de mest slumpmässiga träffar vid en familjesökning och sökningen gav inte något resultat i Linköping.

Släktforskarnas databaser

Samtidigt hade det hänt spännande saker på andra sidan Atlanten. I Kalifornien hade polisen lyckats gripa The Golden State Killer, en av USA:s värsta seriemördare som härjade på 70- och 80-talen. Metoden man använde för att hitta honom är ny och revolutionerande. 

Polisen har använt sig av släktforskarnas dna-databaser. Till skillnad mot polisens egna tester kan släktforskarnas dna-tester hitta avlägsna släktskap med många testade människor, vilket ger möjlighet att ringa in den som har lämnat ett dna-spår på en brottsplats.

I maj 2019 när jag fått höra att man funderade på om den nya metoden skulle kunna användas för att lösa dubbelmordet ringde jag upp kriminalkommissarie Jan Staaf i Linköping som bad mig komma dit. 

Där presenterade jag hur en dna-släktforskare jobbar när en okänd fader ska hittas. Samma metod kan användas för att ringa in en gärningsman utifrån ett dna-spår. Utredarna hos polisen kände att detta absolut måste prövas i deras fall.

Inga matchningar

Fler möten hölls, jag fick skriva på sekretessavtal och det bestämdes att jobbet av det skälet måste utföras på plats i polishuset i Linköping.

Tyvärr visade sig kvaliteten på det sparade dna-spåret vara dålig. Det gick inte att få ut all den information som behövdes för att motsvara ett släktforskartest. Ett försök gjordes att ladda upp det till databasen hos Family Tree DNA (FTDNA), men det gav inte en enda matchning. 

Besvikelsen var stor i polishuset och hos mig som hade sett fram emot att få börja jobba med att ringa in gärningsmannen. För att komma vidare måste det tas fram ett starkare dna-spår.

I flera månader arbetade Rättsmedicinalverket med nya analyser av de olika dna-spår som fanns. Genom att kombinera dem hade de äntligen lyckats få fram en riktig dna-profil för gärningsmannen. 

Flera namn rullades upp

Datafilen laddades upp till FTDNA och några dagar senare kom beskedet att det fanns hela 890 matchningar! 

I Linköping samlades vi alla i konferensrummet. Det rådde en andäktig tystnad i rummet när jag loggade in och klickade fram listan över matchningarna. En lång rad namn rullade fram. Nästan alla var avlägsna matchningar, men jag såg att de som fanns längst upp i listan hade riktigt hyfsade värden. 

Förväntansfulla blickar utbyttes mellan poliserna i rummet när jag försäkrade att jag skulle kunna jobba vidare med de här matchningarna.

Joseph DeAngelo

Joseph DeAngelo, kallad The Golden State Killer, greps efter att polisen sökt i släktforskares dna-databaser. Han är en av USA:s värsta seriemördare genom tiderna.

© Sacramento Sheriff

De översta var alltså hyfsade, men eftersom polisen enbart får matcha med dem som har godkänt att vara synliga för polisens sökningar, hade vi fått mindre än en tredjedel så många matchningar som en privatperson brukar få. Det skulle därför komma att krävas extra mycket jobb för att bygga det släktnät som behövdes för att fånga vår gärningsman.

Jag och kriminalinspektör Anders Bergmark satte oss direkt i utredningsrummet för att börja kartlägga släktträden för de 20 bästa matchningarna. Anders plockade fram uppgifter ur folkbokföringen och jag grävde mig ner i historien. 

Bara tre av matchningarna hade själva lagt in bra släktträd, resten måste släktforskas fram. En hake visade sig vara att flera av personerna hade vanliga namn och inga uppgifter mer än en mejladress. 

Rötter i Östergötland

Den sortens utmaningar är dock polisen experter på och efter någon dag hade vi identifierat alla matchningar, så att jag kunde börja bygga deras släktträd.

Ett mönster framträdde snabbt, alla på listan hade merparten av sina anor i Östergötland. Ett antal personer i USA, som också saknade träd, spårade vi via Facebook och olika databaser. Även dessa visade sig ha rötter i Östergötland. 

Jag spårade träden tillbaka till början av 1800-talet eller slutet av 1700-talet och kartlade på vägen närmare 700 personer under de senaste 200 åren.

När träden nådde sekelskiftet 1700–1800 gick flera av släktträden ihop i två byar i södra Östergötland. Jan Staaf stack in huvudet i rummet varje gång han hade vägarna förbi och frågade om vi möjligen hade fått något genombrott? Då jag precis hade börjat hitta kopplingar mellan träden kunde jag berätta att det började se hoppfullt ut.

Vid dna-släktforskning räcker det inte att jämföra släktträd. För att bli säker på släktskapen gäller det även att studera de bitar av dna, så kallade dna-segment, som matchar de olika personerna. Målet är att försöka spåra från vilken del av släkten segmenten kommer. 

En fråga om tid

Genom att gå igenom alla sådana dna-bitar, och söka efter så kallade triangulerade segment, lyckades jag avgöra vilka av de bästa matchningarna som måste komma från gärningsmannens respektive förälder. Allt fler mönster började nu framträda och det stod snart klart för mig att detta sannolikt skulle kunna lösas. Det var bara en fråga om tid. 

Enda risken var att vi skulle ha oturen att gärningsmannen i verkligheten hade en annan biologisk pappa än den som anges i folkbokföringen, vilket skulle göra honom mycket svår att hitta.

Läget efter den omfattande kartläggningen av släktträd och dna-segment var att det fanns gemensamma anor för flera av gärningsmannens matchningar. Anor som sannolikt även denne härstammar från. 

Nästa steg för att ringa in honom var att utgå från dessa historiska personer och forska fram alla deras ättlingar. Någonstans bland de manliga ättlingarna, födda mellan 1975 och 1985, fanns gärningsmannen.

Mössa

Dubbelmördaren i Linköping lämnade flera spår efter sig, bland annat den här mössan.

© Polisen

I det här läget bedömde jag att de kopplingar jag hittat låg lite väl långt tillbaka i tiden, vilket gjorde släktnätet väldigt grovmaskigt. 

Eftersom de gemensamma anor jag hittat levde redan vid sekelskiftet 1700–1800 skulle det bli tusentals ättlingar att kartlägga – ett tidskrävande arbete. Nätet skulle behöva bli mer finmaskigt. 

Under en skogspromenad hemma i Härnösand väcktes den djärva idén att vi skulle kunna tillfråga ett antal privatpersoner, med anor i Östergötland, om de ville topsa sig för att hjälpa till. Med någon ytterligare bra matchning skulle sökområdet kunna snävas in.

En ny matchning

Sagt och gjort, ett antal personer med östgötska rötter tillfrågades. Femton personer, bland dem ett antal pensionerade poliser, ställde upp och topsades. 

För att få snabba svar budades proverna över till Texas med expresspaket. Family Tree DNA var mycket hjälpsamma och analyserade dem omgående, vilket innebar att vi hade färdiga svar efter bara en vecka. 

När vi loggade in för att se resultaten visade det sig att fjorton av de nytopsade inte matchade vår gärningsman. Endast en ny matchning hade tillkommit, men den var desto bättre och lade sig överst i matchningslistan.

Peter Sjölund och kriminalkommissarie Jan Staaf

Peter Sjölund och kriminalkommissarie Jan Staaf under arbetet med att lösa dubbelmordet. Här på Linköpings polisstation.

© Eva Tedesjö/DN/TT

Nu tog släktforskningen fart igen och jag kartlade den nya träffens släktträd. Det visade sig gå ihop med en av de andra matchningarnas träd redan under andra halvan av 1800-talet. 

Personerna hade inte bara gemensamma anor, de hade dessutom dna-segment som triangulerade, det vill säga de låg på samma ställe i dna-koden. Det betyder att den man vi sökte också härstammade från dessa anor. 

Nu kunde jakten börja på allvar eftersom det bara återstod några hundratal ättlingar att spåra. Barn efter barn lades till i släktträdet som växte fram. Bland de nutida ättlingarna hittades till slut bara ett tiotal "kandidater", alltså män som var födda vid rätt tid.

Det avgörande steget

Hur skulle jag kunna veta vem av dem som var gärningsmannen? Det var nu dags att ta det avgörande steget. Efter att ha släktforskat bakåt och sedan framåt fick jag nu börja forska bakåt igen. 

Antavlan för var och en av de möjliga männen kartlades på jakt efter en man vars släkt gick ihop med de andra kartlagda dna-matchningarna. Känslan av att lösningen var nära växte sig starkare och det blev långa arbetspass, där jag kunde avfärda den ene efter den andre av männen eftersom de inte hade rätt anor.

Så dök plötsligt något välbekant upp bland alla namn, byar och årtal som flimrade förbi. Ett bynamn som fick mig att kasta mig in i dna-matchningarnas släktträd för att hitta en person från samma by i listan. 

Denne mans anor visade sig gå ihop med andra släktträd på precis rätt avstånd. Nu hade jag en koppling på båda föräldrarnas sida. Dessutom låg dna-segmenten på rätt ställen och därmed låg pusslet klart framför mig.

Två bröder

Även om jag hade varit övertygad om att jag med stor sannolikhet skulle hitta honom, var känslan nästan overklig när jag såg namnet framför mig. Eller rättare sagt namnen. Det handlade nämligen om två bröder. 

Eftersom de hade samma anor var det inte möjligt att avgöra vem av dem som var gärningsmannen. För att bli hundra procent säker gick jag igenom de kvarvarande kandidaterna och kunde avfärda dem. 

Därefter dubbel- och trippelkollade jag alla länkar i släktkedjorna. Allt stämde, de båda bröderna var de enda männen i världen som kunde ha lämnat dna-spåret på brottsplatsen.

Henry Jansén

Kriminalinspektör Henry Jansén studerar kartor, foton och annan information som sitter på väggen i polishuset. Han var en av dem som arbetade med att lösa fallet i Linköping.

© Eva Tedesjö/DN/TT

Klockan var åtta på fredagkvällen den 5 juni när jag lyfte luren och ringde upp poliskommissarie Jan Staaf. Han befann sig på en studentuppvaktning och gick undan för att prata ostört.

– Jag har hittat honom, meddelade jag.

– Vad säger du, är det sant?

Jag berättade vad jag kommit fram till och sedan hände saker snabbt. Poliserna började direkt att kartlägga de två bröderna för att bedöma vem som var den rätte och åklagaren kontaktades för att förbereda ett gripande.

Mannen kunde gripas

På söndagen satte jag mig i bilen och körde ner till Linköping där det rådde en febril aktivitet. Tisdag morgon den 9 juni, strax före halv sju på morgonen, greps en 37-årig man i sin bostad och hans bror hämtades in som vittne. 

Bröderna topsades och proverna lämnas till NFC, Nationellt forensiskt centrum, där de analyserades med förtur. 

Efter tre timmar kom resultaten som visade en hundraprocentig matchning på 37-åringen. Strax därefter erkände han i förhör att det var han som dödade Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svensson.

I sexton år försökte polisen vända på varje sten. De lyckades trots sitt idoga arbete inte hitta gärningsmannen, eftersom han gick under radarn genom att dra sig undan i sin bostad under alla år. 

Den möjlighet som återstod var att ta hjälp av dna-släktforskning och polisen tog den chansen. Det blev en spännande jakt, fram och tillbaka genom århundradena, och som dna-släktforskare känns det bra att ha kunnat bidra till att dubbelmördaren till slut kunde gripas. 

Det öppna sår som har plågat Linköping i sexton år kan nu äntligen börja läka och de anhöriga till offren har fått ett avslut på den hemska ovissheten om vad som hände den där oktobermorgonen 2004.

Publicerad i Släkthistoria 10/2020

Fritt val att hjälpa polisen

Sedan släktforskarnas dna-tester visat sig kunna bidra till att lösa grova våldsbrott har det uppstått en diskussion om ifall detta är etiskt försvarbart. Det är ju inte för att bidra till brottsbekämpning som släktforskare gör dna-test och laddar upp resultatet till något av de stora släktforskningsföretagens databaser.

I Sverige är inställningen mycket positiv till denna användning av släktforskarnas dna. En Novus-undersökning från 2019 visade att fler än 90 procent av de tillfrågade i Sverige tycker att det ska vara tillåtet för brottsutredare att utnyttja släktforskarnas dna-databaser för att hitta förövare vid grova våldsbrott. I USA är dock inställningen mer kritisk. För att möta den etiska diskussionen har företagen inom branschen valt olika vägar:

Family Tree DNA. Tillåter att polisen laddar upp dna från brottsplatser för att söka släktmatchningar. Polisen kan dock endast få släktmatchning med de personer som kryssat i att de ger sitt samtycke till detta. Den som testat sig före våren 2018 måste kryssa i att man tillåter, om man vill det.

My Heritage. Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.

Ancestry DNA. Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.

23 and Me. Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.

Gedmatch. Tillåter att polisen laddar upp dna från brottsplatser för att söka släktmatchningar. Polisen kan dock endast få släktmatchning med de personer som kryssat i att de ger sitt samtycke till detta.

Om du är fundersam på om du ska ge polisen möjlighet att matcha dna-spår med dig är det viktigt att veta att polisen aldrig kan se din dna-kod, polisen kan enbart se om delar av ditt dna matchar en gärningsmans dna. Det är också viktigt att veta att dna-släktforskning är en spaningsmetod, ingen bevismetod. 

Att en möjlig gärningsman ringas in med hjälp av dna-släktforskning är aldrig ett bevis. Det krävs alltid traditionella polismetoder, som annan teknisk bevisning och vittnesuppgifter, för att i en domstol bevisa att man verkligen har hittat rätt person. Det finns alltså ingen risk för att dna-släktforskningen skulle orsaka att en oskyldig döms.

Det du själv måste fråga dig, innan du ger ditt dna till de företag som tillåter polisen att söka släktmatchningar, är om du känner att det är okej att ditt test skulle kunna identifiera någon av dina kusiner eller andra nära släktingar som skyldiga till ett grovt våldsbrott. Det är alltså du själv som väljer att göra dig synlig för polisens utredare eller inte.

Vem gör vad i mordjakten?

När polisen använder dna från en brottsplats för att söka släktingar till en gärningsman eller ett okänt brottsoffer i släktforskarnas dna-databaser är många inblandade:

1. Polisens tekniker samlar in blod, saliv, hår eller sperma från platsen.

2. Materialet lämnas till Nationellt forensiskt centrum (NFC), som utvinner gärningsmannens dna.

3. Därefter tar Rättsmedicinalverket (RMV) vid och analyserar gärningsmannens dna-kod.

4. Den skickas till Family Tree DNA (FTDNA) i USA, som matchar den mot andra dna-testade personer i sin databas.

5. FTDNA ger polisen en lista på personer som är släkt med gärningsmannen.

6. Hos polisen bygger sedan en dna-släktforskare de släktnätverk som krävs för att ringa in gärningsmannen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...