Att ange varifrån man hämtat en uppgift är en förutsättning för en ordentlig släktforskning.

© Istock/Getty

Hur skriver jag in källorna?

Jag har precis börjat föra över min pappersforskning till ett släktforskningsprogram i datorn. Alla tjatar om källor, men måste man verkligen ange till exempel i vilken bok och vilken sida man hittat varje födelsenotis? Det tar ju plats, och blir många upprepningar.

17 januari 2019 av Elisabeth Thorsell

Att alltid ange varifrån man hämtat en uppgift är en grundsten för en ordentlig släktutredning.

Vad gäller kyrkböcker så gör du så här: om du till exempel hittat en födelsenotis i en församling så bör du ange namnet på denna – vilken volym du tittat i och vilken sida du slagit upp, där notisen fanns. 

Till exempel ”Nordmark C:2 (1731–1776) Bild 30 / sid 47” och det kan också vara bra att notera vilket län eller landskap församlingen finns i, för det kan finnas flera församlingar med samma namn i olika landsändar – till exempel Torpa, som finns på fem olika ställen. Man bör också ange den länsindelning som gällde när notisen skrevs.

Många tycker att det räcker med att notera till exempel ”f, v, d” [född, vigd, och död] vilket visar att forskaren tittat i dessa böcker. Det är oftast bättre att vara lite utförlig, så att man kan gå tillbaks lättare, när man börjar fundera på om man läst rätt, och det är oftast mycket lätt att göra detta just när man funnit notisen, sedan kan det ta längre tid, eller glömmas bort.

Så här ser en kyrkbok ut i Arkiv Digital. Genom att skriva upp hela sökvägen (det blå fältet) blir det lätt att hitta tillbaka.

Underlättar för sig själv

Det finns många skäl till att vara noggrann ända från början av sin forskning. Om du till exempel hittat din släkting i ett tryckt verk, så anger du bokens titel, författarens namn, tryckår och vilken sida du hittat notisen. Denna noggrannhet underlättar för dig själv, när du vill gå tillbaks och kontrollera att du skrev av rätt, och även för andra som får ta del av din utredning. Att det blir många noteringar om källor gör inte så mycket när man använder ett släktforskningsprogram på datorn, där finns ju gott om plats.

Du vet då bättre själv vad du har gjort och kan lättare gå tillbaka och se om du läste rätt första gången. När du blir mer van, kanske du börjar gå på möten och träffar andra forskare, som du jämför dina anor med. Har du då ordning på dina uppgifter blir det mycket lättare att se om ni varit i samma källor eller inte. Du kanske vill skriva en artikel i någon tidskrift, och kan du då ange dina källor blir det lättare för en annan forskare att ”haka på” sin anlinje.

En del församlingsnamn, Torpa till exempel, finns i flera delar av landet. Notera därför även län eller landskap. På bilden Torpa kyrka i Södermanland.

© Sven Rosborn

Lättare att ta över forskningen

En gång i världen måste du lämna dina kära pärmar och databaser, och det är större chans att efterlevande vill ta över och fortsätta ditt verk, om de ser att det är omsorgsfullt gjort och ordnat på ett begripligt sätt.

Vill man studera frågan om källhävisningar mer i detalj, rekommenderas Michael Lundholms bok Källkritik och källhänvisningar. Sveriges släktforskarförbunds handbok 11 (2016).

Publicerad i Släkthistoria 6/2018

Läs också

Kanske är du intresserad av...